Top of the pops

Eftersom jag utnämnt juni till en inköpsfri månad går jag nu tillbaka i skivsamlingen för att leta rötterna till mitt musiklyssnande. Det är så lätt att glömma bort det som gav en kickar för tjugo år sen, i jakten på nya röster, band eller refränger. För varje The Nodzzz, Fergus and Geronimo eller Harlem man tror skapat den perfekta poppärlan så finns det en Julian Cope, Nick Drake eller ett Byrds. Artister och låtar som gett en kickar minst lika laddade som de man ständigt söker i det nya olyssnade. När jag, oftast av en slump, blir fångad av någon gammal favorit kan jag ibland förundras över varför jag inte gett den mer lyssningstid. Varför plockas den inte fram spontant ur skivhyllan utan att man påverkats av någon utomstående trigger.


Få låtar gör väl skäl för namnet som Top of the pops med The Rezillos. Den innehåller det gottaste ur påsen med Glam, Punk och Pubrock. Extremt spetsiga gitarrer, spretig sång, melodiös basgång och lättsmält refräng. The Rezillos representerar den sorts pop som gjorde att jag blev helt fångad av musik i de övre tonåren. Relativt lättillgängliga melodier som hade energi och rastlöshet men också en liten sårbarhet. Om ni är bekanta med The Undertones, Buzzcocks och Blondie så tänk Teenage kicks, Ever fallen in love och X offender. Triggern till att lägga plattan på skivspelaren kom förresten när jag letade efter fina Blondie videos på YouTube, vilket det finns gott om, men det får bli en annan post.