Jul igen

Om knappt fyra veckor är det julafton. Så där lagom kul. Vad kan då vara mer passande än att se hur julen firades i Holland 1974, åtminstone i TV-programmet Van Oekel’s Discohoek? Brinsley Schwarz orkar inte ens låtsas att de spelar på riktigt, men verkar ha rätt roligt ändå. Uppenbarligen en lyckad jul.

Skivhyllan: Link Wray (1971)

”He grew up white-man poor. I was growing up Shawnee poor.”

Trekvartsindianen Link Wray om eventuella likheter med Elvis uppväxt.

I dag, 5/11 2007, är det två år sedan Link Wray dog i Köpenhamn. Han blev 76. Det hävdas att han uppfann fuzzljudet genom att helt sonika sticka en penna genom gitarrhögtalarnas membran. Må så vara med det, men helt klart är att Link Wrays sätt att spela gitarr, med mycket rundgång och fuzz, revolutionerade rockmusiken.
Men långtifrån alla förmår att uppskatta den nyskapande musiken. I lördags beskrev en tjejkompis Link Wrays fuzzfest I’m So Glad, I’m So Pride som ”förfärligt tråkig skrängubbrock”. Är inte säker på att Spengo är rätt forum att diskutera manligt respektive kvinnligt, tycke och smak; däremot har hon helt rätt i att I’m So Glad, I’m So Pride är ”skrängubbrock”. Inte för att det på något sätt är fel att väsnas eller att vara gubbe, snarare tvärtom, utan för att Link Wray faktiskt var drygt 40 när han spelade in den.
Mest känd blev han för Rumble, Rawhide och Trail Of The Lonesome Pine, som i den här inspelningen från 1960. Och en mängd andra instrumentala treminutersrökare.

I mitten av 60-talet blev det allt längre mellan hitsen och Link Wray flyttade istället till Accokeek Maryland för att bli bonde. Gårdens hönshus byggde brorsan Vernon om till studio, Wray’s Three Track Shack. Där spelade Link Wray i rask takt, med bröderna Doug som trummis och Vernon som tekniker, in plattorna Link Wray, Beans And Fatback, samt Mordicai Jones, med bandets pianist Bobby Howard som sångare under pseudonymen Mordicai Jones. Producent var Steve Verroca, som också spelade in Brinsley Schwarz och Kevin Coyne.
boomp3.com
Alla tre albumen innehåller samma passionerade, ofta lågmälda, blandning av country, blues, gospel och folkmusik: opretentiös amerikana som motstått tidens tand förvånansvärt väl. Förvisso stundtals långt ifrån den garagerock som gjorde Link Wray till en musikalisk pionjär, men absolut inte sämre.
boomp3.com
Jag är min barndoms bibliotekarier ett stort tack skyldig för att de köpte in Link Wray, vilket rimligen borde ha varit ett obskyrt val för ett litet skånskt landsortsbibliotek. Skivan är inte enbart är en smärre klassiker, dessutom har den ett fantastiskt omslag – för att komma åt plattan tvingas man vika upp Wrays frilagda ansikte – som tydligt visar på skivkonstens förfall i den digitala eran. Oj, höll jag på att skriva att det var bättre förr?

Men vem är den lille rödhårige?

Brinsley Schwarz kör "Surrender To The Rhythm" på The Old Grey Whistle Test (BBC 2) år 1973


Jag fortsätter helt sonika att pumpa ut pubrock till alla er som törstar efter mer. I dessa dagar när den silverhårige Nick Lowe är aktuell med sitt hyllade album "At My Age", känns det extra roligt att visa honom som ung valp i Brinsley Schwarz. I vissa lägen kommer jag troligen att förbli tonåring rent mentalt, det gäller till exempel att jag fortfarande tycker det är coolt när sångaren lite nonchalant har ett tuggummi i munnen. Detta lilla Toy väger upp Nick Lowes förbryllande frisyr, som snarast minner om killarna på teknisk linje under gymnasietiden i Simrishamn i slutet av 80-talet.

