The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.

UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.

--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.

Band jag minns med värme del 6 - Able

I januari 1994 flyttade jag norrut till Uppsala. Jag hade tröttnat rejält på Lund och därför bott på Möllevången i Malmö under hösten, men det gick inte att sköta studierna därifrån, utan jag hade levt en renodlad tillvaro som slacker. Min dåvarande flickvän bodde och jobbade i Uppsala, så jag hamnade också där. Det var lätt att gilla den pittoreska idyll som präglade stadskärnan, särskilt väster om Fyrisån, ungefär så som man sett staden i illustrationerna i Pelle Svanslös-böckerna som barn. Jag tyckte det var spännande att upptäcka en helt ny stad och Uppsala blev min lekplats för några år, en vacker fond för nya romanser, ymnigt festande och massvis av musikupplevelser. Flera av de vänner som jag idag regelbundet träffar, mötte jag där.

Jag började plugga på etnologiska institutionen på Åsgränd och satte rätt omgående igång att snacka med en några år yngre kille på kursen: Erik hette han och kom från Västervik. Eftersom det fanns en några år äldre namne på etnologikursen, kallade jag min nyfunne vän för Lill-Erik. Vi pratade genast om indiepop (han hade spelat i ett Popsicle-influerat band som hetat Poodle) och hans nya favoritsubgenre lo-fi. Tack vare Lill-Erik upptäckte jag Pavement den våren. Dessutom var han med i Kalmar Nation som körde liveband flera gånger i veckan. Anders Nilsson (bördig från Vena utanför Hultsfred) var bandbokare och det var indie för hela slanten. I princip alla dylika svenska band från den eran har spelat på den lilla scenen minst en gång. Såklart skrev även jag in mig vid Kalmar Nation vid följande termins start.


På hösten berättade Lill-Erik att han börjat spela oortodoxa instrument som lap steel guitar och klarinett i ett uppsalaband med namnet Able; nästan alla indieband hade ett diffust en- eller tvåstavigt namn (dessutom skulle bandnamnet skrivas aBLe). Det visade sig att även nations-profilen Anders Nilsson redan spelade gitarr där. På vintern kom en demo som lät riktigt lovande. Nån låt påminde starkt om The Cardigans pastellfärgade tweepop. Redan från början lade jag märke till melodirikedomen och de sofistikerade arrangemangen av instrument och stämmor.

Able - April Sky (demoversion 1994)

Någon månad senare såg jag Able första gången live i den vackra balsalen på Västgöta Nation, en gammal byggnad från 1600-talets början nere vid ån. Eftersom de spelade i anslutning till någon slags middag, gjorde de det dämpat denna gång. Jag blev alldeles exalterad när den ena vackra poplåten kom efter den andra. När de framförde Carole Kings gamla hit You've Got A Friend i en slags jazzvalstakt så förstod jag att detta inte var ett vanligt indieband. De var inne på samma resa som mig - bakåt. Jag beslöt mig i detta ögonblick att bli vän med Johan och Lotta, som delade på sånginsatserna och dessutom var ett par. Det blev vi också, genast! Jag skulle säga att det var som en förälskelse och jag träffade dem i princip varje dag under det dryga år jag skulle bo kvar i staden. Tämligen snart delade jag deras förtjusning i country, folk och singer/songwriters.

Så otroligt entusiastisk var jag att jag kallade mig Ables manager och försökte hjälpa dem att fixa spelningar (vilket jag misslyckades med totalt) och körde dem ett par gånger då de spelade utanför stan. Den största funktionen jag fyllde var väl att vara oupphörligt uppmuntrande - deras största supporter. Jag var så nyfiken och hängiven att jag brukade hänga med till repningarna för att lyssna.

Able - I Was So In Love (And Now I Don't Know Why) (demoversion 1995)

Johan Gille var bandets obestridde ledare. Han skrev nästan allt material och sjöng de flesta låtarna. Johan var besatt och resolut på ett sätt som fick de flesta andras viljor att stå tillbaka. Han var insprirerad av de stora låtskrivarna från förr - som Brian Wilson, Lennon/McCartney, Alex Chilton/ Chris Bell, Nick Drake, Burt Bacharach och Gene Clark - och närstuderade deras låtar. Det var nog den besläktade omsorgen i låtskrivandet som gjorde Able speciella för mig. Redan på bandets tre första demokassetter från 1993-95 finns fler fantastiska melodier än vad nästan alla andra svenska indieband lyckats skaka fram överhuvudtaget. Men Johan hade också lyssnat mycket på The Go-Betweens, The Church, Prefab Sprout och en rad band från Sarah Records under tonåren och tiden därefter.


