Echo & The Crystal Days!

Det har gnagt i mig länge nu. Jag bara måste få ur mig den här låten. Tyvärr, kära läsare, ingår inga garantier för att jag inte kommer att plåga er med fler åttiotalslåtar. Men kanske kan jag andas ut nu, ta en liten time-out och vidga mina vyer en aning. Bara jag får ur mig den här låten. Två och en halv minut popbliss, direkt från Echo & The Bunnymens album Ocean Rain (1984).

Boomp3.com

Med Lloyd Cole i mitt öra

I tisdags såg jag den här låten framföras av Lloyd Cole himself, live på Katalin i Uppsala. Den var en ljuvlig version. Stillsam, varm, akustisk, nedkortad och avskalad. Jag rös av välbehag längs hela ryggraden. Det var - som så många gånger förr - melankolin och melodin snarare än texten som berörde mig.

Det är betydelselöst, men Lloyd Cole är "bara" nio år äldre än undertecknad. Det år debutskivan Rattlesnakes släpptes, 1984, var Lloyd Cole en tjugotreårig låtskrivartalang och samtidigt smakfullt intellektuell (She reads Simone de Beauvoir in her american circumstance...). I januari fyller han fyrtioåtta. Tiden går och på många sätt pågår ständigt parallella skeenden både bakåt och framåt i ens minnesbank.

Eftersom jag för tillfället är väldigt fascinerad av 80-talet (mina tonår inföll 1983-1989), så passade det utmärkt att knyta ihop det hela med en Lloyd Cole-konsert. Med den här turnén känns det som att han tillvaratar sitt eget kulturarv. "Rattlesnakes" låter ju bättre än någonsin, både "nu" och "då". Tänk om man fick höra sådana här låtar på P3 nuförtiden! För vi vet ju alla att det var bättre förr. Eller?

-

PS. Ahh, detta 80-tal. Den här låten påminner mig om både Echo & The Bunnymen (Ocean Rain-skivan, också från 1984) och The Go-Betweens (vilken skiva som helst). DS.