Men vem är den lille rödhårige på bas då? (Va, det är väl Nick Lowe som är basist? Den uppmärksamme nörden noterar givetvis att medlemmarna i Brinsley Schwarz har bytt instrument med varandra under TV-framträdandet. Och eftersom man körde live i det klassiska musikprogrammet The Old Grey Whistle Test imponerar ju bandet stort!)

Den rödskäggige keruben i Tv-framträdandet heter Ian Gomm var egentligen gitarrist och fortsatte solo efter upplösningen av Brinsley Schwarz. Han fick faktiskt på egen hand en större hit än vad Nick Lowe någonsin fick. År 1979 klättrade "Hold On" upp ändå till tolfte plats borta i USA. Ian Gomms musik är snällare och mer slätstruken än säg Nick Lowe och de andra new wave-hjältarna. Den befinner sig ofta i den syrefattiga miljön mellan pop och rock. Jag kan inte med bästa vilja påstå att Ian Gomms plattor (som man överallt hittar på vinyl för en tia) är särskilt bra, men jag behåller dem ändå för att jag på nåt sätt känner sympati för honom.

Del 6: Tio goda skäl att gilla pubrock!

Punkens hopplösa storebrorsa, som med sin klacksparksattityd var mer intresserad av partaj än politik. Under en mycket kort period i vakuumet mellan glam och punk, var pubrocken det som gällde i England för de som inte hade en böjelse för symfonirock. Går man på åren 1974-76 kan man pricka in det bästa med grupper som Dr Feelgood, Ducks Deluxe, Eddie & The Hot Rods och Graham Parker. Sedan kan man samla på singlar från skivbolaget Chiswick. Pubrocken är egentligen en paraplybeteckning för engelsk oborstad och okomplicerad rockmusik från sjuttiotalet, som drog åt rhythm 'n' blues, rockabilly, country, soul och sextiotalspop. Banden var i första hand vassa liveband, som spelade på pubar förstås. Man kan säga pubrocken sedan försvann eller transformerades, framför allt på legendariska etiketten Stiff till new wave. I efterhand förtalades pubrocken och fick ett osexigt och sjaskigt rykte. Den blev synonym med fula män, pissljummen avslagen öl och stinkande cigarettfimpar.

Pionjärerna inom genren var Brinsley Schwarz, som var ganska eklektiska och ibland kom de ganska nära The Band. De hade dock en utpräglad känsla för pop, mycket tack vare medlemmarna Nick Lowe och Ian Gomm. Brinsley Schwarz gav ut ett pärlband fina album mellan 1970 och 1974. Sedan är jag också svag för gruppen Legend, som leddes av Mickey Jupp (senare också han i Stiff-stallet). Legend låg ganska nära Brinsley Schwarz musikaliskt. Några år efter att pubrocken hade falnat kom The Inmates ut med sina första två plattor 1979-80, som var energiska och snärtiga likt sextiotalets rhythm 'n' blues-grupper (Pretty Things, Them, Animals och Rolling Stones). Plattorna är producerade av Vic Maile, som redan gjort underverk med Dr Feelgood.

Dr Feelgood - She Does It Right, 1975:


Man kan säga att min kärlek till pubrocken har sammanfallit med att jag är en trettio-nånting. En gång i tiden gillade jag bara indiepop/alternative rock, new wave och en del punk. Då fanns inte ens pubrock på kartan, trots att jag sedan mitt musikintresse vaknat, också diggat Nick Lowe och andra Stiffartister - en viktig länk mellan pubrock och punk/new wave. Men vad visste en ung kategorisk man som jag då?

Brinsley Schwarz – Funk Angel (71)
Dr Feelgood – She Does It Right (75)
Dr Feelgood – I Can Tell (75)
Ducks De Luxe – Coast To Coast (73)
Eddie & The Hot Rods – Show Me (76)
The Inmates – Love Got Me (79)
Legend – My Typewriter (71)
Nick Lowe – Heart Of The City (76)
Chris Spedding – Motorbikin’ (75)
Wreckless Eric – Reconnez Cherie (77)