Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

PROUD & PUNKY, DIRTY & FUNKY- BUSTER BROWN!

Buster Brown på skrotupplaget i Melbourne 1974. Från vänster Geordie Leach, Gary "Angry" Anderson, Chris Wilson, Phil Rudd, John Moon & Paul Grant.

Mitt senaste inlägg på Spengo om australiensisk rock’n’roll på 70-talet hade en enorm och oväntad inverkan på mig själv. Jag känner mig i princip som när jag var i mitten av tonåren, och för första gången fattade att AC/DC är ju inte heavy metal, det är rock’n’roll när den är som allra bäst- rå, skitig, energisk, rebellisk, upplyftande och svängig. I de andra band som jag skrev om, och senare har satt mig betydligt mer in i, har jag funnit min musikaliska identitet på ett sätt som känns lika pånyttfödande som upptäckten av AC/DC i skarven av 80- och 90-talet.

Ett av dessa band är Melbournes Buster Brown, som jag inte hunnit bekanta mig med när skrev senast. De är totalt min gränd, och därför ska viga denna artikel åt dem. Bandet är berömt för att ha utgjort avstamp för sångaren i Rose Tattoo, Gary ”Angry” Andersons, och trummisen i AC/DC, Phil Rudds musikaliska karriärer. Buster Brown var ett kortlivat boogierock fenomen, som var starkt populära inom den då utbredda Sharpieskulturen (se artikeln Berserk Warriors). Från starten i september ’73 till upplösandet i mitten av ’75 släppte de endast ett album, lp:n Something to say från 1974, producerat av Coloured Ballsledaren och australiens gitarrgud nr 1, Lobby Loyd.


Musiken är en underbar blandning av Thin Lizzy-aktiga gitarrstämmor, Rudds svängiga och stadiga beat, keyboardisten Chris Wilsons boogiepiano, och Andersons råa röst som ger musiken dess gatuattityd och starka arbetarbetoning textmässigt. Den sistnämnde hade börjat sin karriär i hippiebandet Peace, Power & Purity, men var ute efter en tuffare musikalisk inriktning, vilket resulterade i bildandet av Buster Brown under hösten 1973. Tillsammans med gitarristerna John Moon & Paul Grant, bassisten Geordie Leach (senare i Rose Tattoo), Chris Wilson och Phil Rudd började Buster Brown på hösten 1973 spela en aggressiv, men melodisk boogierock, vilket tillsammans med att Anderson gav röst åt Melbournes arbetarungdom, gjorde dem snabbt populära bland stadens Sharpies, i likhet med tidigare nämnda Coloured Balls. Namnet tog man från en 20-talsserie om en amerikansk rackarunge.

The drummer's got rythm- Phil Rudd bakom trummorna i AC/DC, sent 70-tal.

De båda gitarristerna bidrog med skilda referenser till bandets sound. John Moon var stark influerad av Ritchie Blackmore, och gillade komplexa arrangemang, vilket hörs i de här utlagda låtarna. Paul Grant var mer inne på Freegitarristen Paul Kossofs mer minimalistiska och explosiva gitarrstil, och tillsammans hittade de en balans som rymmer både powerackord och Deep Purple-aktiga solon. Detta sound överfördes även på de covers bandet spelade live, som Elton Johns Saturday night’s alright for fighting, Stevie Wonders Superstition och Faces Stay with me. Det sistnämnda bandet var Andersons främsta inspiration, vilket gjorde Buster Brown till en tilltalande smältdeg av det tidiga 70-talets stora rockpersonligheter.

Buster Brown live på Sunbury 1974.

En succespelning på den årliga utomhusfestivalen Sunbury 1974 ledde till ett kontrakt med Mushroom records, och som producent för bandets debutalbum valdes passande nog Lobby Loyd. Pga. bolagets enorma succe med Skyhooks vid samma tid, halverades budgeten för inspelningen av Something to say, och enbart en tolvtimmarssession avsattes för inspelning. Loyd ville göra ett riktigt ”live i studion” album, och blev frustrerad över den minimala tid de fick till förfogande. Anderson var besviken på resultatet, och ansåg att skivan inte fångade bandets essens med sitt relativt rena sound. Möjligen kunde plattan varit lite råare, men överlag tycker jag själv att ljudet är perfekt. Luftigt, stabilt, hårt, svängigt.


