Kiss me quick in case I die - revisited

Det finns jubileer man inte riktigt vill påminnas om men just idag är det tio år sedan Kirsty MacColls liv tog slut. Alldeles för tidigt och så vansinnigt onödigt. Här nedan en personlig favoritlista som jeg skrev på maillistan Hi-Five precis efter Kirstys död i december 2000 och som tidigare även har funnits att läsa här.

Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.

Kirsty MacColl topp tio

1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.

2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.

3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".

4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.

5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.



6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.

7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.

8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.

9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.



10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.

Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång hittar ni dem här istället.

Kirsty är inte direkt heltäckande representerad på Spotify men hon finns åtminstone: Kirsty MacColl.

As tough as Marlon Brando

En av mina första postningar på den egna bloggen handlade förstås om Kirsty MacColl. Trots att det redan då var en återanvänd text kan den nog fortfarande tåla att läsas. Efter dagens fynd på YouTube känns det dock som att Terry borde ha fått plats på den där tio-i-topplistan.



Om någon skulle vara intresserad av de två små extra listorna med Kirsty som jag bara hintade om i posten på min sida så kommer de här.

Topp tre Kirsty gör covers

1. Days är förstås Ray Davies kanske finaste stund på jorden. En sommar för nästan 20 år sedan spelade jag den så många gånger som det krävs när kärleken gått i kras. Att Kirstys version är nästan lika bra som Kinks orginal är ett mycket gott betyg hemma hos mig.

2. A new England förstås. Jag vet inte hur många timmar av gymnastik som jag lidit mig igenom under min skolgång men jag vet att åtminstone en av alla de där timmarna var värd mödan. Något slags mitt av 80-talet och någon av min klasskarater som vanligtvis spelade in hemska uppvärmningsband hade med den här låten. Och jag kan nästan fortfarande återkalla den där fantastiska känslan som en perfekt poplåt gav i Vaksalaskolans gamla gympasal just då. Det skulle dröja ytterligare några veckor innan jag för första gången såg Billy Bragg på SVT och fick ett enmans Jam/Clash som faktsikt inte hade splittrats eller blivit parodi.

3. You just haven't earned it yet baby är förstås Smiths magnifika poplåt i en mycket bra version.

Topp tre Kirsty med andra

1. Fairytale of New York med the Pouges. Och det är faktiskt fortfarande jobbigt att spela den.

2. Perfect Day tillsammans med Evan Dando och de gör Lou Reeds låt så otroligt bra. Kunde lika gärna ha platsat i coverkategorin.

3. Greetings to the new brunette. När Kirsty mot slutet av denna Billy Bragg låt kommer in och sjunger Shirley är det ett av de bästa körjobb jag kan komma på.

Så blev jag en folkie!

Min kärlek till engelsk folkrock började blomma ungefär samtidigt som vi fick vår förste son för fyra år sedan. Jag dansade ömt med det lilla gossebarnet i famnen till Fairport Convention-låtar som till exempel ”Fotheringay”, ”Farewell Farewell” och ”Crazy Man Michael”. Sen spelade jag Steeleye Spans debutalbum ”Hark! The Village Wait” mycket flitigt (i mitt tycke den finaste skivan i engelsk folkrock).

Min sambo tröttnade väl efter ett tag på min vurm för denna musik. Lite förtörnad replikerade jag i en överlägsen ton att man måste ha lyssnat mycket på musik och betat av en lång rad genrer, innan man till fullo kan uppskatta engelsk folk. Men är det verkligen så? Kanske handlar det snarare om att ha hört rätt låt vid rätt tidpunkt. För mig startade präglingen för länge sedan.

Himlaskyar drog snabbt förbi och hotfulla mörka moln tornade upp sig i vinjetten och fyllde TV-skärmen på vår Luxor. Ensam på kvällarna satt jag uppkrupen i saccosäcken nere i gillestugan i villan av mexitegel. Som nioåring rycktes jag med i den strävsamma kampen för en värdig tillvaro (om än blygsam) och utsattheten, som några av de första straffångarna i Australien upplevde vid 1800-talets början. Jag talar om TV-serien "Mot alla vindar" och jag minns att jag uppslukades av skönheten, vemodet och dramat i det folkinspirerade ledmotivet, som också blev en smärre hit i Sverige.

Ett par år senare drabbades jag av Mike Oldfields oemotståndliga och oförglömliga folkpopdänga "Moonlight Shadow", vackert sjungen av Maggie Reilly. För evigt en av 80-talets musikaliska höjdpunkter för mig! Vid samma tid dök Kirsty MacColl upp i en video i TV-programmet Bagen. Hon sjöng Billy Braggs ”A New England”. Kanske var det inte folky direkt. Men ”A New England” är en folklåt för moderna tider. Dessutom var ju Kirsty MacColl i grund och botten en folksångerska, dotter till en av pionjärerna i brittisk folk revival – Ewan MacColl.

Och hävde sig inte mitt unga hjärta då jag såg "Mandomsprovet" för första gången och Simon & Garfunkels tolkning av "Scarborough Fair" slog mig till marken med sin spröda kraft?

Oundvikligen skulle jag en dag falla för engelsk folkrock. Jag har alltid haft den läggningen.