Frankofili

I fransk populärmusik från sent 60-tal och tidigt 70-tal möttes pop, chanson (fransk vistradition), jazz, psykedelisk rock och klassisk musik. Friare, men samtidigt vuxnare och mer mondänt än anglosachsisk rock- och popmusik? Det är möjligt att jag försöker sparka in öppna dörrar här, att jag försöker frälsa de redan frälsta?

Först och främst måste jag nämna giganten Serge Gainsbourg innan jag kan gå vidare. Han var i fyrtioårsåldern under den här guldåldern för fransk populärkultur (det är ingen slump att Burt Bacharach är årsbarn med honom). Serge Gainsbourg var redan en veteran som barpianist, chansonsångare och låtskrivare. Dock sög han upp varje ny populär musikgenre och skapade i gengäld cool, tillbakalutad och groovy musik som fångade tidsandan som ingen annan.

Även när man pratar fransk popmusik går det inte att undgå begrepp som elegans och stil, i Gainsbourgs fall är den uppblandad med dekadens. Även om jag inte förstår språket njuter jag av melodierna, rösterna, fonetiken och framför allt av de snygga och djärva instrumentala arrangemangen.


Serge Gainsbourg - Ballade De Melody Nelson (1971)

Det är väl värt att kolla upp Françoise Hardys album också. Hon var inte bara en supersnygg sångerska med en kontrollerad sammetslen röst. Françoise skrev rätt mycket material till sina plattor, ofta både musik och text, vilket var ganska ovanligt för kvinnliga artister på 60-talet. Hennes skivor var också stilmässigt omväxlande och spände över många musikgenrer.


Om jag tvingas välja den mest typiska låten för fransk pop på 60-talet, så blir det nog Comment Te Dire Adieu, skriven av Serge Gainsbourg. Man känner på rimmen igen hans karakteristiska ordlekande. Ofta förknippas fransk pop med lounge music, elegant och tillbakalutad som den brukar vara. De talade partierna i Comment Te Dire Adieu av en lätt frånvarande Hardy är très cool.


Françoise Hardy - Comment Te Dire Adieu (1968)

Från det fina albumet Soleil kommer låten Le Crabe, en ganska kraftfull ballad med ett fräsigt arrangemang, som griper tag i mig som lyssnare.


Françoise Hardy - Le Crabe (1970)


Under sina glansdagar var Françoise Hardy och Jacques Dutronc det snyggaste paret i Frankrike, kanske på hela planeten, och dessutom rikt begåvat. De fick en son och gifte sig senare. Även om de bor på olika ställen är de tillsammans än idag.

Jacques Dutronc var den franska popens bad boy, ofta kaxigt leende med en tjock cigarr i munnen. Mer än andra franska artister var han influerad av amerikansk och engelsk rock och beat pop. Ibland är det tuff och skramlig garage/folkrock som Jacques och hans musiker skapar. Som låtskrivare under sin tidiga karriär jämförs han ofta med Ray Davies från The Kinks. Från 70-talet och framåt har han mest verkat som filmskådespelare.


Jacques Dutronc - Les Rois De La Reforme (1968)

Den självbetitlade platta han gjorde 1968 verkar vara påverkad av de politiska och sociala oroligheterna i samband med studentrevolten i Paris samma år. Les Rois De La Reforme börjar med avvaktande militäriska trumvirvlar i nästan en minut till en plötslig urladdning, förlösning och skönhet. Lyssna på de sagolikt ringande gitarrerna [1:13-1:19] som skulle kunna komma från Televisions Marquee Moon nio år senare.


France Gall var i början av sin karriär Serge Gainsbourgs skyddsling. Hon vann eurovisionschlagerfestivalen 1965 som sjuttonåring med hans Poupée De Cire, Poupée De Son. För den patologiskt gubbsjuke Gainsbourg var France Gall en perfekt Lolita. I all sin ungdomliga oskuld sjöng hon året därpå i Les Sucettes om hur härligt det är att suga på godisklubbor (se ett klipp med en road Gainsbourg i duett med Gall). France Gall blev förfärad när hon upptäckte att Les Sucettes också kunde handla om oralsex och bröt samarbetet med Gainsborg. Men han hittade nya kvinnor att projicera sina lustar på, först Brigitte Bardot och sen Jane Birkin.


France Gall - Les Quatre Elements (1969)

Några år senare, samtidigt som Gainsbourg och Birkin hade musikaliskt samlag i Je T'Aime Moi Non Plus, spelade Gall in den sofisikerade Les Quatre Elements, som i princip är barockpop. Trots att hennes röst är ganska liten, når den ändå alltid fram, för den låter ungdomligt frisk och levande.

Det höll på att gå illa...

Rätt ofta kastar jag kritiska blickar på min cd-samling och undrar om jag verkligen behöver behålla vissa skivor. Jag vägrar tillhöra de som tycker att "en köpt skiva är en köpt skiva och just den här skivan säger något om just mig (och just den här perioden i mitt liv) och därför måste jag behålla just den här skivan i evighet". Nej, är skivan kass så måste den bort, eller hur? Sådana här utrensningsaktioner kan vara ödesdigra, jag vet, men det hör liksom till spelets regler.

