Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!
Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)
Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.
Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.
Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!
Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.
Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.
Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet.
Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.
The Jukes - I Do What I Do (1979)
För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!
The Vicars - I'm Going Mad (1979)
Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).
Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.
Bäddat För Trubbel är återigen uppe i Stockholm för att spela och de är i början av sitt set. Även här har bandet skaffat sig en klunga med hängivna fans, som jobbar på att få sina R att skorra när de skrålar med. Hemma i Malmö är de redan så stora att klubbarna nästan rämnar då de äntrar scenen. Det är mer än tio år sedan jag kände så starkt för ett nytt band.
Sångaren Hjelle presenterar en ny låt som handlar om uttryck som lean production, Six Sigma eller ISO/TS16949 - alla avancerade och förvirrande omskrivningar för nedskärningar. Publiken på Debaser Slussen står som levande frågetecken. Detta är väldigt långt från deras verklighet.
Och tio år har gått sedan jag flyttade från Malmö. Jag betraktar fortfarande Stockholm utifrån. Här i huvudstaden härskar medelklassen, den statusjagande och ängsliga. Det finns politiker som har styrt den här stan med porträtt på Margret Thatcher hängande på väggarna till sina kontorsrum. Hyresrätter har förvandlats i rask takt och i en enorm omfattning till bostadsrätter. Man gör inte bara karriär på jobbet, utan även på bostadsmarknaden. Det är jävligt noga var man bor, kanske viktigare än var man jobbar. Innerstaden och närförorterna har gentrifierats. Kaféer med surdegsbröd och sojalatte är inte bara en klyscha. Väldigt många lägger ner stora ansträngningar och summor på att se perfekta ut - ett fräscht yttre återspeglar att det inre är under kontroll. Det är fult att vara arbetarklass i den här stan. Man ser aldrig deras hem visas upp i dagstidningarnas bostadsbilagor. Mindre bemedlade förpassas längre ut i förorterna. Är man arbetslös gör man allt för att dölja det. Jag säger inte att detta inte också pågår i Malmö och Göteborg, men i huvudstaden har det gått längre.
Populärkulturen i Stockholm har samtidigt inte gjort annat än att bekräfta den här utvecklingen (det finns väl något undantag kan jag väl medge när någon ropar Florence Valentin, jaja, men det är hatt- och trumpetpop ändå). Musiken härifrån känns ofta designad, sökt, smart och trendmedveten. Därför är det förbannat skönt att höra Bäddat För Trubbel spela rock 'n' roll rakt och ärligt. Jag säger inte att de är uttalat politiska, men de visar tydligt var de hör hemma med sina arbetarklassdängor.
Ja, jag vet Jag är född att förlora Född att förlora Född att må skit
Bäddat För Trubbel vågar dessutom ansluta sig till en tradition. De hävdar att de kort och gott spelar rock. De vill inte bli instängda i punkfållan. Malmö i synnerhet och Skåne överhuvudtaget har länge präglats av jordnära rotrock.
Vi spelar boogie nu för ni är tillräckligt fulla för erkänna att ni gillar det
Hade Lennart Persson fortfarande fått leva är jag säker på att han hade blivit minst lika entusiastisk. Även om Bäddat För Trubbel säkert blir trötta på tjatet om att vara arvtagare till tidiga Wilmer X, Problem och Kal P. Dal, så ligger det ändå mycket i jämförelserna både vad gäller musik, attityd och energi. Men det går att höra ekon från gamla stockholmsförortsband som Ebba Grön och KSMB både i texter och gitarriff.
Bäddat För Trubbel - Sånt är livet (live på Debaser Malmö 28 januari 2011)
Hon flytta' norrut för att förverkliga sig själv, så hon sitter väl och raggar på en sunkig bar ikväll
Hur vanligt är det idag med arbetarklassdängor på 1½-2 minuter i detta blånande land? Lika ovanligt som albinoälgar, om inte ännu mer sällsynt, skulle jag säga. Bäddat för trubbel heter bandet jag längtar mest efter att se live just nu. De spelar korthuggen, malmöitiskt kärv punk 'n' roll och tjurrusar nu med stafettpinnen efter att Kal P Dal, Problem och tidiga Wilmer X har haft den tidigare. Bandet har skaffat en riktigt stor fanatisk fanbase i hemstaden. Men de kommer att få nya fästen längre uppåt landet för de lirar också (tydligen endast mot bensinersättning) på Landet i Stockholm lördag 21 augusti och på Truckstop Alaska i Göteborg lördag 11 september.
