Del 5: Tio goda skäl att gilla The Zombies!
Det finns flera andra låtar som sammanfattar allt som är stort med gruppen. Trots att jag vet att många andra musikälskare i pop- och rockvärlden hyllar The Zombies, känns de ändå på något märkligt vis som min exklusiva favoritgrupp, som en väl förborgad hemlighet. Deras musik slår an hos mig på ett sätt nästan inget annat gör. De hade en hög lägstanivå. De var geniala från start till upplösning under de fyra intensiva år som de höll på att ge ut skivor. Eftersom jag skulle kunna skriva en bok eller en lång artikel om The Zombies förträfflighet, begränsar jag mig till att skriva om en låt:
I höstas kom jag, efter flera års letande, äntligen över en CD-utgåva av oumbärliga "Odessey And Oracle" till ett lågt pris. Jag hade inte lyssnat noga på första låten "Care Of Cell 44" tidigare, eftersom den inte funnits med på någon av de Zombies-samlingar dittills ägt. Men under några oktoberveckor lyssnade jag intimt och oupphörligt på just den låten.
Colin Blunstone går helt och hållet in i rollen som en engelsk arbetarklasskvinna, som längtar efter att hennes man ska friges från fängelset. Texten är i sin form ett brev till honom, där hon på sitt enkla men uttryckfulla sätt berättar hur hon längtar efter honom och hur hon önskar att allt blir som förr när han kommer hem igen. Det är en sån kärleksfull värme och omsorg i hennes sätt att formulera sig. Hon skriver att hon sparat ihop till tågbiljetterna, då hon ska åka norrut till den stad där fängelset ligger och hämta honom. Hon har så stora förhoppningar, som nästan närmar sig desperation. Hon är så naiv och blåögd när hon hoppas att de ska vara lika nära varandra efter fängelsestraffet.
Körpartiet före refrängen skildrar så fantastiskt väl hur klockan segar sig fram. Sekund för sekund närmar sig frigivningsdagen och kvinnan nynnar otåligt vid köksbordet. Sen brister hon ut förtvivlad längtan i refrängen.
Jag säger "hon" även om jag menar Colin Blunstones röst. Hur många manliga artister i 20-25 årsåldern skulle idag ha fantasi eller inlevelseförmåga nog att i en låt gå in i en kvinnlig roll? Jag har alltid tyckt att Blunstone sjunger som en kvinna, inte bara för att hans röst är ljus, utan för att den är så känslosam, vidöppen och böjlig. Jag drar alltid paralleller till Dusty Springfield, som faktiskt själv tolkade låtar av både The Zombies ("If It Don't Work Out") och Colin Blunstone ("Exclusively For Me")
Jag tycker det är så vackert när kvinnan drömmer om att åter "watching the laughter play around your eyes" hos sin man.
På något subilt vis har The Zombies byggt in en underliggande sorg i låten. Melodin går i en tillkämpad durstämning. Är det mellotronerna som emellanåt smyger in med vemodet? Är det partiet när Blunstone går upp i transliknande falsett, då hans alter ego skriver om hur hon och hennes efterlängtade man åter ska promenera samma väg och prata samma sätt som förr? Låten är som det perfekta mötet mellan The Beatles eller Beach Boys melodier (jämför med "Penny Lane" eller "God Only Knows") och The Kinks vardagliga betraktelser med klassperspektiv (jämför med "Rosy Won't You Please Come Home" eller "Two Sisters").
Man känner att allt kommer att gå åt helvete. Mannen har hårdnat, blivit bruten eller bitter av fängelsestraffet. Det finns ingen chans att kärleken kan spira som förr. Livet kommer att bli tufft och jobben kommer att lysa med sin frånvaro för en man som blivit stämplad som kåkfarare och kriminell. Det går ju ofta åt helvete... för arbetarklassen.
Slutligen tio låtar med The Zombies:
She's Not There
Leave Me Be
Is This The Dream
Whenever Your Ready
Care Of Cell 44
Hung Up On A Dream
This Will Be Our Year
Time Of The Season
Walking In The Sun
I Could Spend The Day
I höstas kom jag, efter flera års letande, äntligen över en CD-utgåva av oumbärliga "Odessey And Oracle" till ett lågt pris. Jag hade inte lyssnat noga på första låten "Care Of Cell 44" tidigare, eftersom den inte funnits med på någon av de Zombies-samlingar dittills ägt. Men under några oktoberveckor lyssnade jag intimt och oupphörligt på just den låten.
Colin Blunstone går helt och hållet in i rollen som en engelsk arbetarklasskvinna, som längtar efter att hennes man ska friges från fängelset. Texten är i sin form ett brev till honom, där hon på sitt enkla men uttryckfulla sätt berättar hur hon längtar efter honom och hur hon önskar att allt blir som förr när han kommer hem igen. Det är en sån kärleksfull värme och omsorg i hennes sätt att formulera sig. Hon skriver att hon sparat ihop till tågbiljetterna, då hon ska åka norrut till den stad där fängelset ligger och hämta honom. Hon har så stora förhoppningar, som nästan närmar sig desperation. Hon är så naiv och blåögd när hon hoppas att de ska vara lika nära varandra efter fängelsestraffet.
Körpartiet före refrängen skildrar så fantastiskt väl hur klockan segar sig fram. Sekund för sekund närmar sig frigivningsdagen och kvinnan nynnar otåligt vid köksbordet. Sen brister hon ut förtvivlad längtan i refrängen.
Jag säger "hon" även om jag menar Colin Blunstones röst. Hur många manliga artister i 20-25 årsåldern skulle idag ha fantasi eller inlevelseförmåga nog att i en låt gå in i en kvinnlig roll? Jag har alltid tyckt att Blunstone sjunger som en kvinna, inte bara för att hans röst är ljus, utan för att den är så känslosam, vidöppen och böjlig. Jag drar alltid paralleller till Dusty Springfield, som faktiskt själv tolkade låtar av både The Zombies ("If It Don't Work Out") och Colin Blunstone ("Exclusively For Me")
Jag tycker det är så vackert när kvinnan drömmer om att åter "watching the laughter play around your eyes" hos sin man.
På något subilt vis har The Zombies byggt in en underliggande sorg i låten. Melodin går i en tillkämpad durstämning. Är det mellotronerna som emellanåt smyger in med vemodet? Är det partiet när Blunstone går upp i transliknande falsett, då hans alter ego skriver om hur hon och hennes efterlängtade man åter ska promenera samma väg och prata samma sätt som förr? Låten är som det perfekta mötet mellan The Beatles eller Beach Boys melodier (jämför med "Penny Lane" eller "God Only Knows") och The Kinks vardagliga betraktelser med klassperspektiv (jämför med "Rosy Won't You Please Come Home" eller "Two Sisters").
Man känner att allt kommer att gå åt helvete. Mannen har hårdnat, blivit bruten eller bitter av fängelsestraffet. Det finns ingen chans att kärleken kan spira som förr. Livet kommer att bli tufft och jobben kommer att lysa med sin frånvaro för en man som blivit stämplad som kåkfarare och kriminell. Det går ju ofta åt helvete... för arbetarklassen.
Slutligen tio låtar med The Zombies:
She's Not There
Leave Me Be
Is This The Dream
Whenever Your Ready
Care Of Cell 44
Hung Up On A Dream
This Will Be Our Year
Time Of The Season
Walking In The Sun
I Could Spend The Day
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar