Guilty Pleasures del 5: ABBA – When I Kissed The Teacher
Numera är det helt legitimt för medelålders rockkonnässörer att berätta att de gillar ABBA. Det har inte alltid varit så. Proggarna avskydde gruppens kommersialism och professionalism på sjuttiotalet. Vid åttiotalets början tyckte även vanliga tioåringar (som jag) att det var töntigt att gilla ABBA. De hade vid det laget blivit trista, medelålders och vanligt åttiotalsklädda. Då fanns det häftigare nya grupper som Gyllene Tider, Freestyle och Noice för mellanstadieeleverna att gilla istället. Jag vet inte när ABBA började få upprättelse, kanske någon gång i mitten av nittiotalet.
För 1 ½ år sedan satt jag och min sambo framför TVn och såg en ABBA-dokumentär. Min sambo storgrät nästan hela tiden. Jag fick bita mig i läppen när jag igen såg ABBA framföra "Dancing Queen" från tevesändningen på kungen och Silvias bröllopsfest den 19 juni 1976. Det var inte bara för att vi väntade barn och därmed var lite sköra, som vi rördes till tårar när barndomens hjältar visades igen. ABBA är symbolen för vår svunna barndom, ett Sverige som inte längre finns och tidsera som känns väldigt avlägsen nu. Jag minns också att jag bröt ihop i biofåtöljen fem minuter in i "Tillsammans". Lukas Moodysson tryckte in den stora röda känslomanipulationsknappen, då "S.O.S." gick igång samtidigt som Folkabussen rullade iväg från familjetragedin och mot kollektivet.
År 1976 var ABBA på toppen av sin popularitet i Sverige bland Medel-Svenssons och deras barn. Sjuttiotalets Medel-Svenssons är för övrigt höljda i närhistoriens dunkel av de gamla proggarna och deras ungar, som är tongivande i den svenska kultur- och mediavärlden. Hundratusentals barn (bland annat jag) blev i alla fall jätteglada när de fick nya albumet "Arrival" i julklapp denna jul. Jag minns vagt att familjen andäktigt satt samlade i TV-soffan och vid juletid såg en dokumentär om hur "Arrival" hade kommit till. Plattan var fantastisk och jag misshandlade den dagligen på det kärleksfulla vis som fem-sexåringar gör med vinyl. Jag hävdar än i dag att detta är det mest fullödiga albumet av ABBA.
En av de låtar som etsades in i min ryggmärg var "When I Kissed The Teacher". Under många år efteråt skämdes jag inombords över att ha gillat den. Töntig låt! Texten är ju väldigt barnslig. Det var häromåret som jag plötsligt omvärderade låten igen. Det är en fantastisk känsla att höra en uttjatad låt med nya öron. Och jag hörde för första gången i "When I Kissed The Teacher" en melodi som hela tiden lyfter mot himlaskyarna och inte minst ett förbluffande raffinerat vokalarrangemang. Körerna lyckas fånga den där berusade känslan av ungdomlig förälskelse med ivriga och närmast tungotalande stämmor. Här skymtar man särskilt Bennys stora Beach Boys-influenser. ABBAs musik handlar om detaljer och därför är närlyssning av deras låtar både spännande och överväldigande.
För 1 ½ år sedan satt jag och min sambo framför TVn och såg en ABBA-dokumentär. Min sambo storgrät nästan hela tiden. Jag fick bita mig i läppen när jag igen såg ABBA framföra "Dancing Queen" från tevesändningen på kungen och Silvias bröllopsfest den 19 juni 1976. Det var inte bara för att vi väntade barn och därmed var lite sköra, som vi rördes till tårar när barndomens hjältar visades igen. ABBA är symbolen för vår svunna barndom, ett Sverige som inte längre finns och tidsera som känns väldigt avlägsen nu. Jag minns också att jag bröt ihop i biofåtöljen fem minuter in i "Tillsammans". Lukas Moodysson tryckte in den stora röda känslomanipulationsknappen, då "S.O.S." gick igång samtidigt som Folkabussen rullade iväg från familjetragedin och mot kollektivet.
År 1976 var ABBA på toppen av sin popularitet i Sverige bland Medel-Svenssons och deras barn. Sjuttiotalets Medel-Svenssons är för övrigt höljda i närhistoriens dunkel av de gamla proggarna och deras ungar, som är tongivande i den svenska kultur- och mediavärlden. Hundratusentals barn (bland annat jag) blev i alla fall jätteglada när de fick nya albumet "Arrival" i julklapp denna jul. Jag minns vagt att familjen andäktigt satt samlade i TV-soffan och vid juletid såg en dokumentär om hur "Arrival" hade kommit till. Plattan var fantastisk och jag misshandlade den dagligen på det kärleksfulla vis som fem-sexåringar gör med vinyl. Jag hävdar än i dag att detta är det mest fullödiga albumet av ABBA.
En av de låtar som etsades in i min ryggmärg var "When I Kissed The Teacher". Under många år efteråt skämdes jag inombords över att ha gillat den. Töntig låt! Texten är ju väldigt barnslig. Det var häromåret som jag plötsligt omvärderade låten igen. Det är en fantastisk känsla att höra en uttjatad låt med nya öron. Och jag hörde för första gången i "When I Kissed The Teacher" en melodi som hela tiden lyfter mot himlaskyarna och inte minst ett förbluffande raffinerat vokalarrangemang. Körerna lyckas fånga den där berusade känslan av ungdomlig förälskelse med ivriga och närmast tungotalande stämmor. Här skymtar man särskilt Bennys stora Beach Boys-influenser. ABBAs musik handlar om detaljer och därför är närlyssning av deras låtar både spännande och överväldigande.
2 kommentarer:
Hösten 76, var jag hemma från skolan i två veckor pga påssjuka, och större delen av den tiden låg jag i sängen med febertoppar på ca 40 grader, och det enda den jävla radion spelade var Abbas Dancing Queen, så den låten får mig alltid att tänka på ett feberrus när jag hör den numera, fast jag gillar The Yayhoos version med en härligt fylleskrålande Dan Baird version av låten. Vissa rus är som sagt bättre än andra *-) Men i övrigt så var det mesta Abba gjorde storartad pop.
Och på den på Roliga timmen i skolan på den tiden så uppträdde pojkarna i klassen som Kiss och tjejerna som Abba, själv var jag storartad som Ace Frehley när jag spelade på en tennisracket. Tycker ibland synd om dom som inte fick vara med på den här tiden och uppleva den totala hysterin som rådde kring dessa grupper.
Det är underbart kul när ni, kära läsare, svarar med era egna minnen. Hjalle, din avslutande betraktelse håller jag med om. Utan förutfattade meningar har jag också funderat kring vad pop betyder för tonåringar idag? Saker och ting har förändrats mycket de senaste trettio åren, säkerligen lika mycket som mellan 1950- och 1980-talen.
Skicka en kommentar