Status Quos gyllene år - del 6

Blue for you
Blue for you är enligt mitt tycke den svagaste av de sex genomgångna skivorna. Skivan innehåller dock två riktigt starka spår, Mystery ways och Is there a better way. Den markerar dock ett avslut på den mer ambitiösa eran.

Nästa skiva var den på 70-talet obligatoriska livedubbeln, fantasilöst nog döpt till Quo Live. Efter det kom Rockin all over the world. Låtarna var på den skivan kortare, arrangemang mindre vågade och det psykedeliska arvet definitivt borta. Bandet hade dock kvar udden.

På skivan efter, If you can’t stand the heat, var det mesta jag hade gillat med Status borta och det blev också den sista av deras skivor jag lyssnat ordentligt på. De kommersiella framgångarna fortsatte dock under flera år. Bandet fick stora hittar med What you’re proposing, Whatever you want, en riktigt hemsk låt som skymmer sikten om bandets tidigare kvaliteter på samma sätt som Walk of life gör med Dire Straits, och det besynnerliga covervalet på Bollands You’re in the army now.

Den klassiska sättningen av bandet fanns till tidigt 1981. Under den första inspelningsdagen av 1981 års Never too late brast det för trummisen John Coghlan. Under tystnad massakrerade han det trumset Francis Rossi i vanlig ordning satt upp åt honom. John Coghlan var en extremet introvert person och de övriga medlemmarnas bruk av kokain skärmade av honom ytterligare. Denna situation triggade ytterligare hans redan tidigare kraftiga alkoholkonsumtion. Coghlan lämnade studion för att inte återvända och bildade sitt eget John Coghlan's Diesel.

Under de nästkommande åren accelererade framförallt Rossis kokain- och tequilamissbruk. En stor del av dagen gick åt till att fixa kokain och att åka runt på olika bankkontor för att ta ut pengar som inte var så iögonfallande att han behövde redogöra för vad de skulle användas till. Detta var under en tid då det inte gick att få ut så stora summor ur bankomater på en gång. För att få i sig tillräckligt av sin favoritdryck Tequila utan att det märktes på det övriga sällskapet hade Rossi ett speciellt trick. Han såg till att de satt vid ett bord en bit från bardisken. Han gick till baren för att köpa sin drink men först bad han bartendern att blanda en trippel ren tequila som han svepte, sedan en till och en till för att slutligen be om en trippel tequila med lite apelsinjuice i. Först då kunde han gå tillbaka till sitt sällskap och umgås. Kring 1984 var bandet i upplösning. Alan Lancaster bodde sedan några år i Australien och både Rossi och Parfitt ansåg att deras drogmissbruk bara kunde avta om de lade ned Status Quo. Bandet var i princip splittrat även om det aldrig offentliggjordes.

Så i början av 1985 ringde så en viss Bob Geldof och frågade om de kunde tänka sig att vara med på en stor välgörenhetsgala. Första tanken var att dagens nya generation av musiker inte ville ha något med dem att göra. Men efter en viss betänketid nappade de på erbjudandet. Överraskande ställde även Alan Lancaster upp. Sprickan mellan Lancaster och Rossi blev efter Band Aid alltför stor då skivbolaget krävde att Rossi skulle sjunga en av Lancasters låtar om den skulle släppas som singel. Sedan gjorde även singelsläppet av Margerita time sitt till. Det var dock inte första gången som Lancaster hotat att hoppa av. När han ersattes av en pappfigur i videon till Rockin all over the world några år tidigare var det inte så glada miner heller. Lancaster stämde Rossi och Parfitt på ett antal miljoner om de skulle fortsätta använda namnet. De gjorde upp i godo och köpte ut Lancaster till rättigheterna.

Personligt minne: När jag i sjätte klass var på en sån skolresa till Göteborg som verkar ha varit identisk under flera generationer, besökte vi Liseberg på kvällen. Det jag minns är att det fanns ett chokladhjul där man kunde vinna Blue for you. Jag återkom till hjulet med jämna mellanrum istället för att ägna mig åt det som de mer normala tolvåringarna gjorde. Man missar säkert en hel del som obotlig musiknörd, men jag har ju i gengäld fått skriva ett sånt här blogginlägg. Någon Blue for you blev det dock inte den gången.