Buster Brown- Buster Brown (1974)

Höjdpunkterna är bandets låt om sig själv, den funkrockiga Buster Brown, och det Who-präglade titelspåret Something to say. Båda kännetecknas av tvära temposkiften, härliga gitarrstämmor, ett bastant och jordnära beat, samt Andersons rispande röst. Min enda invändning mot texterna är en rad i Buster Browns boogieparti, ”And I’m just the same as anybody else around”, ett föga inspirerande uttryck av den tröttande jantelag, med vilken arbetare trycker ned sig själva. Annars blir båda låtarna frihetsdränkta rockhymner i stil med The Whos Long live rock och Won’t get fooled again, som också handlar om själva bandet och deras musik.


Buster Brown- Something to say (1974)

Skivan släpptes dock nästan obemärkt i slutet av ’74 med minimal promotion från Mushroom, och överskuggades helt av Skyhooks enorma storsäljare Living in the 70s på samma bolag. I Januari ’75 fick Phil Rudd tips om att AC/DC letade efter en ny trummis, och efter en testspelning gick han med i bandet, och blev därmed en grundläggande arkitekt av deras sound med sin minimalistiska och svängiga spelstil. Something to say uppvisar stor potential som sorgligt nog aldrig togs tillvara på, och bandet upplöstes under sommaren 1975. Anderson kom under följande året att bilda Rose Tattoo med Geordie Leach, och nå betydligt större berömmelse. Inget av det jag hört med dem kommer dock i närheten av den alltför okända musiken på Something to say. Bolaget Aztec records i Nya Zeeland har dock dragit sitt strå till stacken, och släppt albumet i en väldigt fin och fyllig utgåva, liksom med andra viktiga rockalbum från Australien, som Coloured Balls Ball Power från 1973. Let it rock!

BERSERK WARRIORS

I hälften av mitt liv har jag gillat AC/DC med Bon Scott. Denna passion har efter hand satt mig i kontakt med den intressanta, och här i Norden alltför okända, australiensiska musikkulturen under 70-talet. Merparten av denna scen dominerades av öldrypande energisk machorock, som ger en god förståelse för vad AC/DC tog musikalisk avstamp från i början av sin karriär vid 70-talets mitt. Men här finner man även androgyna glitterband som barbröstade piskade upp tonårshysterin bland de australiensiska tjejerna, och upplyftande poprockare vars catchiga refränger stundtals närmar sig schlagergenren. Alla var de del av en vital, livsglad och energisk musikmiljö, vars diversitet och egenart stundtals förvånar en.


Ett låtskrivar-/producentpar som kom att ha stor inverkan på denna musik var de i början av 70-talet desillusionerade medlemmarna George Young och Harry Vanda från det insomnade The Easybeats. De hade utvecklat en talang för hitmässigt låtskrivande, och hade en stor samling låtar i portföljen redo att bli inspelade av hungriga australiensiska artister. En sådan artist var skottskfödde John Paul Young, som kom att ha en stor mängd hits under 70-talet, spännandes från den lättviktigaste pop (Love is in the air), till låten jag vill slå ett slag för här, Yesterday’s Hero. Den skildrar Georges och Harrys besvikelse på The Easybeats karriär, men gör det i en oemotståndlig pop-/rockdänga som innefattar så skilda element som garagefuzzgitarr, schlagerkling i refrängen, stompig rock, och maximal catchyness. En alltför bra låt för att vara så pass okänd som den är idag. Youngs karriär tjänade på den exponering han fick i det legendariska tv-programmet Countdown, som varje söndag sågs av miljontals australiensiska ungdomar. Programmet hade avgörande effekt på vad som blev hits på radion, och på artisternas lanserande överlag. Programmets huvudgestalt var partydjuret Ian ”Molly” Meldrum.