Ett litet skivbolag från Eskilstuna (Harry Lime Records) fick kontakt med Able och det blev tal om en skiva. Förväntningarna växte. Drömmar om Japan-lansering slog ut som körsbärsblom om våren; i soluppgångens land var de som tokiga i gullig, melodisk blågul indiepop vid den här tiden. Nånstans där tröttnade Anders Nilsson på att vara med och slutade spela sina skeva motmelodier på gitarren, antagligen för att han tyckte att musiken kommit för långt bort från indierötterna.

Jag tycker i efterhand att första plattan (Prestigeless Lovesounds) är ojämn och indiekostymen började sitta illa, aningen trångt över axlarna; den matchade inte de växande musikaliska ambitionerna. Men när skivan kom ut hösten 1996 ville jag inte ens erkänna det för mig själv, utan var jätteglad över att de äntligen släppt ett album. Jag upplevde att den anlände för sent, när hela indieeran sjöng på sista versen. Inget hände, förutom att Johan och Lotta gjorde slut efter sju år tillsammans.

Able - Split (från Prestigeless Lovesounds 1996)

Separationen kom närmast som en chock även för mig, men Lotta fortsatte som medlem i bandet ett bra tag till. Hon medverkade även vid inspelningarna vid nästa skiva, Lost Love Songs. Detta var den så kallade skilsmässoskivan, men en annorlunda sådan, eftersom båda kontrahenterna medverkade och bearbetade det som hänt. Lotta Nyblads låt Sail On A Mill är en av de finaste och rakaste låtar som Able gjorde, här förstärkt av stråkar i ett underskönt arrangemang.

Able - Sail On A Mill (från Lost Love Songs 1999)

Ett litet amerikanskt bolag (Blackbean and Placenta) släppte Lost Love Songs år 1999 och den fick fin kritik av de svenska och amerikanska tidningar som recenserade albumet. Några av låtarna spelades också ganska frekvent i amerikansk collegeradio. Denna skiva är full av starka, välspelade spår och helheten känns mer sammanhållen och jämn än Prestigeless Lovesounds. Musiken på Lost Love Songs är betydligt mer vuxen till sin karaktär och man anar i flera låtar en rörelse i åt countryrocken till. Faktum är att skivan fortsätter av växa fortfarande 12 år efter att den kom.

Able - Trouble Among The Horses (från Lost Love Songs 1999)

Jag hade flyttat från Uppsala i april 1996, redan innan första plattan kom, och missade hur alla turer gick kring Able med medlemsbyten och sånt. Lill-Erik, den stabile basisten Bo Larses stannade i bandet länge och sammanlagt sex trummisar avlöste varandra under de tio år Able var verksamma. Johan fann en ny musikalisk kompanjon i gitarristen och sångaren Jonas Olsson efter Lost Love Songs.


Runt 2001-02 spelade Able in nytt material till minst ett helt album. Vid det här laget hade bandet lämnat popen bakom sig och spelade vad man kan kalla americana. Särskilt Townes van Zandt och Gram Parsons var husgudar, men också en lång rad andra singer/songwriters och countryrockband. Tyvärr blev aldrig inspelningarna mastrade eller utgivna och medlemmarna skringrades. Johan och Jonas fortsatte att dock att spela och sjunga ihop.

Able - We'll Get By (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

I We'll Get By framstår Able som mer rockigt och maskulint än nånsin tidigare. Man hör också hur Johan har utvecklats som sångare över åren. Det är ganska långt från de My Bloody Valentine-covers som bandet gjorde på sina första spelningar nästan tio år tidigare. Och i Me & Kate åker inte bara munspelet fram, utan även banjon och felan. Jag önskar att dessa högklassiga inspelningar inte bara ska ligga och samla damm i nån låda.

Able - Me & Kate (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

Hoppas på en fortsättning...