Låtval:
• Is there a better way har en enkelhet och punkig attack som påminner om de pubrockband som 1977 inspirerades av punken och ändrade inriktning.


Is there a better way (1976)

• Mystery ways är en av Rich Parfitts paradnummer. Den var en av singlarna från albumet och han var stolt över att just hans låt valts ut. Särskilt omsorg har han lagt på gitarrpåläggen. Blue for you spelades in under den perioden när bandet hittade sin väg till amfetaminet. Francis Rossi lämnade Rich Parfitt sent på kvällen jobbandes med gitarrpålägg på Mystery ways. När Rossi släntrade in i studion vid tiotiden nästa morgon satt Parfitt fortfarande med samma låt, Rossi var imponerad över att hans partner var så ambitiös att han, trots gårdagens sena kväll, redan var på plats. Parfitt förstod dock inte alls kommentaren om att han var morgonpigg. Han hade i sitt amfetaminrus inte förstått att en natt gått och att det var morgon.


Mystery ways (1976)

Prolog
Jag har, vilket kanske skiner igenom här och var, en stark känslomässig koppling till Status Quo. Den första konsert jag såg utanför Motala var Status i Örebro under Rockin all over the world-turnén. Jag har varken förr eller senare upplevt en högre ljudvolym. Under inledande Caroline längtade jag bara till att låten skulle ta slut så att öronen fick en paus. Jag hade inget att stoppa i öronen, men jag ändå inte velat gjort det av rädsla för att verka töntig. Detta var ju långt före varenda kotte stoppar in öronproppar i öronen innan ens bandet slagit an första ackordet. Jag lärde mig spela gitarr till Status och därmed kunna bilda mitt första band. Efter tre års harvande med 1500-talsstycken utan att lära mig ett enda ackord köpte jag Status Quos not-/ackordbok. Det var Sesam öppna dig i mitt liv. Där stod det utmärkt hur ackorden skulle tas och det vara bara att börja blanda dem själv.

Sommaren mellan andra och tredje klass flyttade vi från Stockholm till Motala. Från att haft hela klassen samlad i tre höghus blev Motala till en början en ensammare tillvaro. På helgerna gjorde familjen ofta utflykter till det närbelägna friluftsområdet Råssnäsudden. Den 30 juli spelar Status Quo i ett stort tält på Råssnäsudden. Gissa vem som kommer att vara där, vi kanske syns?

Status Quos gyllene år - del 5

On the level
De flesta stora band har en skiva som höjer sig över de andra, som markerar en höjdpunkt i karriären. Ibland börjar bandet på topp, andra gånger tar det ett par år. För Status tog det 8 år efter skivdebuten 1967. Vad som är höjdpunkt eller inte är ju förstås en i högsta grad subjektiv fråga. Status själv anser att det var första med Rockin all over the world ett par år senare som de fick superstjärnestatus och slog igenom brett. Det är säkert så att de sålde mest skivor i slutet av 70-talet och början av 80-talet. De slog igenom i flera länder med stora marknader. Under den period jag skriver om var Status quo nog främst en angelägenhet för västeuropéer.

På On the level finns allt man kan önska sig. Fantastiska poplåtar som Over and done, I saw the light och Broken man. Punksnabb energi som i Rich Parfitts Little lady, ett antal lugnare spår som Most of the time och Where I am och klassisk boogierock som i hitsingel Down down. Sedan är ju produktionen mer av allt. Lyxigare, klarare sound men på samma gång hårdare och mer distinkt.

Personligt minne: Många av mina mest intensiva barndomsminnen är kopplade till musik på något sätt. Genom att tänka på nedanstående händelse kommer jag också ihåg hur rummet jag och min bror delade var möblerat, vilka affischer vi hade på väggarna hur det kändes att vara 11 år. I alla fall, på min brors nioårsdag fick han, som brukligt bland barn, öppna en present på morgonen. Presenten var förstås en skiva, Status Quos nyligen släppta On the level. Vi lade på skivan och ut strömmade furiösa Little lady. Skivan var allt som Status brukade vara fast bättre. Konstigt nog fastnade låtarna vid första lyssningen. Idag tar det sin tid att lyssna in sig på musik och det är först efter ett antal lyssningar som man belönas. Beror det på att jag förr lyssnade mer fokuserat på musik eller att jag var mer positivt inställd till det jag hörde eller möjligen beror det på att On the level är en så direkt och allmänt fantastisk skiva. Sedan var det ju något av en chock att se Alan Lancaster utan mustasch. Den var dock tillbaka redan på nästa skiva.

