Det fanns en tid när schlagermogulen Stikkan Andersson översatte sådant som Carole Kings stora hit It's Too Late för den inhemska svenska marknaden. Förvisso lät den texten lite styltig på vårt tungomål, men det fanns något fint i att försöka göra känslorna i de anglosaxiska poplåtarna begripliga. Många svenskar behärskade fortfarande inte engelskan då.
Björn Skifs - Alltför Sent (It's Too Late)
Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom.
Nej, det är snarare för att lyfta fram producenten och arrangören Bengt Palmers, som redan här var i absolut världsklass. Albumet Blåblus var den blott 24-årige Palmers första samarbete med Björn Skifs, grunden till ett långt kompanjonskap som de fortfarande har kvar idag. Lyssna på hans eleganta arrangemang och varma fylliga produktion som gör att låten liksom böljar mjukt fram. Här spelade flera av de studiorävar, som några år senare skulle backa upp ABBA på deras skivor. Top notch! De stora framgångarna utomlands med Blue Swede och deras hit Hooked On A Feeling låg inte långt borta, inte heller ABBAs monumentala internationella karriär.
En liten fotnot är att min stora idol Merit Hemmingson var med i kören på Alltför Sent. Palmers låg ju bakom hennes 70-talsplattor också.
Jag hade nästan glömt det, men Eric Gadd spelade faktiskt en viktig roll för att jag skulle få upp öronen för soul. Jag gillade honom när han gjorde entré med Ett ensamt hjerta och sina starka Prince-influenser i slutet av 80-talet. Han var en udda fågel i den svenska populärmusiken, som var kritvit då. Men snart dök andra svenska musiker upp med afroamerikanska förebilder, till exempel Titiyo och hennes dåvarande partner/producent Magnus Frykberg. Vid den tredje plattan år 1991, då Gadd helt gick över till soul och att sjunga på engelska, blev jag golvad av singeln Deadstone. Jag antecknade när han i intervjuer talade varmt om hjältar som Curtis Mayfield och The Isley Brothers. Han var en soppig sommarpratare, men hans val av musik i radioprogrammet var desto intressantare.
Snart stod jag där med två av Mayfields finaste album som jag turligt nog hittat svinbilligt på vinyl: Back To The World och There's No Place Like America Today. Visserligen var det ett lite väl avancerat ställe för en fullständig nybörjare på soulmusik att börja på, men jag var tålmodig och fortsatte lyssna även om musiken inte alltid var lättsmält. Här fanns mognad, drama, känsloutlevelse och ett sväng som jag aldrig mött tidigare. I väntan på att Eggstone skulle gå upp på scenen på vårt eget ställe Godsmagasinet i Simrishamn, försökte jag spela ett par låtar från Back To The World som jag fattat tycke för. Men ingen diggade eller dansade. Någon bad mig bryta mitt i det värsta groovet i Future Shock. Alla ville istället återigen höra Popsicles Hey Princess, som fick oss att gå i spinn hösten 1992. Men ganska snart skulle den oändligt inflytelserika tidningen Pop komma, där Lokko & Co. ansåg det vara självklart att man kunde gilla soul även om man var ett popsnöre. Svenskarnas musiksmak förändrades betydligt under 1990-talet.
Men fanns det egentligen någon svensk soul att tala om före Eric Gadd och Titiyo, ja till och med redan innan Mats Nileskär (gurun på området) börjat sända Soul Corner år 1978?
Vad vi ser är en informationsfilm som handlade om att det var ballt och hippt med högertrafik, som man skulle gå över till i Sverige den 3 september 1967. Vi befinner oss i ett somrigt Malmö där gruppen Bread var baserad (den ska inte förväxlas med den framgångsrika amerikanska popgruppen från 70-talet). Redan låttiteln Motortown Beat talar tydligt om var influenserna huvudsakligen kom från, men även från artister som Lee Dorsey och Sam & Dave. På den tiden verkade det nästan bara vara bland musiker som man diggade soul. Under decenniet lyste soulmusiken med sin frånvaro på Tio-i-topp-listan, förutom ett knippe Motown-låtar som lyckades ta sig upp på den. Två av medlemmarna i kortlivade Bread, Paul Olofsson och Anders Melander, skulle senare gå med i Nationalteatern.
På väg vidare framåt i tiden bör Doris särskilt nämnas. Länge var hon praktiskt taget bortglömd, men under de tio senaste åren har hon fått upprättelse. Did You Give The World Some Love Today Baby, titelspåret från hennes enastående platta från 1970, har närmast fått klassikerstatus och används idag slentriansmässigt i reklamsammanhang och som ljudspår till TV-inslag. Numera är den också en standard bland tjejer som går på musikgymnasium och sjunger. Trots att låten är så grovt exploaterad vill jag påpeka att den håller så hög klass att lätt skulle platsa på Dusty Springfields mästerliga album Dusty In Memphis.
På sjuttiotalet var soul helt fel i Sverige. Det fanns inte mycket plats för den i ett land polariserat mellan dansband och proggmusik. De yngsta hängav sig åt ABBA och så kallad sminkpop (glamrock). Det var fortfarande bland musiker, särskilt bland de som sysslade med jazz och fusion, som soul och funk uppskattades. Lyssna på Gimmicks, en orkester som ledigt svingade sig mellan latin groove, jazzpop och funksoul.
De turnerade världen över, men var också populära i hemlandet och blev tvåa i Melodifestivalen 1975. Året därpå fick Gimmicks äran att spela på Kungens och Silvias bröllopsfest.
Slutligen måste jag nämna mannen som många anser ha Sveriges finaste soulröst - Björn Skifs - vår egen Stevie Winwood. Sommaren 1974 nådde han och hans dåvarande grupp Blue Swede (i Sverige kallad Blåblus) förstaplatsen i USA med Hooked On A Feeling, vilket inga andra svenskar lyckats med tidigare. Snabbt kom en LP med samma namn ut på den internationella marknaden. På den fanns en smeksam låt, skriven av Skifs och parhästen Bengt Palmers, som påminde om amerikanska vokalgrupper (som The Spinners, The Chi-Lites eller någon grupp från Philadelphia).
Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom. 
