Jag ger er bra vibrationer

Musikklimatet de första åren på sjuttiotalet i Belfast var kallt. Terrorns grepp om staden hade satt sina spår. Människor var rädda att vistas utomhus och de primära sociala mötesplatserna, pubarna, stängde vid sjutiden. Dessutom spelade de flesta band daterad musik rotad i sextiotalet, möjligen inspirerade av Belfasts mest framgångsrika band Them, som i Van Morrison hade en av pophistoriens bästa vita soulsångare. I sammanhanget är det naturligtvis futtigt att klaga på att musikklimatet blev dåligt på grund av terrorn, men här på Spengo är det ju musik vi helst avhandlar och dess inverkan av och på samhället ger en extra dimension på lyssnandet.


Xdreamysts Right way home (1978)

En som inte nöjde sig med det mediokra tillståndet var Terri Holey, vars insatser satt åtminstone ett rejält djupt spår i berättelsen om popmusik. I mitten på sjuttiotalet beställde han en massa sjutumssinglar från England som han satt hemma och lyssnade på. Eftersom det var en rejält bunt så bestämde han sig för att börja sälja dem vidare, så var hans vips inne i musikindustrin. Skivaffär öppnades och namnet var Good Vibrations Records. Kraften från punken hade då också nått Belfast och en del mer intressanta band spelade runt om på små ställen i staden. De flesta inspirerade av den första vågens punkband från England som Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. Ett av banden, Rudi, lät som en kopia av The Clash. Terri blev så exalterad att han gav ut en flexidisc med bandet, så var han även skivbolagsboss, bolaget namngavs efter skivaffären.


The Tearjerkers Love affair (1979)

Terris mest minnesvärda insats är att han såg till att världen fick höra The Undertones oomtvistade popklassiker Teenage Kicks. Faktum är att Terri därmed lanserade en av pophistoriens bästa vita soulsångare Feargal Sharkey. Men enligt Terri så var det inte helt självklart att pressa låten på vinyl. Feargal var tydligen så impopulär att folk gick över gatan för att häckla honom. Terri blev dock övertygad om att han gjort rätt när John Peel i sitt klassika radioprogram John Peel Show spelade låten 2 gånger efter varandra och han höll den sedan som sin favoritlåt alla kategorier.


The Undertones Teenage kicks (1978)

Ja, hur toppar man detta? Det är naturligtvis omöjligt, men Terri släppte fram ett antal band som spelade i samma skola som The Undertones. Poppunk där melodi inte är underordnad attityd. Xdreamystas glampop och The Tearjerkers powerpop är härliga exempel på hur det kunde låta på Good Vibrations Records senare släpp.

Van Morrison - Bulbs

Van Morrison och hans lyhörda snortajta kompband spelade live i det danska TV-programmet Musikladen år 1974. Bulbs är en slags countrysoul som bara går rakt in. Klippets kvalitet är dålig, men i just det här fallet hindrar det inte mig.



Detta är något helt annat än den gången jag själv såg honom livs levande på Hultfredsfestivalen 1989, efter han precis fått en hit med Have I Told You Lately och en ny renässans. Jag hade sett filmen Good Morning Vietnam på bio föregående vinter och i den golvats av Baby Please Don't Go med Them i soundtracket, där en ung Van Morrison sjöng kaxigare än själve Mick Jagger. Jag traskade till Hawaiiscenen för att se legenden och hade väl inte tänkt på att det gått tjugofem år sedan Baby Please Don't Go. Van hade blivit en tjock gammal surkart som spelade tråkjazz och sjöng med gubbgrötig röst. Så uppfattade jag i alla fall honom då jag var artonåring.

Först ett decennium senare när jag själv mognat lite och börjat känna vuxna känslor, började jag uppskatta hans musik och röst. Jag blev för tusan tokkär i kvinnan - som jag sedan tio år lever med och har två barn ihop med - till tonerna av Van Morrison. Vi satt en sommarkväll i baren på Möllan i Malmö och de spelade Wild Night i just det ögonblicket. Inte konstigt att Van Morrison har en speciell plats i mitt musikhjärta.