Love Hurts revisited

Första gången jag hörde Love Hurts var på en samlingsskiva med Gram Parsons som Elvis Costello hade satt ihop och skrivit baksidestext till. Jag köpte den begagnat på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala och spelade den grå. Costello hade förmodligen gjort samma sak med samma låt på någon annan platta. Mötet mellan Gram och Emmylou Harris i just den låten är ju så alldeles fantastiskt. Jag vet ju inte men jag gissar att det ni ser nedan var en ganska stor stund i Elvis musikerliv.

Skivhyllan: Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.



Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

Vanligt folk - pop som pop

Bara för att Magnus post om indie inte helt ska få slå ihjäl spengobloggen med sin stora mängd kommentarer och sitt definitiva anslag. Han glömde väl ändå Pulp i sin uppräkning? Jag minns dem på Tantogården. Det var en av de mest utsålda spelningar jag sett. Jag stod ju till och med på verandan utanför och tittade in genom fönstret. Vill ni verkligen fatta hur fullt det var ska ni betänka att Lokko stod vid fönstret intill. Jag minns dem explodera på Lollipop och Hultsfred men allra mest minns jag första gången jag hörde Common People. Det var på den lilla verandan på vad som väl då kanske fortfarande var Barowiak eller redan blivit Sten Sture i Uppsala. Samma Andres som han vid fönstret spelade den för ett ganska tomt dansgolv och jag togs igen av popmusiken. Det var som Popsicle första gången med den skillnaden att jag nu var full och snurrade med armarna utsträckta. Med Popsicle låg jag bara utslagen på köksgolvet. Golvad av POP. Det där vi kallar indie är ju i sina bästa stunder POP också. Jag tror det var därför Magnus älskade det som var bra. Jag tjatade på Lokko att spela den en gång till och jag tror att jag alltid kommer att vilja dansa till den här.

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

Fanscene, Fozzie och jag

Jag räddade några gamla dokument ur en dator som inte längre är för ett tag sedan. Den här texten om ett band som betytt mycket för få var en av texterna. Ursprungligen publicerades den i Pop-Saras fanzine Fozzie. Jag har redigerat några småsaker och strukit ett onödigt utdraget slut men annars är den intakt. Vill ni läsa orginalet får ni väl leta i skivbörsarnas tidningshögar. Texten handlar om mina kompisar i Fanscene. Den är också, fast det bara är tio år sedan, redan ett tidsdokument över en annan era. En tid där demokassetter, hemgjorda posters och begagnade skivor och blandband fortfarande regerade. Om någon hade berättat om en framtid med MySpace, YouTube, cd-brännare och mp3-bloggar hade vi nog bara skakat på huvudet.



Hemma vid datorn
Och jag vet inte alls vad jag skall skriva. Jag har gett mig in på vansinnesföretaget att försöka skriva en artikel om några av mina allra, allra, bästa vänner och jag vet inte vad jag skall skriva.

De här killarna är det närmaste barndomskamrater jag kommer. När jag gick ut nian bröt jag så gott som helt med det villa/radhus samhälle jag växte upp i, och med. Jag spelade aldrig blockflöjt i ettan, jag var aldrig med i fotbollslaget, jag hade aldrig någon skateboard eller moped och jag hängde aldrig utanför macken. Avslutningen i nian är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Aldrig mer. Nytt liv nu.

I ungefär samma veva, när jag gick i tvåan på gymnasiet 1986, lärde jag känna Jeppa och Johan och ja vad vill ni att jag ska säga, det var ett nytt liv. Med ett gemensamt kärleksförhållande till sextiotalsmusik, garagerock, new wave, och pop var vi som gjorde för varandra. Jag hade ju sett dem innan vi började umgås, försökt intala mig själv att Johan var lite löjlig för att han hade den parkas jag själv inte skulle ha vågat bära och så vidare. Hur som helst, vi gick på ungefär samma caféer, samma för-ett-Ungdomenshus-konserter och hade en del gemensamma vänner och en dag började jag och Jeppa att prata på bussen och sen gick allt ganska fort. I ett litet samhälle som Vilan/Nåntuna (5 km söder om Uppsala) är det nog ganska oundvikligt att de som är likasinnade finner varandra men inte desto mindre är det något jag är väldigt tacksam för.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Det är på något sätt alldeles för självklart. Det är som att alla andra redan borde veta allt, jag gör det ju. Första gången jag såg dem spela var i Tomtens källare. Jeppa på bas och sång, Johan på gitarr och Tomten på, ofrivilliga, baktaktstrummor. Jag förmodar att det var hemskt, Ändå var jag djupt imponerad av att några som jag kände kunde spela rock. De hette Dropping Bombs On The White House och när Johan undrade om jag inte skulle lära mig spela något instrument och bli medlem tackade jag nej. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig spela.

