Skivhyllan: Bonnie Koloc – You’re Gonna Love Yourself In The Morning (1974)

Det kom ett sms från Magnus för ganska länge sedan. Han saknade mig på Spengo och undrade om jag inte kunde skriva om en platta från 1974. Med tanke på att kommentarerna inte haglar vare sig här eller på Herr Alarik är den typen av positiv feedback ett halmstrå att klamra vid så här kommer det en fyrkanalig hälsning från året som också gav oss stora plattor som David Bowies Diamond Dogs och Van Morrisons Veedon Fleece för att bara nämna två kända exempel eller Willows Branching Out för att ta en mindre uppmärksammad skiva. Bonnie Koloc. Jag visste verkligen inte ett skit om henne när jag plockade upp skivan You’re Gonna Love Yourself In The Morning ur en tiokronorsback men den såg ganska bra ut och ett namn som Reggie Young på gitarr kändes som en uppmuntran till köp medan covers på låtar av Jackson Browne och Jim Croce pekade i samma riktning. Den där slutmålet heter ganska bra men inte helt fantastiskt. Jag gillar det. Mer och mer för varje år som går. Något att vila i. Som en stund på en parkbänk alla andra går förbi eller en promenad utan mål men just därför med mening.



Skivan börjar fint med den lite smygande titellåten där Bonnies röst glider över ett sparsamt plockande komp som hela tiden håller emot viljan att stegra sig precis lagom mycket. En refräng som "You’re gonna love yourself in the morning/ cause I’m gonna love you all night long/ you’re gonna love yourself in the morning/ and every morning from now on" kanske inte är nobelprismaterial men det krävs ju inte av kärleksförklaring om de levereras med rätt känsla. Direkt efter kommer en fin cover på Jackson Brownes Colors of the sun, från hans i mina öron bästa platta For Everyman, och jag tyckte mig höra en bakgrund i något mer politiskt i fraseringarna som kanske kan förklaras med att hon var en av de ledande i Chicagos folkmusikscen tillsammans med kändare namn som framför allt John Prine. Någon större succé hade hon aldrig men Roll me on the Water, med dess lätta gospelkänsla, från den här plattan ska enligt Wikipedia ha varit en mindre hit. Den var också en av fyra på skivan som hon skrivit själv. Klart bättre än Childrens Blues men mina favoriter bland de egna är de lugnare 25th of December och The Lion Tamer där jag åtminstone i den förstnämnda kanske även utan internetefterforskning hade kunnat tycka mig höra influenser från mer framgångsrike kollegan Prine.

Låten Guilty of Rock n’ Roll har lite Don McLean-vibbar och det är klart att det var många singer-songwriters som var sugna på en monsterhit som hans American Pie vid den här tiden. Det där lössläppta svänget, na-na-na-andet och textraderna "If music was against the law/I would have been born in jail" hjälpte dock inte Bonnie så långt utan det verkar som att intresset för henne peakade här i mittpunkten av den tidiga karriären, hon hade redan gjort tre plattor sen 1971 och skulle göra tre till fram till 1978. Sen blev det en lång tystnad. Det skulle dröja sexton år innan hon kom tillbaka med en skiva 1994 och sen dess verkar hon ha hållit igång och det har blivit ytterligare fyra skivsläpp.

Det finns som sagt mängder av artister i den här genren, där hela den amerikanska musiktraditionen försiktigt, försiktigt tassar förbi singer-songwriter-centrumet medan stråkarna läggs mot violinernas strängar, som helt förståeligt blev större än Bonnie Koloc och jag har inte hört något mer av henne men om jag ser någon annan av hennes tidiga Ovation-plattor för en tia eller två kommer jag garanterat inte att tveka. Jag har på känn att det kan finnas något bortglömt mästerverk till låt där. Inte minst på den där debuten från 1971.

Eleganter del 2 - Tom Rush

Trots att texterna inte är speciellt viktiga i förhållande till musiken för mig, så finns det då och då fraser som griper tag och ruskar om själen.

You can’t hide the truth with a happy song

Jag satt ensam med en mugg kaffe och en cigarett, nedsjunken i min begagnade brandgula soffa på studentrummet i Uppsala och begrundade mitt misslyckande. Samtidigt sjöng Tom Rush låten Rainy Day Man. Han manade mig att vända blicken inåt och börja skrapa på den blanka ytan, att jag borde ta mig förbi min egen ytlighet. Jag var tjugofyra år. Mina universitetsstudier låg i aska och jag visste inte vad jag skulle göra av framtiden.


Tom Rush - Rainy Day Man

Rainy Day Man är i min värld den mest angelägna av alla singer/songwriter-låtar. Den var inte så mycket en vändpunkt, men en startpunkt i sökandet efter vem jag egentligen var. Under lång tid hade jag byggt upp en fasad som också blev en orubblig självbild. I den var jag en genomtrygg, skojfrisk och rent av briljant korsning mellan mina TV-hjältar från barndomen – Lasse Holmqvist och Hasse Alfredson – som en vandrande kliché av en fryntlig skåning. Att förtränga alla ”dåliga” känslor var min etablerade metod. Men det fanns något annat kvar inunder. Mina förnimmelser var inte direkt behagliga, men det kändes bra ändå.

När jag mötte amerikanen Tom Rush på hans självbetitlade album från 1970 var han fem år äldre än mig. Han kändes betydligt mer mogen och sammansatt. Det var som om Tom Rush var jordnära, men också hade en drömmande blick. Hans framtoning var odiskutabelt manlig och på samma gång känslig, en kombination som jag inte var van vid med min bakgrund. Och när han i sångerna berättade om svåra saker var han intim och samtidigt samlad, som om han hade känt dessa känslor många gånger tidigare. Hans balanserade uttryck visade sig inte minst i hans eleganta frasering och sofistikerade sätt att spela akustisk gitarr. Jag ville vara som Tom Rush.


Tom Rush - Child's Song

Jag spelade den underbara LPn Tom Rush ständigt i ett par år och letade samtidigt efter det mera svårfunna albumet The Circle Game, som jag till slut fann på en skivbörs i London. The Circle Game är hans erkända mästerverk, som saknade motstycke i singer/songwriter-genren när det kom ut 1968. Skivan är en glimmande vacker sångcykel, omsluten av en skir väv av raffinerade arrangemang och en hög och rymlig produktion. Med varsam hand och röst tolkade han oftast låtar av oetablerade singer/songwriters vid den här tiden – främst Joni Mitchell, Jackson Browne och James Taylor (som skrev Rainy Day Man). Själv var Tom Rush inte sämre som låtskrivare, om än inte så produktiv. Detta bevisade han en gång för alla med No Regrets, som avslutade skivan majestätiskt.

Trots allt är den tidigare nämnda skivan Tom Rush min personliga favorit. Gripande sånger av finaste singer/songwriter-snitt varvas med ett par ettriga countryrocklåtar. Från att ha varit nästan uteslutande sofistikerad på The Circle Game, ger han här också utrymme åt en enkelhet. När jag funderar över vad som är så bra, förutom musiken, kommer jag på att de flesta låtarna på skivan handlar om hur man förändras i livets olika skeeden. Och det är lätt att spegla sig i.