John Paul Young- Yesterday's Hero (1975)


De forna Easybeatarna hade spenderat en stor del av 60-talet i London i syfte att lansera sin karriär, och där blev Vanda & Young kvar en bit in på 70-talet, fast då som studiomusiker och producenter. Det sista de gjorde innan återvändandet till hemlandet var ett studioprojekt, som blivit berömt för att det är George Youngs två yngre bröders första studioinspelningar. Projektet fick det häftiga namnet The Marcus Hook Roll Band, och är musikaliskt i linje med The Easybeats bästa stunder. Energiska och tuffa rocklåtar med tydlig struktur och viss soulkänsla, som också ger en antydan om Angus och Malcolm Youngs kommande band. Trots stor efterfråga att turnera skivan vägrade Vanda & Young, och som konsekvens släpptes den enbart i Australien. Idag är den ett tungt samlarobjekt.


Marcus Hook Roll Band- Natural Man (1973)

Det Australien Vanda & Young återvände till fann sig i en utbredd våg av en musikalisk ungdomsgängkultur, kallade Sharpies eller Sharps. Dessa var främst centrerade kring Melbourne, och var en australiensisk variant på den brittiska ska-, mods- och skinheadkulturen. Genom de många brittiska emigranterna spreds kulturen Down Under, och utmärktes där av jeans och T-shirts, samt snaggat hår med långt i nacken. Sharpies var inte sällan våldsamma, och polisen var ibland maktlösa mot dem pga. deras stora antal. Denna våldsamhet skulle sedermera leda till kulturens upplösande.



Sharpieskulturens främsta band var Lobby Loyde & The Coloured Balls som spelade MC5- och Flamin’ Groovies-inspirerad punkrock 4 år innan den fanns. Loyde var en ledande figur i den australiensiska pubrockscenen, först som gitarrist i Billy Thorpe & the Aztecs, och senare i Coloured Balls. Deras första skiva Ball Power från 1973 inleds med låten Flash som ger en bra bild av den musik som spelad med hög energi och volym kunde utgöra bakgrund till de gängslagsmål som bandet konserter kunde bli föremål för. Loyde lämnade senare Australien för England, missnöjd med sin ofrivilliga koppling till dessa våldsamheter. Han dog 2007 av lungcancer. Bandets singel Liberate Rock förtjänar även nämnas, då den innehåller trumspel av den senare AC/DC-legenden Phil Rudd.



The Coloured Balls- Flash (1973)

Ett band som kom att utgöra en radikal kontrast till den tuffa gänginriktade pub-punkrocken var det androgyna och färgstarka glamrockbandet Skyhooks. Med fantasirika och uppseendeväckande dräkter och smink sjöng de om det australiensiska 70-talets tonårskultur, vilket tillsammans med den dubbla gitarrattacken från Peter Starkie och Red Symons gjorde dem till ett av landets absolut popläraste grupper under decenniet. De var även den första gruppen som med framgång sjöng om australiensiska lokaliteter, och deras debutalbum Living In The 70s blev det dittills mest sålda albumet i landet. När Symons hoppade av gruppen i början av 1977 bytte man sin bombastiska glitterlook mot en mer down to earth rockstil, och spelade året därpå in singeln Women In Uniform. Låten blandar deras popkänsla med Coloured Balls råa energi, och spelades två år senare in av Iron Maiden i lyckad version med förste sångaren Paul Di’Anno på sång, vilket för övrigt var min absoluta favoritlåt som ungt Maidenfan. Skyhooks var dock vid det laget redan upplösta.