Tiden gick och Dropping Bombs blev Desert Snowmen med Tomten på orgel och den galne greken, Jugge, på trummor. Det var fritidsgårdsspelningar, skivköparresor till Stockholm, Café Linné och Café Genomfarten, Ungdomens Hus och Skivboden, krocket och schack hemma hos Jeppa och otroligt hög volym på stereon hemma hos Johans pappa. Festerna i Tomtens källare, ett gäng grabbar som hoppade upp och ner till My Generation och Going Underground, och det var allt färre resor till min tidigare tillflyktsort, Hamregården i Dalarna Det var en del av min uppväxt, min andra barndom. I nostalgins skimmer en otroligt lycklig sådan.

Efter att ha gått ut tvåan i gymnasiet åkte Jeppa till Amerika och Johan till England. Jeppa var borta ett helt år medan Johan kom hem någon gång på våren mumlandes om pennalism och vansinniga engelsmän. Hela den där våren jobbade jag och Johan på Akademiska sjukhusets städblock 3. Sista dagen gick vi direkt från sjukhuset till slottsbacken där vi lyssnade på Martha & the Vandellas och drack öl i duggregnet. Jag minns det med ett tårfyllt leende.



Konsert

Fanscene går på scenen på Sten Sture i Uppsala och är helt lysande. De har nästan inte gett en konsert på ett år men de är helt lysande. Jag är faktiskt lätt chockad över den energi och kraft som de uppträder med. De kör ett kort men intensivt set och det är faktiskt makalöst att inte det här bandet har ett skivkontrakt, för att inte tala om att stället inte är utsålt. För det är som liveattraktion Fanscene är som allra bäst. I nuläget kommer jag bara på en enda svensk grupp som är bättre i den här kategorin, och det är Blue. Stevepops, Wagon, Brainpool och alla andra popband får ursäkta men de står faktiskt i vägen för något som måste fram. Att det är mina vänner gör onekligen att det känns lite löjligt att behöva vara den som talar om det.

Samtidigt är det otroligt skönt att inte behöva ljuga när man talar om för några man tycker om att de är smått fantastiska. En liten parantes, på soundchecket spräcker trummisen Martin Sörbom skinnet på baskaggen. Ja, baskaggen. Han är det närmaste en Keith Moon det här landet kommer att komma, någonsin. Gå och se.

Tillbaka vid datorn

Vi är nu framme vid hösten 1989. Jeppa och Johan ska gå ut trean och hamnar i samma klass som Herr Bergström och en kamratkrets knyts lite tätare samman under förfesterna hemma hos artikelförfattaren.

Om Desert Snowmen kan man väl inte precis säga det samma. Den orgelpartyrock, med viss Creepsanstrykning, som varit gruppens kännetecken börjar delas i två läger. Tomten och Jugge drar åt blues och hårdrock, Jeppa och Johan åt mera klassisk rock och pop och kvar i mitten står nye gitarristen Daniel Östman och vet inte riktigt vart han ska. Efter en klassisk sista konsert på Rackis, där Dannes gitarr (han har under dagen muckat från lumpen) först inte är inpluggad och sedan neddragen i mixern, är sagan om Desert Snowmen all.



In från söder kommer dock Henrik ”Flempa” Aspeborg. Jeppa och Flempa har träffats under studierna i USA och nu, våren 91, är det hög tid för honom att flytta till metropolen Uppsala. Ett kort tillbakahopp. Flempa hade redan tidigare varit uppe och hälsat på i Uppsala och jag minns att jag var ganska skeptisk. Svartsjuka förmodligen. Det blir lätt så när man upptäcker att någon utifrån är lika bra kompis med någon i gänget, som gänget självt. Flempa flyttade hur som helst in under Johans köksbord och medan Johan gjorde så att även skrivbordsmalajerna på flygstaben numera måste bära uniform betalade Flempa honom en liter fil om dan för att bo på golvet.

