Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

Året då popen tynade bort, del 3

I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.

Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.

Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.

I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.

I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.

Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.

Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.

Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:

Agincourt - Fly Away
Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie
Barclay James Harvest - Barclay James Harvest
Bergen White - For Women Only
Bill Fay - Bill Fay

Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio
Can - Soundtracks
Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You
Carpenters - Close To You
Dion - Sit Down Old Friend

Don Everly - Don Everly
Doors - Morrison Hotel
Kevin Ayers - Shooting At The Moon
Linda Perhacs - Parallelograms
Meic Stevens - Outlander

Moody Blues - A Question Of Balance
Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas
Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire
Paul Williams - Someday Man
Perry Leopold - Experiment In Metaphysics

Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production
Pink Floyd - Atom Heart Mother
Pretty Things - Parachute
Susan Christie - Paint A Lady
Townes Van Zandt - Delta Momma Blues

Skivhyllan: Hater - s/t (1993)

Äntligen fick jag obegränsad tillgång till MTV när jag flyttade till studentkorridoren på Parentesen i Lund i slutet av augusti 1991. Jag satt för jämnan i den gräsliga TV-soffan intill korridorsköket och såg allt på kabelkanalen med stort M fram till fyratiden på nätterna.

Efter några veckor började en ny video spelas allt mer frekvent för varje dag som gick. Ett band med luggsliten sångare spelade en dyster rocklåt som brakade loss i ett mördarriff i en spöklik idrottshall på en amerikansk high school inför en alltmer extatisk tonårspublik, som under videons gång fick ett allt tydligare subkulturellt stuk, likaså de cheerleaders som efterhand blev mer sexuellt utmanande och visade sig både ha anarkistloggor på brösten och tatuerade armar (detta var då tatueringar fortfarande hade rebellisk laddning, innan alla hade gaddat sig). Jag talar naturligtvis om Smells Like Teen Spirit med Nirvana, ett band som jag tidigare bara hört flyktigt i kultprogrammet Bommen. Jag kunde inte ana att Nirvana skulle nå världsdominans inom ett halvår. Den här musiken hade inte varit kommersiellt gångbar tidigare.

Jag var både med om grungen och stod vid sidan av den. Jag tilltalades särskilt av modestilen som kom med friheten att klä ner sig. Jag bar ofta flanellskjortor i början av 90-talet, men även kraglösa murar- och farfarsskjortor, som utgjorde en blågul variant av grungemodet. Vi såg grungeploitation-filmen Singles på bio med stor behållning. Men musikaliskt sett - förutom Nirvana - lät i stort sett allt med genrebeteckningen kvasipretentiöst, stabbigt och tråkgrabbigt. Jag äger inte ens någon Nirvana-skiva, deras låtar hördes ändå överallt de här åren. Den enda grungerelaterade platta jag har är resultatet av ett anspråkslöst tillfälligt sidoprojekt till Soundgarden.

Basisten Ben Shepherd såg fram emot att turnéerna efter plattan Badmotorfinger äntligen skulle vara över. Han hade en semester att vänta. Under den ville Shepherd passa på att plocka upp tråden igen med sina gamla musikpolare, som han inte spelat med på nära tre år, sedan han blev medlem i Soundgarden. Han längtade verkligen efter att bara lira för skoj skull, utan att folk från något stort skivbolag lade sig i och krävde att det skulle göras videor, promotion, intervjuer och turnéer som förband åt något kasst men framgångsrikt rockband. Ordet grunge stod honom verkligen upp i halsen. Ben bildade gruppen Hater tillsammans med de gamla polarna och trummisen från Soundgarden, Matt Cameron.

Efter att ha repat i ett par dagar i Seattle, var det dags att lämna stan. En skåpbil, en pick-up Cheva och en gammal Volvo var fullpackade med instrument, förstärkare, mikrofoner, inspelningsutrustning, filtar, tio flak öl, stora påsar med högpotent marijana och snacks. De fem i bandet och två tekniker gav sig av inåt landet i delstaten Washington. Efter fem timmars bilfärd kom de till en liten stad uppe i de skogsbeklädda bergen. Staden var dominerad av stora sågverk och snickerifabriker. Mest känd var den lilla hålan för ett mystiskt mordfall på en high school-tjej ett par år tillbaka i tiden. Halvannan kilometer utanför staden hade Shepherd hyrt ett litet hus i skogen denna långweekend.


Hater - Mona Bone Jakon

Grabbarna var lyckliga och hade riggat upp all utrustning. Mörkret föll i de väldiga skogarna. Festen var snart i full gång då det knackade på dörren. Två snygga collegetjejer, Audrey och Donna, frågade om de fick komma in. De hade kommit hem över lovet och hade genast överväldigats av den leda, som i regel brukade slå över i självdestruktiv småstadsfrustration. Tjejerna hade snart fått upp vittringen på rockstjärnor och droger, sånt hade de ett sjätte sinne för. I ett träd vid huset hoade en uggla. På behörigt avstånd från huset strök demonen Bob omkring i skogen, rädd att komma närmare, eftersom han kände en övermäktig kraft.


