Välkommen till Spengo!

Vi är en skara stadgade förvärvsarbetande familjefäder och rekorderliga ungkarlar i 35-45 årsåldern, som alla har en hemlig sida. Det syns kanske inte utanpå oss. Vi ser fruktansvärt alldagliga ut. Icke heller talar vi om det vitt och brett om det bland ointresserade, utan försöker bete oss som vanligt vuxet folk och kallprata om väder, jobb, kollektivtrafik och räntor.

Men om någon hälsar på i våra hem för första gången, så tornar hyllor upp sig framför häpna besökare. Det är hyllor som täcker hela väggar, proppfulla med tusentals skivor. Det är likt monument över våra liv (som de sett ut eller kanske fortfarande gör). Vi är sprängfyllda av fakta, åsikter och känslor kring musiken vi älskar så djupt. Vår egen yoga eller meditation är att stå på en skivbörs eller en skivmässa och bläddra vinylskivor tills fingrarna blir lika som smutsiga som efter en dags trädgårdsarbete. I våra huvuden trängs ständigt tankar på låtar, plattor, artister, grupper, diskografier och topplistor med alla jordiska ting vi måste hålla reda på.

Om vi vid sällsynta tillfällen möts, så kan vi knappast prata om något annat och vill i vår iver formligen överskölja varandra med musik. Vi önskar att dessa hett efterlängtade stunder av samvaro aldrig ska ta slut. Visst kan det kanske låta lite homoerotiskt. Men det handlar snarare om själarnas förening.

Javisst, vi kan kalla oss nördar. Insnöade kan vi säga att vi är. Vi representerar kanske inte den typen av nörd med svettdroppar i gomspalten som bor i en lägenhet med ständigt neddragna persienner och vars enda mänskliga kontakt är den stackars skivhandlare som dagligen plågas av enslingens monotona jargong. Vi tillhör inte den typen som samlar på skivor som andra samlar på sällsynta frimärken. Vi är faktiskt nördar vars händer har rört kvinnor som vi inte behövt betala för och som också åtrår oss (eller har åtminstone gjort det tidigare). Vi vill inte skryta, men det är faktiskt sant.

Men måste du som läsare vara lika nördig som oss, för att kunna uppskatta Spengo?

Det hoppas jag verkligen inte! Nu kan jag inte tala för alla skribenter på bloggen, men jag ska avge några löften. Jag ska inte slentrianmässigt nöja mig med att namedroppa obskyra band, artister och producenter när jag skriver om musik och förvänta mig att alla vet vad jag skriver om. Jag ska inte bara rapa upp en massa nördfakta. Jag ska bemöda mig att målande beskriva hur jag upplever musiken, som jag går ner på knä för. Och eftersom den är så intimt förknippad med mitt liv, ska jag bjussa på mig själv. Men jag hoppas ändå att du står ut med att läsa om skivomslag som går i brunt, om schyssta basgångar eller gubbiga företeelser som pubrock.

Återigen, varmt välkommen till Spengo!

/ Magnus S