Låtval:
• Little Lady - Parfitt har både skrivit och sjunger Little lady och det är en riktig s.k. rökare han får till. Absolut på 10-i-topp över världens bästa låtar att dricka alkohol till. Det furiösa tempot gör att det till och med hinns med ett soft phaser-indränkt stick.


Little lady (1975)

• Down down - Supereffektiv låt som gick in på den 1:a plats på Englandslistan som bandet så hett suktade efter.


Down down (1975)

• What to do - Sen finns ju också min stora alldeles egna favorit. Redan första gången jag hörde skivan fastande jag för What to do. Jag tror inte de spelar den live, jag har aldrig hört någon annan som gillat den något speciellt. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det min förkärlek för melankoli som gör det. Trots att låten är hyfsat snabb finns det något sorgligt i melodin och Rossi låter lite hjälplös.


What to do (1975)

• Over and done - POP !


Over and done (1975)

Älskar du Status vid det här laget? Fortsättning följer och avslutningen närmar sig...

Status Quos gyllene år - del 4

Quo
Quo är förmodligen Status mest ambitiösa skiva. Där finns, förutom de vanliga rökarna, den nära 10 minuter långa Slow train, som blandar in folky tongångar och gitarrsamspelet mellan Rossi och Parfitt firar triumfer, skivans centrala spår Backwater och Just take me, vilka både på skiva och live vävs ihop till en lång låt. De båda sistnämnda sjungs av Alan Lancaster som skrivit dem tillsammans med Rich Parfitt.

Alan Lancaster hade sedan några år känt att hans roll i bandet minskats. Francis Rossi skrev fler och fler av låtarna tillsammans med bandets turnéledare Bob Young. För att checkarna inte skulle trilla ut alltför ojämnt skrevs samtliga medlemmar som upphovsmän på vissa låtar trots att det egentligen var Rossi och Young som skrivit dem. I och med Quo fick Lancaster en viss revansch. Det är intressant att om man kollar på kommentarer till Status-videor på YouTube skrivs det mycket om att Lancaster var hjärtat och den som "rockade hårdast" i bandet. Jag tror till viss del det är en efterkonstruktion. De hårdaste låtarna stod ofta Parfitt som upphovsman till. Mycket av det eftermälet tror jag Lancaster fått genom att en viktig orsak till att han lämnade bandet var att Margerita time släpptes som singel. Ni som hört låten känner säkert att detta är en fullgod anledning till att lämna ett band, hur framgångsrikt det än må vara. Även Nicke Andersson i Hellacopters är inne på samma spår. När de släppte sitt album betitlat Rock 'n' roll is dead frågade en journalist honom när rocken egentligen dog. Svaret var "samma dag som Alan Lancaster fick sparken från Status Quo". Status Quo hade dock varit ett ointressant band ett antal år innan Lancaster lämnade skutan.

Personligt minne: Även omslaget signalerar den mer ambitiösa inriktningen, medlemmarnas huvuden växer upp ur en gemensam rot. Jag är väldigt svag för omslag där man använder medlemmarnas ansikten i olika sammanhang vilket oftast passar 70-talets mytologiserande av rockstjärnan bra. Deep Purple var bäst i denna gren: Deep Purple in rock – uthuggna huvuden i sten a'la Rushmore, Fireball – medlemmarna är eldklot, Machine head – medlemmarna bakom glas som det regnat på, Who do we think we are – medlemmarnas huvud är i bubblor och så min favorit, Burn, som faktiskt kombinerat två bra saker. Medlemmarna är ljus, när man vänder på skivan är ljusen halvt nedbrunna. En lång parentes, det är ju faktiskt Status Quo det ska handla om.

Låtval:
• Just take me - Väldigt annorlunda mot det mesta de gjort men väldigt väldigt bra.


