Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 6: The Beatles - A Hard Day's Night

Idén att kika på rockhistorien i mikroskop tilltalar mig. Det är intressant att förstora detaljer, att skilja ut och belysa några sekunder i en låt. Jag vet att det inte tar längre tid att få en ordentlig kick i själen för livet eller att föras med till en annan dimension. Rockförfattaren Greil Marcus gav för ett par år sedan ut en bok om en låt, Like a Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads. Ett helt kapitel ägnas åt det första slaget på virveltrumman som går av som ett pistolskott, alltså ett kapitel om en betydelsefull sekund.

Spengo har mest tassat som katten kring het gröt vad gäller The Beatles. Vi har sällan vågat skriva om The Beatles, men väl massor av inlägg om deras arv och efterföljare. Inget band är så väl dokumenterat i böcker och artiklar; i princip varenda dag i deras karriär är kartlagd. The Fab Four och deras musik är placerad på piedestal. En vanlig dödlig vågar möjligen uttala sig muntligt, men knappast skriva om The Beatles. Många har rätt bra grepp om deras produktion och historia. Det gäller då att inte slarva med fakta.

Kort sagt, många tycker The Beatles är totalt uttjatade. Men jag tänker trotsa alla hinder och skriva om dem ändå, dessutom om en av deras mest kända låtar. Den här gruppen och deras musik fascinerar mig, lika mycket idag som när jag som sjuttonåring lånade hem min fasters Beatles-skivor för att spela in dem på kassetter.


Vilka är The Beatles nyckellåtar? Jag menar vilka låtar har fört deras egen musikaliska utveckling framåt och betytt mest för popmusiken i stort? Hur är det om man börjar med deras tidiga karriär? Jag anser att A Hard Day's Night otvivelaktigt är en nyckellåt, men att det bara är ett tiotal sekunder ur den som ger den sin speciella betydelse.

Som alla vet lanserade A Hard Day's Night den första Beatles-filmen med samma namn sommaren 1964 och upphöjde en redan otroligt framgångsrika popgruppen till närmast astronomisk popularitet. Den var kulmen och ett avslut på den mersey beat som kännetecknade tidiga The Beatles. Nästan mer än någon annan låt speglade den de fyra unga grabbarnas obesgränsade entusiasm och energi. När titeln (som byggde på ett av Ringos uttryck) till filmen bestämts vid slutet av filminspelningarna, rusade John Lennon hem och hamrade fram låten på kvällen och natten. Den tävlingsinriktade Lennon var fast besluten att skriva nästa A-sida, eftersom McCartneys Can't Buy Me Love toppade hitlistorna vid den här tiden. Dagen efter satte de A Hard Day's Night i Abbey Road-studion.

Låten öppnar med en bredsida mot lyssnaren, ett mäktigt men svårgripbart ackord (G7sus) på George Harrison nya tolvsträngade Rickenbacker. Precis som Like A Rolling Stone är denna låtöppning mer än väl genomanalyserad [läs mer].

Men det är de tio sista sekunderna som är fullständigt hypnotiserande, ett ny typ av låtavrundning för The Beatles, som nästan alltid tidigare dragit ett ackord i slutet. Harrison hittar den tolvsträngade Rickenbackerns säregna sound i ett arpeggio (ett ackord som spelas ton för ton) som ringlar likt en abstrakt spiral och tillför låten en dramatisk men också drömsk effekt. Med de ringande tonerna tecknar Harrison i ljud något som bara fortsätter pågå, en evighetssymbol. Kanske snuddar han oavsiktligt vid den andliga mystik som han ska hänge sig åt under resten av sitt liv? Här dyker soundet upp som ska ligga till grund för The Byrds karriär och alla deras efterföljare. Ja, den skimrande gitarrslingan pekar ut de närmaste tre årens riktning för popvärlden, mot det gåtfulla och introspektiva.

Nederbeat

Shocking Blue - Send Me A Postcard (1968)

En gång fick jag ett 90 minuters blandband av min vän Sextiotals-Jonas med enbart holländsk garagerock och pop. Han är så pass spränglärd i ämnet att han borde få en professur i populärmusik från 1960-talet vid Institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Kassetten var förbluffande jämn och bra!

Men innan vi går vidare, börjar vi med den absoluta grundkursen i holländsk pop, dess första exportframgång, Venus av gruppen Shocking Blue.

Efter någon singel med en rätt beige manlig sångare, byttes vokalisten ut år 1968 mot sångerskan Mariska Veres, som direkt gjorde klart för de manliga medlemmarna i gruppen att de kunde glömma att få någon romans med henne. Hon hade en stark och tuff röst av det lite mörkare slaget, som kunde jämföras med Grace Slick, den psykedeliska rockens översteprästinna, men även med Cher och Julie Driscoll.


Shocking Blue - Venus (på Top Of The Pops den 29 januari 1970)

Lyssnar man noga så påminner Venus lite grann om Jefferson Airplanes hit Somebody To Love, ungefär samma ackord, fast Venus är mer åt bubblegum pop. I början av 1970 var detta Shocking Blues enda slagdänga ute i världen, men hemma i Holland var de pålitliga hitleverantörer ända fram till gruppens upplösning 1974.


Gruppens musikaliska motor, Robbie van Leeuwen, var en fena på att skriva rockpoplåtar byggda på effektiva riff och fulla av hooks. En sån låt är Love Buzz, som Kurt Cobains Nirvana gjorde till sin första singel tjugo år senare.

Robbie van Leeuwen var en veteran redan vid genombrottet för Shocking Blue. Han hade varit gitarrist i The Motions, ett av det lilla platta rikets populärare band vid mitten av 60-talet.


The Motions - It's Gone (1964)

Nederländerna är ett land som alltid varit vänt västerut. När The Beatles dök upp, följda av en lång rad andra engelska band, var landets ungdomar på hugget och tonvis av inhemska grupper bildades som spelade pop eller R&B, särskilt i Haag och den närliggande kuststaden Schveningen, som den tongivande flytande radiostationen Radio Veronica kunde siktas från. Det verkade vara så att för varje känt engelskt band fanns en holländsk motsvarighet.


Golden Earrings - That Day (1966)

Ta Golden Earrings (som skippade s:et 1969) som i början hade mycket gemensamt med The Hollies. Senare blev de lite svulstigare, inte minst med fullständigt magiska barockpop-mästerverket I've Just Lost Somebody, som närmar sig The Moody Blues och Bee Gees. På 70-talet blev Golden Earring maskulin rock och de internationella framgångarna kom (kolla in Radar Love från 1973).


Golden Earrings - I've Just Lost Somebody (1968)

Något som kännetecknar holländskt 60-tal är att det finns mycket R&B och senare psykedelia som låter stenhård och skev. Inget annat land i Europa, knappt ens Storbritannien, har lyckats hosta upp så mycket tuff musik under detta decennium. Är det kanske Nederländernas liberala hållning till narkotika som bidragit till detta? Landets två mest namnkunniga grupper i garagerockkretsar är de briljanta The Outsiders och Q65.

The Outsiders


The Outsiders - Filthy Rich (1967)


Q65 - Cry In The Night (1966)

Slutligen en låt från det tidiga 70-talet med Sandy Coast, som hade en rad hits därhemma. Just A Friend, denna rocklåt med sin starka melodi som sitter direkt och är vad jag skulle kalla en should-be classic. Videon är dessutom hur billigt och enkelt inspelad som helst, men effektiv på något sätt.

Sandy Coast - Just A Friend (1971)

Jag har här bara skrapat på ytan, det finns ett helt lands pop- och rockmusik att upptäcka. Gegroet, Magnus!