Det verkar bara vara rock 'n' roll på Spengo nu. Och det är nästan det enda som gäller för mig nu, fart och fläkt i högtalarna. Jag antar att det är den tiden i livet och på året.
Fun Things - Lipstick (1980)
Fun Things var ett gäng tonåringar från Brisbanes legendariska punkrockscen (även The Saints kom därifrån). Gitarristen och sångaren Brad Shepherd blev senare gitarrist i Hoodoo Gurus. Hans föräldrar bekostade Fun Things EP, som gavs ut strax före upplösningen av bandet. Idag är EPn en av genrens mest eftertraktade vinylbitar. Njut av Lipstick, så mycket ungdomlig garagepunk-energi att det nästan slår över i det komiska.
Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.
Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.
Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.
Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)
Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.
Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!
I hälften av mitt liv har jag gillat AC/DC med Bon Scott. Denna passion har efter hand satt mig i kontakt med den intressanta, och här i Norden alltför okända, australiensiska musikkulturen under 70-talet. Merparten av denna scen dominerades av öldrypande energisk machorock, som ger en god förståelse för vad AC/DC tog musikalisk avstamp från i början av sin karriär vid 70-talets mitt. Men här finner man även androgyna glitterband som barbröstade piskade upp tonårshysterin bland de australiensiska tjejerna, och upplyftande poprockare vars catchiga refränger stundtals närmar sig schlagergenren. Alla var de del av en vital, livsglad och energisk musikmiljö, vars diversitet och egenart stundtals förvånar en.
Ett låtskrivar-/producentpar som kom att ha stor inverkan på denna musik var de i början av 70-talet desillusionerade medlemmarna George Young och Harry Vanda från det insomnade The Easybeats. De hade utvecklat en talang för hitmässigt låtskrivande, och hade en stor samling låtar i portföljen redo att bli inspelade av hungriga australiensiska artister. En sådan artist var skottskfödde John Paul Young, som kom att ha en stor mängd hits under 70-talet, spännandes från den lättviktigaste pop (Love is in the air), till låten jag vill slå ett slag för här, Yesterday’s Hero. Den skildrar Georges och Harrys besvikelse på The Easybeats karriär, men gör det i en oemotståndlig pop-/rockdänga som innefattar så skilda element som garagefuzzgitarr, schlagerkling i refrängen, stompig rock, och maximal catchyness. En alltför bra låt för att vara så pass okänd som den är idag. Youngs karriär tjänade på den exponering han fick i det legendariska tv-programmet Countdown, som varje söndag sågs av miljontals australiensiska ungdomar. Programmet hade avgörande effekt på vad som blev hits på radion, och på artisternas lanserande överlag. Programmets huvudgestalt var partydjuret Ian ”Molly” Meldrum.
John Paul Young- Yesterday's Hero (1975)
De forna Easybeatarna hade spenderat en stor del av 60-talet i London i syfte att lansera sin karriär, och där blev Vanda & Young kvar en bit in på 70-talet, fast då som studiomusiker och producenter. Det sista de gjorde innan återvändandet till hemlandet var ett studioprojekt, som blivit berömt för att det är George Youngs två yngre bröders första studioinspelningar. Projektet fick det häftiga namnet The Marcus Hook Roll Band, och är musikaliskt i linje med The Easybeats bästa stunder. Energiska och tuffa rocklåtar med tydlig struktur och viss soulkänsla, som också ger en antydan om Angus och Malcolm Youngs kommande band. Trots stor efterfråga att turnera skivan vägrade Vanda & Young, och som konsekvens släpptes den enbart i Australien. Idag är den ett tungt samlarobjekt.
Marcus Hook Roll Band- Natural Man (1973)
Det Australien Vanda & Young återvände till fann sig i en utbredd våg av en musikalisk ungdomsgängkultur, kallade Sharpies eller Sharps. Dessa var främst centrerade kring Melbourne, och var en australiensisk variant på den brittiska ska-, mods- och skinheadkulturen. Genom de många brittiska emigranterna spreds kulturen Down Under, och utmärktes där av jeans och T-shirts, samt snaggat hår med långt i nacken. Sharpies var inte sällan våldsamma, och polisen var ibland maktlösa mot dem pga. deras stora antal. Denna våldsamhet skulle sedermera leda till kulturens upplösande.