Just take me (1974)

• Don't think it matters at all - Ännu en Parfitt-Lancaster komposition med Lancaster på sång. Ytterligare ett bevis på det fantastiska gitarrsoundet. Svårt medryckande och nära nog omöjligt att ha i iPoden om jag är i närheten av folk.


Don't think it matters at all (1974)

Gillar du raka rör och öppna spjäll? Fortsättning följer...

Staus Quos gyllene år - del 3

Hello
Med Hello tog Status ett ordentligt kliv uppåt i karriären. Här finns många av de låtar som fortfarande utgör stommen i bandets liveframträdanden, som ständiga inledningslåten Caroline och Forty-five hundred times samt Roll over lay down. I samband med släppet av Hello tog också bandet det strategiska valet att endast släppa en singel per skiva. I början av 70-talet var detta val viktigt. Mer lättviktiga band som Sweet, Mud och Suzi Quatro fokuserade nästan enbart på singlar. Deras motsats var Led Zeppelin som vägrade ge ut singlar. Gav man ut en singel per skiva och that's it kunde man få acceptans bland kritiker och en lite äldre publik. Bandet var efter de tunga åren innan Piledriver trötta på att försöka få till catchy låtar som ändå snart var glömda. Övergången från Pye till Phillips progressiva underetikett Vertigo gjorde det möjligt för bandet att bygga upp en långsiktig karriär som LP-band.

Ett samtal med Noddy Holder i Slade, ett band som Francis Rossi beundrade, var också avgörande. Holder upplevde det som pressande att få till en hitsingel varannan månad som var tvunget att nå toppen av hitlistan för att det inte skulle snackas om att bandet var slut. De album Slade släppte försvann däremot rätt snabbt trots att flera av dem är utmärkta.

Personligt minne: Jag bytte bort min allra första lp-skiva, Gilbert O'Sullivans I’m writer not a fighter, mot Hello med en kompis granne. Hans föräldrar var frikyrkliga och var måttligt glada över hans rockintresse. De tyckte säkert, liksom jag att det var ett bra byte.

Låtval:
• And it's better now - När jag skulle välja låtar till det här inlägget trodde jag att fler av Status fina lugnare låtar skulle få plats. Nu blev det inte så men här är en av dem i alla fall.


And it's better now (1973)

• Roll over lay down
When I got home that night early one morning
Seeing the note written in ink pinned to the door
Taking a drink cool from the fridge from the table
drank a toast you were the most the night before
Roll over lay down and let me in
Roll over it's a long way where I've been
Roll over lay down and let me in
Roll over lay down


Roll over lay down (1973)

Ja några poetiska djupingar kanske vi inte ska anklaga Status för att vara. Många av texterna handlar om typ tjejer som går nedför gatan och är snygga eller om hur turnélivet ter sig. Dock tror jag att rytmen i orden var det viktiga för dem. Texten sitter ju verkligen som en smäck till musiken.

Slave to the boogie? Fortsättning följer...

Status Quos gyllene år - del 2

Piledriver
Dog of two head var egentligen en smygstart för det nya Status quo. Det var på Piledriver allt hände. Paper plane blev en stor hit och bandet fick plötsligt en image. Då de allra flesta band hängde på glamrockvågen med smink och glitter gjorde Status Quo ingenting. Det började skrivas om deras slitna jeanskläder och så var det fixat. Även om det inte var planerat tog bandet tacksamt emot sin nyfunna image. Särskilt som den var ganska enkel att leva upp till. Francis Rossi signum, den knäppta västen, tillkom också under denna period.


På Piledriver finns mycket av det man förknippar med Status Quo redan på plats. Boogiekompet, de starka melodierna och de finessrika arrangemangen. Det finns ett gäng bluesbaserade spår, några fina lugna låtar som A year och All the reasons, genombrottslåten Paper plane och förstås Big fat mama. Francis Rossi och Rich Parfitts gitarrspel och sound bör också nämnas. I band med blues eller hårdrocksinriktning brukar sologitarristen ha en roll likställd med sångaren. Sologitarren mixas genomgående högt och när det blir dags för det obligatoriska solot bör alla känna att "närmare gud än så här kommer vi aldrig". Detta finns inte alls hos Status. Även om Francis Rossi benämns sologitarrist har han aldrig denna upphöjda roll. Parfitt och Rossis gitarrer väver om varandra och är mer baserade på melodier än blueslicks. Själva gitarrljudet är en historia för sig. Särskilt om man lyssnar i lurar slås man av hur väl avvägt ljudet är. Mjukt och varmt men ändå hårt och vasst på samma gång.

