Searching for a truer sound
Det kändes som om jag satt tryggt i passagerarsätet och spanade tyst ut i den ljumma natten efter vilt i vägkanten. Jag var nästan hypnotiserad av den gula mittlinjen som aldrig verkade ta slut och jag lyssnande samtidigt på Jay Farrar, som förtroligt berättade att hans själ bara fick ro ute på landsvägarna till toner av gamla låtar på bilradion. Jag var beredd att hålla med honom.
Son Volt - Windfall
Detta var vid mitten av 90-talet, grungen hade blommat ut och vissnat och jag började tröttna på allt vad indie, brittpop och alternative rock hette. Jag hade köpt en färsk platta med ett helt nytt band - Son Volt - en avknoppning av gruppen Uncle Tupelo, som jag tyvärr valt bort tillsammans med Lemonheads för att istället se Sonic Youth på Roskildefestivalen drygt två år tidigare. Om Uncle Tupelos Gun hade varit ett stycke fet alternativrock helt i min smak, så var den första låten på Son Volts debutskiva Trace var något annat. Windfall ställde upp bakdörren mot countryn på vid gavel åt mig. Det fanns inga reservationer mot den musiken längre.
Few and far between past the midnight hour
Never feel alone, you're really not alone...
Många av de bästa countrylåtarna rör sig längs vägarna. I en del låtar haglar namnen på delstater och småstäder i Mellanvästern. Under ett par hundra år i amerikansk historia har ett centralt tema varit att ta sig över kontinenten för att nå drömmen om ett bättre liv. 
Men färden på vägarna speglar egentligen den inre resan. Ofta är man i countrylåtarna ute på irrfärd och försöker hitta tillbaka hem, unga män och kvinnor från landsbygden som i sin blåögdhet förletts till en syndfull, torftig och ensam tillvaro i storstaden eller på drift. Stukade försöker de åter nå sina rötter. Med countrymusiken bygger de en bro tillbaka dit till det enkla livet med familjegemenskap, kroppsarbete och gammal hederlig kristen tro. Inte konstigt att countryrocken (som jag lyssnat mest på) växte fram i baksmällan efter hippieeran i skarven mellan 60-talet och 70-talet.
Commander Cody & His Lost Planet Airmen - Family Bible
Jag tycker mest om countrylåtarna som är fulla av ensamhet och saknad, en grundstämning i denna ytterst känslosamma musik, som dock aldrig blir mjäkig. Varma men vemodiga böjliga toner från en signifikant pedal steel guitar eller lap steel guitar ljuder som från en mänsklig röst, som om det inte räckte med alla dessa fantastiska countrysångare. När de sjunger som bäst kan man förnimma inte bara den egna brådmogna livserfarenheten i rösten, utan också tidigare generationers lagrade längtan, strävan och svårigheter.
The Gosdin Brothers - There Must Be Someone (I Can Turn To)
