Fem nedslag i samtiden

Undertecknad brukar inte sällan lyfta fram de underbara 60- och 70-talen när det gäller musik. Och visst, det är inte mycket som slår den populärmusik som spelades in mellan, säg, 1967 och 1973. Även Spengo verkar främst uppehålla sig i dåtiden, med en och annan avstickare mot nyare marker. Jag tar inte direkt på mig något ciceron-skap här, utan tänker bara helt enkelt plita ner några rader om fem låtar som kom förra året.

Först ut är amerikanen Sam Beam, i Iron And Wine, som med sin "Peace Beneath The City" skapar en suggestiv, sugande stämning som helt klart närmar sig ett psykedeliskt uttryck. Jag har en teori om att många band går bort sig i alltför många ackordbyten. Ibland är det effektivare att mala på i samma stuk och låta sången göra jobbet vad gäller det melodiska. Detta fenomen är Iron And Wine ett utmärkt exempel på.

boomp3.com

Vidare: The Clientele är ett av få brittiska band som helt och fullt vågar vara drömska. Jag kan inte förstå att inte fler inser det unika värdet av det lyriska, det inåtvända, det poetiska. OK, jag kan förstå om folk tycker att de är lite tråkiga, det är ju inte alla som går igång på det som tangerar det sömniga. Men jag gör det i alla fall. Här kommer "Isn't Life Strange?" från deras album "God Save The Clientele":

boomp3.com



Robert Wyatt är en gammal räv som fortsätter att göra fantastiska skivor. Senaste skivan "Comicopera" är lite mastig och jag är inte säker på att jag än har lyssnat igenom hela skivan från början till slut. Ett lysande spår är hursomhelst "Just As You Are", en underbar kärleksballad som Robert framför med den brasilianska sångerskan Monica Vasconcelos. Lustigt nog associerar jag delvis till den gamla indiegruppen Pale Saints och deras fantastiska cover på "Kinky Love":

boomp3.com


PG Six (i praktiken ett enmansband bestående av Pat Gubler) släppte förra året ett album som heter "Slightly Sorry", i gammal hederlig americana-tradition. Eftersom jag själv under året gjorde en djupdykning in i The Grateful Deads digra produktion var det roligt att höga ekon från nämnda band hos PG Six. "Sweet Music" kan få exemplifiera detta. Samtidigt har låten samma hängiga southern soul-ballad-stil som Robert Wyatt-låten så de hänger ihop fint:

boomp3.com


Avslutningsvis, återigen med koppling till Robert Wyatt, ger jag utrymme åt Rachel Unthank & The Winterset som med sitt album "The Bairns" totalchockade folkrockaren i mig. När jag hörde "Felton Lonnin" första gången höll öronen på att trilla av mig. Vilka makalösa stråkpartier! Vilken vemodig stämning! Vilka utsökta fotstamp! Det här är en modern klassiker, var så säker. Men hur var det nu med kopplingen till Robert Wyatt? Jo, på skivan gör de också en förnämlig cover på hans "Sea Song" (från "Rock Bottom").

boomp3.com

Spengo presenterar stolt Mats Larsson!

Den här killen vågar verkligen sjunga ut! Här i Sverige är han ovanlig. Han gömmer sig inte bakom något. Mats Larsson är rakryggad. Ingen falsk blygsamhet har han, varken för sig själv eller sin musik, utan att för den delen göra ett nummer av det. Vid trettiotvå är Mats redan veteran, eftersom han har spelat i rockband sedan tretton års ålder. Han blev till slut hjärtligt trött på det eviga jämkandet, stötandet och blötandet i grupper. Idag är han sin egen och längtar hett efter att spela inför en publik.