Personligt minne: I tolvårsåldern, när Status-febern grasserade som värst, tyckte jag detta var Status tuffaste skiva. Det baserade sig förmodligen mycket på omslaget , gitarristerna och bassisten står nära varandra med det (så som jag minns det) extremt långa håret hängande ned över ansiktet så att det inte går att skönja vem som är vem. Säkert kan gorillan på konvolutets baksida, som håller i någon form av bomb, säkert gjort sitt till.

Låtval:
• Paper plane - Utmärkt exempel på Status förmåga att göra perfekt pop med enkel grund och boogiekomp.


Paper Plane (1972)

• Big fat mama - Mellanöl, ungdomsgård och tonårssvett. Jag vill se den vars händer inte automatiskt drar sig mot luftgitarrläge när huvudriffet startar efter 20 sekunder


Big fat mama (live in Madrid 1975)

You like to boogie? Fortsättning följer...

Status Quos gyllene år - del 1

Det finns få genrer jag har så svårt för som bluesbaserad boogierock, förmodligen har min uppväxt i Motala haft en del med detta att göra. Det finns en massa band som verkar härliga när jag läser om dem och jag vill gilla dem lika mycket som jag vill gilla Bob Dylan (men inte kan). Ett Spengo-anknutet exempel är The Faces. De verkar vara såna härliga, okonstlade killar så jag vill verkligen gilla dem men varje försök slutar med samma besvikelse. Jag känner samma sak med The Rolling Stones efter 1968.

Men jag har alltid gillat Status Quo, än mer på senare år då jag återvänt till de gamla plattorna. Det brukar förvåna folk som tycker att Status är själva symbolen för något förutsägbart, tråkigt och bluesbaserat. Anledningen till bandets låga status (f'låt) kan vara att bandet inte är så rootsy som det kan verka vid en första anblick utan inte kan låta bli att smyga in perfekta popmelodier och vägrar att helt släppa sin psykedeliska bakgrund. Det är helt enkelt inte "äkta", vilket jag förstått att Stones och grabbarna är. Sedan är medlemmarna inte rockikoner som många av deras kollegor. Innan jag började läsa deras självbiografi visste jag inte mycket om medlemmarna och hade inte hört så många bra rock 'n' rollhistorier om dem. Men det finns jag lovar.


De flesta band som hållit på ett tag har sina gyllene år. Det finns en uppgång och ett fall. Det kan gå snabbt eller knappt märkbart. Status Quo’s gyllene år sträcker sig från Dog of two head från 1971 till och med Blue for you från 1976. Men innan jag går in på detta kan jag inte undanhålla er ett klipp från deras psykedeliska period kring 1967-68. De är omkring 18 år här och särskilt Francis Rossi (eller Mike Rossi som han då kallade sig, Francis ansågs för fjolligt) är knappt igenkänningsbar.


Pictures of matchstick men (1968)

Francis Rossi - Sologitarrist och sjunger på den övervägande delen av gruppens låtar. För varje skiva tog han ett steg mot att bli bandets ansikte utåt. Skrev i regel låtar tillsammans med bandets turnéledare Bob Young.

Rich Parfitt – Kompgitarrist och sjunger sina egna låtar. Verkar vara en rätt okomplicerad typ som har snygga brudar och bilar som största intressen. I början av karriären skrev han inget material och anser sig inte heller som låtskrivare i första hand trots vissa storverk. Jag tror att hans okomplicerade natur gjort att han fortfarande håller ihop med den mer koleriske Rossi.

Alan Lancaster – Bassist och sångare. När jag ser intervjuer med bandet pratar Lancaster väldigt mycket och jag får intrycket att han inte alltid var en enkel person att samarbeta med. På Dog of two head skrev han nära halva skivan och han verkade ha lidit av att hans roll successivt minskade i bandet.

