Länken är bruten.

Så stod vi där i halvdunklet framför scenen på Kägelbanan på Söder. Klockan hade passerat tio denna söndagskväll i februari 2006 och nästan två månaders förväntningar var på väg att antingen grusas eller infrias. Jag och mina två polare var nervösa alla tre.

Jody Stephens, Ken Stringfellow och Jon Auer intog sina positioner på scenen. Men Alex Chilton backade in och började fumla och joxa med sin gitarr, sin förstärkare och sina kläder. Minuterna gick och de andra tre smög igång med lite trevande pausmusik och publiken började fnissa generat. Jag började bli rädd att konserten skulle halta betänkligt, tack vare Mr. Chilton. Var han nu ett vrak som inte längre ens visste hur man skulle hänga på sig en elgitarr? Sedan när han verkade ha fått ihop allting, vände sig för första gången mot publiken. Han fyrade av sitt illmariga leende (som skulle finnas där resten av konserten) och en rysning gick nerför ryggen över att få se en levande legend. Denne rockveteran såg ut som en mycket mager universitetslektor i engelsk litteratur i sina bruna manchesterbyxor och en sladdrig beige polotröja. Jag upplevde inte honom alls en söndersupen man som åldrats i förtid.

Big Star öppnade rockigt med In The Street och fortsatte snabbt med Don't Lie To Me. Jag förvånades över hur tajt det var och hur nära soundet låg jämfört de 33-34 år gamla skivinspelningarna. Alex sjöng med en ganska oförändrad ung röst och han spelade de gamla Big Star-låtarnas ganska kluriga gitarrfigurer och solon relativt obehindrat. Jag hade alltid föreställt mig honom främst som en sångare och inte som den typen av gitarrist (hade mest tänkt på hans skeva gitarrspel med Tav Falcos Panther Burns). Alex stal all uppmärksamhet på scenen. De andra var bara bifigurer och det Big Star som fanns 2006 var inget riktigt band egentligen.

Det kändes ibland lite konstigt. Flera av låtarna från Big Stars två första plattor handlar om hur det var att vara ung och alienerad. För att vara en renodlad retrokille, har jag väldigt svårt för nostalgi. En 55-åring stod och sjöng Thirteen: Won't you let me walk you home from school.. eller Won't you tell your dad "Get off my back!", tell him what we said 'bout Paint It Black. Alex märkte antagligen själv hur konstigt det lät, eftersom han hade svårt att hålla sig för skratt när han sjöng den.

Kvällen största ögonblick var Big Black Car från tredje skivan Third/Sister Lovers. Den låten (liksom albumet) kändes helt tidlös. Jag inbillade mig att Alex sjöng den utan någon slags distans. Även min favoritlåt The Ballad Of El Goodo var makalöst mäktig.

Men varför var jag inte riktigt där uppe i sjunde himlen? Var det för att ett av rockhistoriens mest mytomspunna band nu avmystifierades framför mina ögon? Var det för att jag var en 34-årig tvåbarnsfar och inte en 24-årig student, vars hämmade känsloliv en gång fått utlopp genom musiken och vars värderingar och identitet byggts upp med hjälp av musiken? Var det för att jag inte riktigt kunde slappna av på grund av att det var sen söndagskväll och snart måndagmorgon med lämning av barn på dagis, pendling och arbete? Var det för att en liktorn klämde i skon? Big Star anno 2006 var ju bättre än vad jag nånsin kunde vänta mig. Det var emellertid härligt att uppleva att ett av de mest motgångsdrabbade banden fick ta upp tråden igen, göra en skiva, en turné och dessutom låta riktigt bra. Det var den första och sista gången man fick tillfälle att se Big Star.

I morse när jag fick budet om Alex Chiltons frånfälle, var det plötsligt bara skönt att jag såg honom livs levande, trots att magin och legenderna kring Big Star skringrades något.

- - - -

Till höger om mig på konserten stod min vän, som i cyberrymden kallar sig Z aka mrdantefontana. Läs hans gripande hyllning till sin stora hjälte och lyssna på mannens musik på bloggen PCL Link Dump:
Take him home and make him like it.

Läs mitt också inlägg på Spengo för två år sedan om Big Stars stora betydelse för mig och mina vänner och om bandets andra platta:
Skivhyllan: Big Star - Radio City (1974)

Skivhyllan: Big Star – Radio City (1974)

Jag tvekade länge inför valet att skriva om Radio City i Skivhyllan. Syftet med denna serie var från början att vi Spengo-skribenter gärna får dra fram och belysa ett album från varje år som är en personlig favorit, snarare än en erkänd klassiker. Både bland rockkännare och särskilt bland popkonnässörer är Radio City en skiva med klassikerstatus. Big Stars korta historia i början av 70-talet, kantad av motgångar och tragik, har inlevelsefullt berättats av rockjournalister många gånger förr. Och visst har det i efterhand visat sig att Big Star blivit nästan lika inflytelserika som Velvet Underground i förhållande till hur få plattor som såldes då det begav sig. Men inte desto mindre är Radio City en personlig favorit för mig.

Big Star har varit ständigt närvarande i mitt liv de senaste sexton-sjutton åren. De har varit med på otaliga förfester och även funnits där som sällskap när jag känt mig ensam. Olika låtar figurerat på en lång rad blandkassetter som jag träget brukade sammanställa och ge bort till höger och vänster. Då jag nere i Malmö spelade skivor ute på klubbar körde jag ofta Big Stars musik för att höja stämningen i lokalen eller åtminstone för att förändra den.

När jag och polarna från Österlen var på Roskildefestivalen i början av 90-talet, campade vi i ett gammalt tygtält som det över hela tältduken stod skrivet Big Star på i stora tuschbokstäver. Det var en ära att vara en av de fyra som fick sova i tältet. Att vara Big Star-diggare var vår gemensamma identitet. Det speciella med Big Star var att de kändes samtida och aldrig som ett band ur det förgångna. Möjligen var det något med det dubbelbottnade hos dem som tilltalade oss: ljus – mörker, slarvigt – raffinerat, sprött – yxigt, pop – rock? Kanske var det helt enkelt för att de var bäst?


Låtarna på Radio City bygger på spänningar mellan olika poler. De är ofta intrikata och på samma gång medryckande. Trots komplexiteten finns det ett otroligt flyt i musiken. Produktionen är kraftig och fyllig, men inte utan rymd och luft. Dessutom är soundet opolerat och det får en att tro att Big Star spelat live i studion. Trummisen Jody Stephens spelar med tungt eftertryck. Nästan tjurigt gör han kraftiga markeringar i låtarna. Andy Hummels bas ligger långt fram och knuffar melodierna framför sig. Gitarrerna är överallt och de kan både riva och skimra. Det är ingen tvekan om att själen bakom albumet är Alex Chilton. Precis som hans röst rymmer musiken en frustration som ibland tangerar desperation. Radio City är ett skiva full av himlastormande popmusik framförd med rock 'n' roll-attityd.


Big Star - You Get What You Deserve

Bortåt slutet av skivan kommer den stora klassikern September Gurls. Den tongivande Rickenbacker-gitarren, varmt ringande som en malm, visar att frälsningen är nära. Låten har ensam definierat allt som ryms i begreppet powerpop. Låten är en av hörnstenarna i min musiksmak. Jag har lyssnat på den så mycket, så att den har satt sig i muskelminnet. Troligen kommer den att vara en av de sista låtarna som lämnar kroppen den dagen jag dör.