Mats Larsson - Lamptown River

Jag träffade Mats nere i Malmö i mitten av 90-talet när han gått samman med några av mina polare i ett rock 'n' roll-band som de döpte till Punk Anderson. Denne unge överenergiske kille försökte med sina låtar hitta brännpunkten mellan The Stooges och AC/DC. Punk Anderson var stundtals fullständigt briljanta. Men tillsammans var de också en kortlivad dysfunktionell rockgrupp med tre låtskrivare som drog åt varsitt håll. De agerade ut sina inre konflikter inför öppen ridå, samtidigt som de frustrerat spelade vidare på en ljudvolym som gjorde att man blev illamående av vibrationerna. Spelningarna var inte underhållning, utan snarare livet medan det pågick. Det fanns ögonblick under deras spelningar som träffade mitt medvetande som granatsplitter.

Lamptown River drabbar mig på ett skonsammare sätt, men lika djupt.

Nick Lowe - People change

Jag har blivit inbjuden att skriva på denna blog av Magnus Svensson, en god vän sen snart 20 år tillbaka. Ämnet är fritt och jag har för ett tag sen halvlovat något om Polly Styrene efter intervjun i senaste/sista numret av SEX. Men jag tänker istället bjuda på vad jag för närvarande finner mest hörvärt. Det blir då också en liten, mycket liten, introduktion av vad jag helst lägger mina öron (och pengar) på.

Vi börjar med Nick Lowe ”People change”, en låt från hans senaste cd "At my age", utgiven i dagarna. Nick åldras med värdighet, i likhet med ex Robert Wyatt och försöker inte hålla på som om han var för evigt 22, till skillnad från t ex medlemmarna i U2 eller de flesta i Rolling Stones.

I stort, den sackar något i slutet, är "At my age" en uppvisning i bra låtar med underbara arrangemang utan att någon gång bli stelt eller styltigt. Det är absolut inte nydanande, ibland påminns man om Sinatras "Watertown" ibland är Johnny Cash närvarande. Låten "People change" är pärlan, den rullar på med en melodi som inte är helt omedelbar, men man vill ändå höra den igen så snart låten är slut. Likheten med t ex några av NRBQs allra bästa låtar är slående. Allt bara finns där och man får känslan av att musiken bara flödat fram under inspelningen. Van Morrison och The Band är andra artister som kan ge mig samma känsla av otvunget sväng.

Nick Lowe har funnits i mitt medvetande länge. Magnus S hade med några tidiga låtar, bl a "Marie Provost", på ett av hans tidigaste blandband i början på 90-talet. Men även om låtarna var bra så föredrog jag då Elvis Costello som var mer förknippad med punken. Medans Costello numera blir allt mer teoretisk i sitt musikskapande, förfinar Nick sitt enkla och känslofyllda uttryck. Jag vet ialla fall vad jag föredrar.



Spengochrille

Linfinity

Om man klickar på den här länken kommer man till Linfinity's splajsans nya hemsida. Väl där skall man skruva upp högtalarna på datorn och lyssna på "Companero" som är den första låten som streamas där.

Men, va fan! Den funkiga discoinledningen skärs raskt itu av ett sk Ritchie Blackmore-riff. Sen kommer rösten. En ung arg Bryan Ferry med strupkatarr? Och, ja, allt möjligt mellan himmel, helvete och bongotrummor.

Innan man hinner bestämma sig för vad som hänt är nästa låt över en. "Chu Chu Train To Venice". Här har en enhänt Jerry Lee Lewis-kopia stövlat in i studion. Och givetvis ångar det om det här tåget. Det ångar av desperation dessutom. Storstadsdesperation.

Aha! I "Tycoon" bekräftas det vi anade i första låten. Bryan Ferry anno 1975 är här igen. Hurra!


Dessa tre låtarna är alla från Linfinity's helt nya 5-spårs EP, "A Manaul For Free Living:Installation" (länk till iTunes).

Det här är underhållande och stundtals vacker popmusik att slå ihjäl några håglösa sommardagar med.

Här är "deras" (nja, Linfinity är egentligen ett enmansprojekt av en viss Dylan Von Wagner) MySpace sida. Där går det bra att lyssna lite också.

/Sebastian