John Coghlan – Trummis som verkar vara vad man brukar beteckna som "hemlig". På bilder, i intervjuer, live, alltid samma nollställda ansiktsuttryck.


Dog of two head
När Dog of two head kom ut 1971 hade Status Quo gjort skivor i fyra år. Från början som ett psykedeliskt popband med stora hits som Pictures of matchsticks men och Ice in the sun men som med tiden glidit mot ett mer bluesbaserat sound. Stämpeln som föredettingar fanns både hos publiken och kritiker och det påverkade förstås även bandet. Dog of two head var den skiva som bandet betraktade som en nystart (som en del av nystarten hade bandet långt framskridna planer på att byta namn till S Quo, inspirerade av den T.Rex-feber som rådde vid denna tidpunkt). Skivan är spretig på ett sätt som var vanligt kring 69-71. Här finns lite psychedelica, folk, blues, pubrock och pop. I alla fall i England blev det snart väldigt viktigt att ha ett klart definierat sound och helst en passande image till detta för att nå framgångar.

Personligt minne: Dog of two head kändes länge lite mytologisk för mig. Skivan fanns aldrig i skivaffärer, det var ingen jag kände som ägde den eller ens hade den inspelad. Loggan på omslaget, den tvåhövdade bulldogen, fanns avbildad som en miniatyr på senare skivor vilket ytterligare retade min nyfikenhet. Den spänningen kring en skiva finns ju tyvärr inte idag då nyfikenheten omedelbart stillas med ett par knapptryckningar.

Låtval:
• Gerdundula – En av mina absoluta favoriter i Status katalog. Den låter inte som något annat. Rytmisk, laidback, lite proggig och totalt oemotståndlig. Hade jag fortfarande haft förfester hade detta varit en lika självklar komponent som starkölen och jordnötterna.


Gerdundula (demoversion) (1971)

• Nanana – En någon anledning finns denna låt med 3 gånger på LP:n. I 15,45 sekunders versioner plus den vanliga 2 ½ minuters versionen. Låten har en härlig brittisk pubfeeling. Man kan lätt tänka sig öldoftande heltäckningsmattor och skrålande allsång i refrängen.


Nanana (1971)

Vill du ha mer Status? Håll ut, fortsättning följer...

Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

PROUD & PUNKY, DIRTY & FUNKY- BUSTER BROWN!

Buster Brown på skrotupplaget i Melbourne 1974. Från vänster Geordie Leach, Gary "Angry" Anderson, Chris Wilson, Phil Rudd, John Moon & Paul Grant.

Mitt senaste inlägg på Spengo om australiensisk rock’n’roll på 70-talet hade en enorm och oväntad inverkan på mig själv. Jag känner mig i princip som när jag var i mitten av tonåren, och för första gången fattade att AC/DC är ju inte heavy metal, det är rock’n’roll när den är som allra bäst- rå, skitig, energisk, rebellisk, upplyftande och svängig. I de andra band som jag skrev om, och senare har satt mig betydligt mer in i, har jag funnit min musikaliska identitet på ett sätt som känns lika pånyttfödande som upptäckten av AC/DC i skarven av 80- och 90-talet.

Ett av dessa band är Melbournes Buster Brown, som jag inte hunnit bekanta mig med när skrev senast. De är totalt min gränd, och därför ska viga denna artikel åt dem. Bandet är berömt för att ha utgjort avstamp för sångaren i Rose Tattoo, Gary ”Angry” Andersons, och trummisen i AC/DC, Phil Rudds musikaliska karriärer. Buster Brown var ett kortlivat boogierock fenomen, som var starkt populära inom den då utbredda Sharpieskulturen (se artikeln Berserk Warriors). Från starten i september ’73 till upplösandet i mitten av ’75 släppte de endast ett album, lp:n Something to say från 1974, producerat av Coloured Ballsledaren och australiens gitarrgud nr 1, Lobby Loyd.