Under tiden tog Fanscenes föregångare Rawhides form, med Martin Sörbom på vansinnestrummor och Flempa på sång och gitarr bredvid Jeppas bas och sång och Johans gitarr. Och jag vet återigen inte vad jag skall skriva. Jag sitter och fånstirrar på skärmen men det kommer inga ord. Inga alls. För att få lite kraft lyssnar jag igenom de tre demokassetter (varav en med två olika omslag) som Rawhides lämnade till eftervärlden, de demos som förhoppningsvis kommer att ges ut på någon samlingsplatta av entusiaster på något litet bolag av Pebbles typ om något tiotal år. Här finns åtminstone en handfull låtar som borde kunna få komma med på framtidens Smorgasbord-samlingar, med charmtopppar i låtar som Have Fun Try The Rawhides och den, fortfarande, lysande Let Your Hair Down.



Bandet utvecklades hela tiden från något slags garagerock till att bli mer och mer pop, om än rejält hård sådan emellanåt. Något som gjorde att ett namnbyte kunde vara på sin plats och efter en del övertalningsarbete lyckades Jeppa tillslut få Flempa att gå med på vad Johan och Martin redan samtyckt till. The Rawhides blev Fanscene.

Och det bara fortsätter, bättre och bättre låtar, mängder med nationsspelningar och underbara minnen; ”i likhet med de förmodade vännerna i Rawhides” rescensionen i Nowhere, Ola Hermansson (i Sonic Surf City) bär Fanscene t-shirt på fotot från Emmabodafestivalen på DN:s framsida, ett nästan golvat mixerbord på Snerikes nation, känslan av att öppna en pinfärsk SA på Hultsfred 1994 och se att Jeppe Hammarströms fotbollsfoto av grabbarna är med i demochecken. Och så vidare, och så vidare. Minnen. Man kan ju naturligtvis tycka att det är löjligt att hetsa upp sig över sådana saker och det är det förmodligen också. Men det är vår verklighetsflykt, vår lycka och vill ni inte vara med så slipper ni. Vad ni förhoppningsvis inte kommer att slippa är musiken. Oavsett vad ni själva tror är ni nämligen värda att få höra det här bandet.

Konsert II

Det har gått en dryg vecka sedan Sten Sture-spelningen och Fanscene inleder andra dagen på ÖG nations popfestival. Klockan är åtta på torsdag kväll och det är, inte helt oväntat, nästan bara bakfulla närmast sörjande i publiken. Sångljudet är piss, knappt hörbart, men bandet är trots detta otroligt bra. Kanske har de aldrig tidigare varit en så skramlande, slamrande enhet. Det är popmusik i garagerockklädsel. Och klädseln sitter perfekt. Glöm kostymnissarna, glöm skateboardsen, glöm toppluvorna. Glöm allt det där som är yta och lyssna. Ni kommer inte att ångra er.

Datorn igen

Det är stora ord, jag vet det, och förmodligen kommer jag att få äta upp dem så fort de gör en skitspelning. Men det spelar inte så stor roll för det här är känslan just nu och allt annat är, även om det upptar en väldigt stor del av ens tankar, faktiskt lite mindre viktigt.

Vi är framme vid nutid. Verklig nutid. I morgon spelar Fanscene på Kalmar nation. Tre spelningar på lika många veckor. En ganska bra nystart för ett band som legat nere i nästan ett år. I maj förra året gjorde Fanscene sin sista spelning på just Kalmar innan Jeppa emigrerade till Linköping på ett drygt halvår fär att läkemedelskonsulenta sig. Nu är han tillbaka. Fanscene är tillbaka. De spelar in låtar till en EP. De ska vara med på en samling på Dorian records, de skriver nya, och ännu bättre, låtar och de bör få ett genombrott.



Det är nutid och Fanscene är tillbaka. Och det var egentligen här artikeln skulle ha börjat. Med en intervju hemma hos Flempa. En intervju som spårade ur redan efter några frågor. Man kan inte intervjua sin egen uppväxt. Det blir lite krystat. Vad vi gjorde istället? Drack, spelade luftgitarr hemma framför stereon, och gick på konsert förstås. Samma sak som alltid. Det tar aldrig slut, det är ingen brådska med att bli vuxen, man behöver inte växa upp, man behöver inte veta vad man skall skriva, man behöver nästan ingenting.
Allt man behöver är vänner och lysande musik. Ibland är det samma sak.



I redigerande stund och ett tag till går det faktiskt att buda på Fanscenes French Poetry EP här.