Evie Sands - Just the way you want her.
Evie Sands är mest känd för en handfull soulpräglade singlar från 60-talet som I can’t let go och Picture me gone. Dessa är fantastiska låtar som effektivt blandar pop och soul med Sands sofistikerade och själfyllda röst, som för övrigt var Dusty Springfields favoritstämma. Vad som dock färre känner till är Sands debutalbum Any way that you want me som släpptes på A&M i början av 1970. Skivan som producerades av Chip Taylor och Al Gorgoni är sprängfylld med underbara soul/pop mutationer som Crazy Annie, But you know I love you (som även Kenny Rogers & First Edition spelade in), Close your eyes Cross your fingers, I’ll hold out my hand och One fine summer morning. Merparten av materialet skrevs av Taylor som liksom Neil Diamond har en fingertoppskänsla för gränslöst vackra och dynamiska tre-ackordslåtar. Sands egna It’s this I am lyser dock minst lika starkt och är otvivelaktigt en av skivans höjdpunkter.
boomp3.com
Skivan präglas av ett akustiskt, vidspännande sound som ger en förlösande frihet- och glädjekänsla i takt med att stråkar följer Sands passionerade stämma mot det ena musikaliska klimaxet efter det andra. Sands fick en hit med albumets titelspår, men versionen bleknar i mitt tycke jämfört med Troggs inspelning, och låten är en av de få svaga på skivan tillsammans med Until it’s time for you to go. Efter den förkrossande känsloladdningen I’ll hold out my hand som kanske är Taylor och Sands bästa stund på albumet, slutar skivan som ett passande utmynnande lugn efter den jublande pop/soulstormen med den mycket vackra och introspekta One fine summer morning. Därefter cyklar Evie vidare mot det mer musikaliskt tyglade samarbetet med låtskrivar/producentparet Lambert/Potter, Estate of mind, fem år senare.
Evie Sands karriär började 1965 med singeln Take me for a little while på Jerry Lieber och Mike Stollers bolag Blue Cat. Här inleddes också det musikaliskt fruktbara samarbetet med Taylor och Gorgoni som skulle vara 60-talet ut. Redan från starten drabbades dock Sands av den otur som kom att följa henne under hela 60-talet. Innan singeln hann ges ut spelade Jackie Ross in en version som blev den stora hiten, medan Sands originalversion endast fick minimala framgångar. Uppföljaren I can’t let go från 1967 är dock ett av Sands största musikaliska ögonblick och borde ha blivit en mycket större hit än vad den var. Det var istället The Hollies som kom att skörda framgångar med sin version kort därefter. Samma år spelade Sands in Chip Taylors klassiska Angel of the morning på bolaget Cameo, men just när låten började ta fart gick skivbolaget i konkurs och det var istället Merilee Rush som tog låten till listornas topp.
När man 1969 började spela in Sands debutalbum fick sångerskan äntligen sin välförtjänta framgång med en nyinspelning av Taylors Anyway that you want me som varit en hit för The Troggs. Här använde man erfarenheterna från Sands tidigare misslyckanden till sin fördel genom att själv göra som Jackie Ross och Merilee Rush, man gjorde en egen version på en framgångsrik låt och uppnådde därmed ännu större framgång. Inspelningarna tog dock alltför lång tid för att man skulle kunna rida på Sands singelhit, och när albumet släpptes 1970 hade intresset svalnat.
En kuriositet är den korta snutt av James Taylors gränslöst underbara Carolina in my mind i slutet av skivan som knappt upptar en minut. Sands förklarade i ett mail till mig att det var en av de låtarna man spelade in sist, och tid fanns inte att arbeta tillräckligt länge på den. Då hon älskade Hugh McCkrackens gitarrspel i slutet inkluderade man endast detta parti. Men det hindrar inte Any way that you want me från att vara en upplyftande och själfull skiva som förtjänar ett bättre öde. Låt oss ändra på det.