Skyhooks- Women in uniform (1978)


AC/DC- Can I Sit Next To You, Girl (1974)

Sina kvaliteter till trots hamnar alla dessa artister dock i skuggen av det främsta australiensiska rockbandet någonsin, AC/DC. Redan från starten var grundaren Malcolm Young inställd på världssuccé, vilket tillsammans med deras minimalistiska spelstil, råa energi, otroliga låtar, Angus Youngs scenframträdande och Bon Scotts oöverträffade rockröst, tog dem till den topp de redan 1975 sjöng om vars så krävande att klättra till. Producenterna Vanda & Young var bestämda att inte låta AC/DC drabbas av samma öde som Easybeats, utan lät dem vara så råa som de ville i studion. Detta hörs kanske allra bäst på urladdningen Let There Be Rock från 1977, som måste ha varit en ljudsensation när den kom. Men ställer man gruppen mot ovanstående artister ser man var de kommit från musikaliskt och kulturellt. I deras råa energiska låtar hör man den pubpräglade protopunken Coloured Balls spelade, och i deras starkt boogie- och bluesbaserade musik hör man samma groove som The Ted Mulry Gang och Billy Thorpe & The Aztecs hade. Tittar man även på AC/DC:s utseende under framför allt de första åren ser man glitterinfluens från Skyhooks, och senare de Sharpieskarakteristiska jeansen och t-shirt, som kom att utmärka främst AC/DC:s rytmsektion. Bon Scott kompenserade dock genom att under 1975 och 1976 ha den typiska Sharpiesfrisyren.


När bandet sen anlände i London i april 1976 och släppte lös sin explosiva australiensiska musikkultur i de små klubbarna Red Cow och The Nashville Rooms, kan man förstå Angus Youngs uttalande att Johnny Rotten såg ut som en klon på Bon Scott efter att ha sett ett par spelningar med gruppen. Kanske var det inte bara CBGBs-kulturen från New York som lade grund för punkens etablerande i England 1976, utan kanske har Lobby Loyde, Vanda & Young och en hel del Sharpies haft ett finger med i spelet också…

Det finns inget bättre sätt att avsluta denna artikel om australiensisk rock 'n' roll på 1970-talet, och representera AC/DC, än en kaotisk primalrå inspelning från Sydneys främsta rockklubb under decenniet, The Bondi Lifesaver, våren 1977. Let there be rock!


AC/DC- She's got balls (Live at The Bondi Lifesaver 1977)

Sommarboogie

Jag befinner mig just nu på semester på den engelska landsbygden och känner mig stark, lycklig och fri. Det finns knappast något som passar bättre till den känslan än AC/DC. Här kommer en sommarhälsning med bandet på ett lastbilsflak i Melbourne (jag ser stadens spårvagnar i bakgrunden) troligen tidigt 1976. Cheers!


AC/DC - It's A Long Way To The Top (If You Wanna Rock 'N' Roll)

Funderar på en mening jag läste i Dagen Nyheter, som den högaktade Fredrik Strage skrev i sin recension av helgens AC/DC-konsert på Ullevi. Då syftade han på den tidiga sättningen med Bon Scott: "Om fler band hade låtit som AC/DC skulle punken inte ha behövts."

No more Mr. nice guy!

Ärade bröder och systrar om här nu finns någon sådan. Vad vore mer uppiggande under denna vidriga tiden av året än en fullständigt logisk blandning av Bon Scott och Frank Sinatra? Jag vet, ni har efterlängat det, drömt om det och nu slutligen får ni även uppleva det. Efter ett antal årtionden som århundradets meganörd ansåg Pat Boone att det vore en briljant idé att göra storbandsversioner på metallåtar. Och vem är jag att säga emot? Glimrande tolkningar av Holy diver och Enter sandman är nog att göra den mest inbitne metalfan nyfiken på Glen Miller och vice versa. Jag har alltid undrat hur ett soundtrack till dårhus skulle låta och i denna skiva har jag svaret.

boomp3.com

Och som om inte musiken är nog har Boone drämt till med ett synnerligen respektingivande omslag där han i läderväst och bar bringa riktar en skarp och GNISTRANDE blick rakt in i kameran. Jag darrar. För jag känner det. Pat Boone är fanemig inte någon jävla mysig familjemusiks nörd längre. Han är här för att sparka mitt arsle ordentligt med en mordisk blandning av storband och metal. Swing hard!