Sharpieskulturens främsta band var Lobby Loyde & The Coloured Balls som spelade MC5- och Flamin’ Groovies-inspirerad punkrock 4 år innan den fanns. Loyde var en ledande figur i den australiensiska pubrockscenen, först som gitarrist i Billy Thorpe & the Aztecs, och senare i Coloured Balls. Deras första skiva Ball Power från 1973 inleds med låten Flash som ger en bra bild av den musik som spelad med hög energi och volym kunde utgöra bakgrund till de gängslagsmål som bandet konserter kunde bli föremål för. Loyde lämnade senare Australien för England, missnöjd med sin ofrivilliga koppling till dessa våldsamheter. Han dog 2007 av lungcancer. Bandets singel Liberate Rock förtjänar även nämnas, då den innehåller trumspel av den senare AC/DC-legenden Phil Rudd.
The Coloured Balls- Flash (1973)
Ett band som kom att utgöra en radikal kontrast till den tuffa gänginriktade pub-punkrocken var det androgyna och färgstarka glamrockbandet Skyhooks. Med fantasirika och uppseendeväckande dräkter och smink sjöng de om det australiensiska 70-talets tonårskultur, vilket tillsammans med den dubbla gitarrattacken från Peter Starkie och Red Symons gjorde dem till ett av landets absolut popläraste grupper under decenniet. De var även den första gruppen som med framgång sjöng om australiensiska lokaliteter, och deras debutalbum Living In The 70s blev det dittills mest sålda albumet i landet. När Symons hoppade av gruppen i början av 1977 bytte man sin bombastiska glitterlook mot en mer down to earth rockstil, och spelade året därpå in singeln Women In Uniform. Låten blandar deras popkänsla med Coloured Balls råa energi, och spelades två år senare in av Iron Maiden i lyckad version med förste sångaren Paul Di’Anno på sång, vilket för övrigt var min absoluta favoritlåt som ungt Maidenfan. Skyhooks var dock vid det laget redan upplösta.
Skyhooks- Women in uniform (1978)
AC/DC- Can I Sit Next To You, Girl (1974)
Sina kvaliteter till trots hamnar alla dessa artister dock i skuggen av det främsta australiensiska rockbandet någonsin, AC/DC. Redan från starten var grundaren Malcolm Young inställd på världssuccé, vilket tillsammans med deras minimalistiska spelstil, råa energi, otroliga låtar, Angus Youngs scenframträdande och Bon Scotts oöverträffade rockröst, tog dem till den topp de redan 1975 sjöng om vars så krävande att klättra till. Producenterna Vanda & Young var bestämda att inte låta AC/DC drabbas av samma öde som Easybeats, utan lät dem vara så råa som de ville i studion. Detta hörs kanske allra bäst på urladdningen Let There Be Rock från 1977, som måste ha varit en ljudsensation när den kom. Men ställer man gruppen mot ovanstående artister ser man var de kommit från musikaliskt och kulturellt. I deras råa energiska låtar hör man den pubpräglade protopunken Coloured Balls spelade, och i deras starkt boogie- och bluesbaserade musik hör man samma groove som The Ted Mulry Gang och Billy Thorpe & The Aztecs hade. Tittar man även på AC/DC:s utseende under framför allt de första åren ser man glitterinfluens från Skyhooks, och senare de Sharpieskarakteristiska jeansen och t-shirt, som kom att utmärka främst AC/DC:s rytmsektion. Bon Scott kompenserade dock genom att under 1975 och 1976 ha den typiska Sharpiesfrisyren.
När bandet sen anlände i London i april 1976 och släppte lös sin explosiva australiensiska musikkultur i de små klubbarna Red Cow och The Nashville Rooms, kan man förstå Angus Youngs uttalande att Johnny Rotten såg ut som en klon på Bon Scott efter att ha sett ett par spelningar med gruppen. Kanske var det inte bara CBGBs-kulturen från New York som lade grund för punkens etablerande i England 1976, utan kanske har Lobby Loyde, Vanda & Young och en hel del Sharpies haft ett finger med i spelet också…
Det finns inget bättre sätt att avsluta denna artikel om australiensisk rock 'n' roll på 1970-talet, och representera AC/DC, än en kaotisk primalrå inspelning från Sydneys främsta rockklubb under decenniet, The Bondi Lifesaver, våren 1977. Let there be rock!
AC/DC- She's got balls (Live at The Bondi Lifesaver 1977)