Hater - Tot Finder

En knapp halvtimme lång skiva blev resultatet av denna tripp. Skivan känns som en anspråkslös hyllning till musiken som formade killarna i Hater, ett tvärsnitt genom deras skivsamlingar: The Stooges, Johnny Cash, cow punk, Black Sabbath, psykedelia, Cat Stevens, Black Flag och annan amerikansk punk. Över hela skivan vilar en skön klacksparksattityd. Det är partaj. Jag skulle inte bara kalla framförandet för avspänt, utan snarare påtänt och zonkat. Avslutningvis vill jag illustrera det hela med en bagatell som Blistered, som är så långt från band som Alice In Chains och Pearl Jam man kan komma.


Hater - Blistered

När man inte är speciellt tuff

I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm
I'm a runaway son of the nuclear A-bomb
I am a world's forgotten boy
The one who searches and destroys

Hmmm knappast, kanske är det snarare i mitt fall:
I am a world's forgotten middle-aged man
The one who äter ostmackor på kvällen när ungarna somnat
Ibland av pur leda, ibland av ohejdad vana
The one who searches and plockar upp leksaker

Eller möjligen:
The one who ska vara alla till lags
För att han är så jävla rädd att nån inte ska gilla honom eller bli besviken på densamme

Att lyssna på riktig tuff rock är som att läsa serietidningar med superhjältar. Rocken och särskilt hårdrocken erbjuder de som lyssnar en manlig idealbild (för det är med få undantag grabbarnas värld). Det är något en kille kan ta till för att bli större och kaxigare än vad han egentligen är. En konflikträdd svensk kan behöva hjälp att släppa fram sina instängda aggressioner i ett tryggt sammanhang.

Jag gillar rock, även om jag inte kan identifiera mig med den. Det är schysst att bara känna på kraften och låta till exempel en ung hetsporre som Iggy Pop ta fighten.


The Stooges - Gimme Some Skin

Skivhyllan 1959 Ornette Coleman - The shape of jazz to come

Kommer ni ihåg slagorden ”jazz är farligt, punk är trevligt”. Så här i efterhand känns det som att de som kom på det bet sig själv i svansen en smula. Skulle inte punken vara farlig? Och med facit i hand så känns väldigt mycket av jazzen som mer revolutionerande än den mesta punken, framförallt de som inte var med i den första vågen, utan mer hängde på av mode och popularitetsskäl. Jag ser absolut inga hinder i att gilla båda och några av mina favoritalbum som The Stooges Funhouse överskrider gränserna rejält.

boomp3.com

Är en platta som innehåller en av Lou Reeds favoritlåtar något för er? Åtminstone var det så jag fick upp ögonen för The Shape of jazz to come, en ganska kaxig titel. Låten är inledande Lonely women. En ganska fri och öppen låt som dock backas upp av en melodi som står över det mesta jag hört. Få låtar framkallar samma urbana känsla hos mig som denna. Vid varje lyssning förflyttas jag till, av mig, otrampade trottoarer i någon av världens betonggrå storstäder. Ljus, ljud, rörelser och dofter går in och ut ur varandra medans jag fortsätter vandra. Det är inte alltid vackert eller skönt men jag älskar varje sekund av det. Vilket måste vara det högsta betyg ett musikstycke kan få, att man glömmer tid och rum och inget annat existerar under de fem minuter låten pågår.

Ornette räknas som en av förgrundsartisterna inom frijazzen. En form av jazz som bygger på improvisation och samspel mellan musikerna utan några egentliga regler. Låt nu inte detta skrämma, jag skulle väl inte karakterisera The Shape of jazz to come som en frijazzplatta. Utan den känns mer som en liten förberedelse för vad som skulle komma. 1961 gav Ornette ut albumet Free jazz, som räknas som en milstolpe inom just den stilen. Nej, The Shape of jazz to come har ganska tydliga melodistrukturer som musikerna sedan improviserar utifrån. Ornette själv spelar altsax, Don Cherry trumpet, men de två verkliga höjdarna är basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins. De har en sån lätthet, sväng och flyktighet. Ornette själv är väl som musiker inte lika skicklig som låt oss säga John Coltrane, utan hans absoluta styrka ligger i att kunna kombinera det experimentella med det melodiösa, vilket i och för sig Coltrane också var grym på.

Det är möjligt att hela plattan kan bli svårsmält för ovana jazzöron men börja i så fall med Lonely woman och Peace. Om de funkar för er så kommer nu säkert ha behållning av hela plattan. Vad gäller fortsatt lyssnande så har jag ännu inte kunnat ta till mig Free jazz och kan därför inte ge den några rekommendationer. Men är ni sugna på Fri jazz så lyssna på Albert Aylers Spirutual Unity från 1964, en farlig men trevlig platta.