Artister med karriärens höjdpunkter långt bakom sig sörjs när de går bort, framför allt för att de var en länk till den tiden de gjorde storverk. De och deras verk utgör på något sätt ju ramen för en tidsepok. Länken bryts plötsligt. Många sörjde också sitt förlorade 1950-tal då Elvis Presley dog och en viktig del av 1960-talet rycktes bort från många människor när de fick reda på att John Lennon skjutits. Gerry Rafferty dominerade aldrig en era på samma sätt, men han satte ett par betydliga avtryck på 1970-talet, framför allt med dunderhitsen Stuck In The Middle With You och Baker Street.
Han var svårt sjuk under en lång tid innan han vid 63 års ålder slutligen avled efter att ha vårdats på sjukhus för leversvikt. Det värmer att man uppmärksammat att han har gått bort i media, även om jag tvivlar på att någon kommer att göra mer än att citera TT-telegrammet ordagrant. Jag passar dock på att hylla Gerry Rafferty med damma av ett snart tre år gammalt inlägg som är fylligare än notiserna och rymmer fler musikaliska guldkorn av honom än ovan nämnda hits.
Det känns som om dödsfallen i musikvärlden duggar tätt i år. Och återväxten av legender är samtidigt gles. Nu är också Bo Hansson borta. Han verkade vara en jordnära enkel man, men hade samtidigt en förmåga att göra en musik som befann sig vid världens ände, vid portalen där knappast någon människa tidigare satt sin fot, i gränslandet till den parallella sagovärlden. Bortom. Hans uttrycksfulla och stämningsskapande instrumentala musik fick sång att framstå som överflödig.
Bo Hansson - Vandringslåt (1972)
På något sätt känns mitt favoritspår med honom, från andra soloalbumet Ur trollkarlens hatt, särskilt passande vid hans frånfälle. Det finns en ovanligt varm harmoni i Vandringslåt.
Antingen är han själv där i denna stund vandrande i den magiska värld han byggt upp med egna händer. Eller så befinner han sig i en evig sommarkväll, sittandes vid sin hammondorgel i en vildvuxen trädgård med prunkande cannabisplantor vid fötterna.
Så stod vi där i halvdunklet framför scenen på Kägelbanan på Söder. Klockan hade passerat tio denna söndagskväll i februari 2006 och nästan två månaders förväntningar var på väg att antingen grusas eller infrias. Jag och mina två polare var nervösa alla tre.
Jody Stephens, Ken Stringfellow och Jon Auer intog sina positioner på scenen. Men Alex Chilton backade in och började fumla och joxa med sin gitarr, sin förstärkare och sina kläder. Minuterna gick och de andra tre smög igång med lite trevande pausmusik och publiken började fnissa generat. Jag började bli rädd att konserten skulle halta betänkligt, tack vare Mr. Chilton. Var han nu ett vrak som inte längre ens visste hur man skulle hänga på sig en elgitarr? Sedan när han verkade ha fått ihop allting, vände sig för första gången mot publiken. Han fyrade av sitt illmariga leende (som skulle finnas där resten av konserten) och en rysning gick nerför ryggen över att få se en levande legend. Denne rockveteran såg ut som en mycket mager universitetslektor i engelsk litteratur i sina bruna manchesterbyxor och en sladdrig beige polotröja. Jag upplevde inte honom alls en söndersupen man som åldrats i förtid.
Big Star öppnade rockigt med In The Street och fortsatte snabbt med Don't Lie To Me. Jag förvånades över hur tajt det var och hur nära soundet låg jämfört de 33-34 år gamla skivinspelningarna. Alex sjöng med en ganska oförändrad ung röst och han spelade de gamla Big Star-låtarnas ganska kluriga gitarrfigurer och solon relativt obehindrat. Jag hade alltid föreställt mig honom främst som en sångare och inte som den typen av gitarrist (hade mest tänkt på hans skeva gitarrspel med Tav Falcos Panther Burns). Alex stal all uppmärksamhet på scenen. De andra var bara bifigurer och det Big Star som fanns 2006 var inget riktigt band egentligen.
Det kändes ibland lite konstigt. Flera av låtarna från Big Stars två första plattor handlar om hur det var att vara ung och alienerad. För att vara en renodlad retrokille, har jag väldigt svårt för nostalgi. En 55-åring stod och sjöng Thirteen: Won't you let me walk you home from school.. eller Won't you tell your dad "Get off my back!", tell him what we said 'bout Paint It Black. Alex märkte antagligen själv hur konstigt det lät, eftersom han hade svårt att hålla sig för skratt när han sjöng den.
Kvällen största ögonblick var Big Black Car från tredje skivan Third/Sister Lovers. Den låten (liksom albumet) kändes helt tidlös. Jag inbillade mig att Alex sjöng den utan någon slags distans. Även min favoritlåt The Ballad Of El Goodo var makalöst mäktig.
Men varför var jag inte riktigt där uppe i sjunde himlen? Var det för att ett av rockhistoriens mest mytomspunna band nu avmystifierades framför mina ögon? Var det för att jag var en 34-årig tvåbarnsfar och inte en 24-årig student, vars hämmade känsloliv en gång fått utlopp genom musiken och vars värderingar och identitet byggts upp med hjälp av musiken? Var det för att jag inte riktigt kunde slappna av på grund av att det var sen söndagskväll och snart måndagmorgon med lämning av barn på dagis, pendling och arbete? Var det för att en liktorn klämde i skon? Big Star anno 2006 var ju bättre än vad jag nånsin kunde vänta mig. Det var emellertid härligt att uppleva att ett av de mest motgångsdrabbade banden fick ta upp tråden igen, göra en skiva, en turné och dessutom låta riktigt bra. Det var den första och sista gången man fick tillfälle att se Big Star.