Musiken är en underbar blandning av Thin Lizzy-aktiga gitarrstämmor, Rudds svängiga och stadiga beat, keyboardisten Chris Wilsons boogiepiano, och Andersons råa röst som ger musiken dess gatuattityd och starka arbetarbetoning textmässigt. Den sistnämnde hade börjat sin karriär i hippiebandet Peace, Power & Purity, men var ute efter en tuffare musikalisk inriktning, vilket resulterade i bildandet av Buster Brown under hösten 1973. Tillsammans med gitarristerna John Moon & Paul Grant, bassisten Geordie Leach (senare i Rose Tattoo), Chris Wilson och Phil Rudd började Buster Brown på hösten 1973 spela en aggressiv, men melodisk boogierock, vilket tillsammans med att Anderson gav röst åt Melbournes arbetarungdom, gjorde dem snabbt populära bland stadens Sharpies, i likhet med tidigare nämnda Coloured Balls. Namnet tog man från en 20-talsserie om en amerikansk rackarunge.

The drummer's got rythm- Phil Rudd bakom trummorna i AC/DC, sent 70-tal.

De båda gitarristerna bidrog med skilda referenser till bandets sound. John Moon var stark influerad av Ritchie Blackmore, och gillade komplexa arrangemang, vilket hörs i de här utlagda låtarna. Paul Grant var mer inne på Freegitarristen Paul Kossofs mer minimalistiska och explosiva gitarrstil, och tillsammans hittade de en balans som rymmer både powerackord och Deep Purple-aktiga solon. Detta sound överfördes även på de covers bandet spelade live, som Elton Johns Saturday night’s alright for fighting, Stevie Wonders Superstition och Faces Stay with me. Det sistnämnda bandet var Andersons främsta inspiration, vilket gjorde Buster Brown till en tilltalande smältdeg av det tidiga 70-talets stora rockpersonligheter.

Buster Brown live på Sunbury 1974.

En succespelning på den årliga utomhusfestivalen Sunbury 1974 ledde till ett kontrakt med Mushroom records, och som producent för bandets debutalbum valdes passande nog Lobby Loyd. Pga. bolagets enorma succe med Skyhooks vid samma tid, halverades budgeten för inspelningen av Something to say, och enbart en tolvtimmarssession avsattes för inspelning. Loyd ville göra ett riktigt ”live i studion” album, och blev frustrerad över den minimala tid de fick till förfogande. Anderson var besviken på resultatet, och ansåg att skivan inte fångade bandets essens med sitt relativt rena sound. Möjligen kunde plattan varit lite råare, men överlag tycker jag själv att ljudet är perfekt. Luftigt, stabilt, hårt, svängigt.


Buster Brown- Buster Brown (1974)

Höjdpunkterna är bandets låt om sig själv, den funkrockiga Buster Brown, och det Who-präglade titelspåret Something to say. Båda kännetecknas av tvära temposkiften, härliga gitarrstämmor, ett bastant och jordnära beat, samt Andersons rispande röst. Min enda invändning mot texterna är en rad i Buster Browns boogieparti, ”And I’m just the same as anybody else around”, ett föga inspirerande uttryck av den tröttande jantelag, med vilken arbetare trycker ned sig själva. Annars blir båda låtarna frihetsdränkta rockhymner i stil med The Whos Long live rock och Won’t get fooled again, som också handlar om själva bandet och deras musik.


Buster Brown- Something to say (1974)

Skivan släpptes dock nästan obemärkt i slutet av ’74 med minimal promotion från Mushroom, och överskuggades helt av Skyhooks enorma storsäljare Living in the 70s på samma bolag. I Januari ’75 fick Phil Rudd tips om att AC/DC letade efter en ny trummis, och efter en testspelning gick han med i bandet, och blev därmed en grundläggande arkitekt av deras sound med sin minimalistiska och svängiga spelstil. Something to say uppvisar stor potential som sorgligt nog aldrig togs tillvara på, och bandet upplöstes under sommaren 1975. Anderson kom under följande året att bilda Rose Tattoo med Geordie Leach, och nå betydligt större berömmelse. Inget av det jag hört med dem kommer dock i närheten av den alltför okända musiken på Something to say. Bolaget Aztec records i Nya Zeeland har dock dragit sitt strå till stacken, och släppt albumet i en väldigt fin och fyllig utgåva, liksom med andra viktiga rockalbum från Australien, som Coloured Balls Ball Power från 1973. Let it rock!