Häromdagen ifrågasatte jag hursomhelst starkt att jag hittade 6 st cd:s med Serge Gainsbourg i hyllorna: två snarlika samlingar och fyra originalalbum. Det är väl ändå på tok för många, tänkte jag. Och inte lyssnar jag så förtvivlat mycket på karln egentligen, även om jag tycker att han är en rätt cool figur (på sitt sätt). Nej, här krävdes hårda nypor och ett kritiskt tänkande! Men se jag fick ge mig. Efter en noggrann research kom jag fram till att jag endast kan göra mig av med en av samlingarna. Återstår alltså 5 st Gainsbourg-cd:s i samlingen. Och då är jag ändå rätt nöjd.

En skiva som låg i farozonen heter Aux Armes Et Caetera och släpptes så sent som 1979. Här gjorde Gainsbourg det märkliga valet att åka till Kingston, Jamaica för att spela in ett reggae-album på franska. Musikerna han skrapade ihop var inga mindre än Sly Dunbar, Robbie Shakespeare, Ansel Collins m fl, samt Bob Marleys bakgrundskör The I Threes. Det funkar ju faktiskt. Det är en ganska tät, rökig skiva vars idé oväntat nog bär hela vägen. Och bara för att jag inte lyssnat på den på ganska länge, så höll den på att bli utdömd och utröstad. Hör här "Des Laids Des Laids":

boomp3.com

Bass strings pt 4: Scott Walker – The Old Man’s Back Again (Dedicated To The Neo-Stalinist Regime)

En sagolik tid i mitt liv var julen 1996. Jag hade i början av december flyttat in i min första egna lägenhet på Möllevången (bohemernas tummelplats) i Malmö. Nästan inga möbler hade jag, efter fem år i färdigmöblerade studentrum. Jag hade en ständigt pågående picknick på parkettgolvet på en filt, där jag satt och pimplade Vodka Russian och käkade cashewnötter. I det stora fönstret stod en par levande ljus och fladdrade i vinddraget. I övrigt saknades nästa lampor helt. I stereon spelades Dusty Springfield, Dionne Warwick och mest av allt Scott Walker. Jag hade i rask följd under 1996 köpt Scott Walkers fyra första soloalbum på CD. Jag minns att "Scott 3" lämpade sig särskilt väl för att lyfta julstämningen till himmelska höjder.

Jag tog med skivorna till föräldrahemmet i Sankt Olof över julhelgen. Efter en blöt julmiddag hos några grannar, satt jag berusad i mitt gamla pojkrum och spelade dessa gudomliga plattor. Jag ringde min gode vän Sebastian [mannen som hjälpte mig att starta Spengo] mitt i natten och berättade för honom, uppluckrad av tårar, hur jävla bra Scott Walker var. Det var för ovanlighetens skull en jul med snö i Skåne.

Efter att man har börjat lyssna på Scott Walker blir man inte riktigt densamma som förut.

Min absoluta favoritlåt med ”the God-like genius” är och förblir “The Old Man’s Back Again” från det mästerliga albumet “Scott 4” från 1969. Jag älskar den låten minst lika mycket för elbasens framträdande roll som för Scotts mäktiga barytonröst, som annars alltid fullständigt står i centrum.


Scott Walker – The Old Man’s Back Again (Dedicated To The Neo-Stalinist Regime)

Egentligen skiter jag i vad låten handlar om. Jag bryr mig inte så mycket om texter. Men i korta drag reagerade den öppet vänsterradikale artisten (som lustigt nog egentligen heter Engel i efternamn) här på Sovjetunionens militära intåg och förintande av den s k Pragvågen, som inneburit en rad liberala reformer i det socialistiska Tjeckoslovakien under våren och sommaren 1968. Scott Walker liknade det totalitära tilltaget vid att Stalin spökade igen.

Det finns en otrolig rymd och ett djup i soundet i “The Old Man’s Back Again”. Stråksektioner byter skepnad som stora molnformationer. Ibland tornar de upp sig som väldiga svarta hotfulla moln ovanför en flödande ackustisk gitarr och Walkers mäktiga mässande röst och hans knivskarpa uttal. I refrängen väller något som låter som ryska manskörer upp underifrån ur underjorden.

Som en märkligt väl fungerande kontrast jobbar basen på oavbrutet längst fram i mixen. Här får man för en gångs skull ett tillfälle att höra en hur en elbas låter. Den liksom lockar, pockar och buffar melodin (som annars skulle vara tämligen stillastående) framför sig. Som en vårbäck hittar basgången hela tiden nya vägar att bryta fram när den stöter på hinder. Det är en tidstypisk basstil från sextiotalets sista två år som jag talar om. Man kan säga att det råder ett avspänt acid jazz-groove över den spöklikt mörka och avgrundsdjupa stämningen i “The Old Man’s Back Again”! Just den här typen av "groovebas" kan man förresten också kan njuta av i många av Serge Gainsbourgs låtar.

När jag försökte ta reda på vem som trakterade basen i “The Old Man’s Back Again”, visade det sig att Scott Walker själv hade en bakgrund som basist! Redan i slutet av 50-talet hade Walker anammat elbasen, när de flesta rock ’n’ roll-grupper fortfarande körde med ståbas. Innan han blev sångare i The Walker Brothers, hade han varit med i en rad surf- och instrumentalband i Los Angeles som basist. Han hade till och med försörjt sig som studiomusiker med detta instrument, bland annat för den legendariske producenten och arrangören Jack Nitzsche.

Jag har inte alla fakta på bordet än, men kanske var det Scott Walker själv som lade den överjordiska basgången på “The Old Man’s Back Again”?