I morse när jag fick budet om Alex Chiltons frånfälle, var det plötsligt bara skönt att jag såg honom livs levande, trots att magin och legenderna kring Big Star skringrades något.
- - - -
Till höger om mig på konserten stod min vän, som i cyberrymden kallar sig Z aka mrdantefontana. Läs hans gripande hyllning till sin stora hjälte och lyssna på mannens musik på bloggen PCL Link Dump: Take him home and make him like it.
Läs mitt också inlägg på Spengo för två år sedan om Big Stars stora betydelse för mig och mina vänner och om bandets andra platta: Skivhyllan: Big Star - Radio City (1974)
Åren 1970-71 var det närmast obligatoriskt bland artister i mittfåran att göra en tolkning av Bridge Over Troubled Water, oavsett om de verkade inom country, soul, jazz, schlager eller pop. Simon & Garfunkels hymn hade verkligen gått hem i stugorna, toppade alla hitlistor i början av år 1970 och albumet såldes i åtskilliga miljoner exemplar. Till slut stod skivan instoppad i hyllan i vart och vartannat hem (särskilt hos varje måttligt musikintresserad akademiker av den generationen). Låtarna spelades oupphörligen på radion under 70-talet och det är idag svårt att lyssna på titelspåret Bridge Over Troubled Water, Cecilia, The Boxer och i synnerhet El Cóndor Pasa. Därmed inte sagt att albumet helt bör ignoreras, för det finns ljuvliga höjdpunkter där som inte är överexploaterade. Låtar som The Only Living Boy In New York och Song For The Asking är större och vackrare än livet. Pris vare Simon & Garfunkel!
Don Shirley - Bridge Over Troubled Water
Det har också gjorts ett oändligt antal instrumentala versioner av Bridge Over Troubled Water, då talar jag om muzak eller hissmusik. Detta gör det bara ännu svårare att fortfarande gilla originalet. Å andra sidan så finns det en instrumental tolkning av Don Shirley som finns på albumet The Don Shirley Point Of View från 1972. Jag talar om ett stycke kammarmusik på piano, orgel och cello med dämpade blå toner som bottnar i jazz och gospel. Don Shirley hushåller med tonerna lika sparsamt som vår egen Jan Johansson gjorde på sitt piano. Pianoklangerna är mjukt skimrande och jag får bilder av den tidiga försommarmorgonens första solstrålar som trevar sig fram mellan skogens trädstammar och genom lövverken, över trädgårdarnas spirande växtlighet, upp på huskropparna och in genom fönstren.
Här finns en mognad som originalinspelningen inte kommer i närheten av och instrumentalversionen gör faktiskt låttexten fullständigt onödig. Vad Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water egentligen handlade om vet jag inte, men i Don Shirleys tolkning framträder döden som en vän och befriare.
När jag spelar Don Shirleys skiva tänker jag alltid på någon som jag saknar. Hon bodde längre nedåt gatan i byn där jag växte upp och hon hade två söner i samma ålder som mig och min syster. Våra familjer umgicks jämt. Hos många av byborna bodde en känslomässig karghet, men hon var annorlunda - varm, gladlynt och öppensinnad. Hon älskade verkligen musik och spelade gitarr och sjöng folkvisor från trakten och religiösa sånger så ofta hon fick en stund över. Trots att byn var ganska oandlig och få själar gick i kyrkan, gjorde hon ingen hemlighet av att hon trodde på Gud, men samtidigt gjorde hon ingen grej av det. Alla drogs till den blida trygghet som strålade från henne. Det var annars ont om trygghet och värme.
Hon fick en elakartad cancer som aldrig ville ge sig och som alltid kom tillbaka och växte, hur många tunga behandlingar man än satte in på Lunds lasarett. Hennes kamp mot cancern pågick i hela elva år, för att hennes ovanliga livslust och optimism drog ut på sjukdomsförloppet. Jag brukade jag spela Don Shirleys Bridge Over Troubled Water för att släppa fram gråten när jag tänkte på hur sjuk hon var och hur ofrånkomlig döden var mot slutet. På samma gång gav låten tröst. Men hon fick aldrig höra den, tyvärr.
Lee Hazlewood dog för en vecka sedan. Han gick bort efter att de sista åren ha kämpat en ojämn kamp mot cancer. Som kompositör och sångare var han lika delar Bob Dylan / Leonard Cohen / Willie Nelson /Johnny Cash med en tabasco-stark droppe Tom Lehrer eller en nypa okynnigt havssalt i form av Serge Gainsbourg. Som arrangör och producent var han den biologiska fadern til Phil Spector's "Wall of Sound" och en musikant som inte räddes romantik, patetik och stora gester. Många av hans produktioner var i det närmast teatrala.
Han var förvisso inte en av nittonhundratalets största genier. Men han skrev några riktigt bra låtar och var en hyvens humanist, kvinnoälskare samt en jävligt cool snubbe. Dessutom betydde han mycket för mig.
Det föll ett par tårar när jag läste dödsrunan i Ystan.
