CAN you dig it?

Krautrock är en term som både lockar och skrämmer. Som alla inramande genrebetäckningar har den sina för- och nackdelar. Jag ger mig inte in på några definitionsfrågor här, utan nöjer mig med att konstatera att ordet med fördel kan användas på tysk rockmusik från slutet av 60-talet och stora delar av 70-talet. Det som lockar den musikintresserade är helt klart den spännande, och i många fall bortglömda, musiken. Det som skrämmer är det okända, det flummiga, det tyska. För även om massor av musik har omvärderats under åren - och krautrocken har ju också fått sin (smala) del av renässans - så är det här med tyskar och musik ett litet problem för många.

Det som kanske skrämmer mest är nog ändå själva musiken: formlös, atonal, experimentell, tjugominutersmalande, disharmonisk, monoton. Begrepp som hör hemma i ett avantgarde, helt klart. Men betänk detta: den tyska rocken blev plötsligt egensinnig under tidigt 70-tal, efter år av coverbandsmentalitet. Tänk: tyskarna tvärbröt med rockens alla konventioner (som dikterats av England och USA). Tänk: tyskarna ville skapa en egen rocktradition, ett eget universum. Och lyckades!

Hos tyska Can hittar jag hursomhelst så extremt många kvaliteter att de i vissa moment framstår som ett av de största toppnamnen bland alla rockband överhuvudtaget. Just så. Visst kan deras skivor vara ojämna och vissa spår rätt jobbiga att lyssna på. Men när det stämmer så stämmer det. Det som jag också har lärt mig att uppskatta mer och mer - något som åtminstone delvis bryter mot mer "normal" pop- och rocktradition - är att i musik lyssna på ett enstaka instrument. Alltså enbart trummorna exempelvis. I fallet Can handlar det förstås om att de har en så ypperlig trummis, Jaki Liebezeit. I princip kan man bara lyssna på hans prestationer och vara nöjd efteråt. Vilket sväng, vilket flyt! Jaki Liebezeit spelar inte som en robot, han spelar som en "man machine".

Låten "One More Night" från albumet "Ege Bamyasi" är inte min största favorit med bandet men här hörs i alla fall detta enorma sväng tydligt. Det närmast intuitiva samspelet mellan trummorna och Holger Czukays "icke-bas" har nog inte överträffats. Lyssna också på det futuristiska soundet - vi skriver ändå 1972 på denna låt.

boomp3.com

Avslutningsvis vill jag ändå dra musikaliska kopplingar åt några oväntade håll. I Can:s musik hör jag en hel del reggae och dub. Men jag hör också soul-sväng, när det blir så där monotont som hos t ex James Brown eller Fela Kuti. Jag hör också rytmsektionen hos The Meters. Vissa delar av ljudbilden skulle inte heller vara helt fel på "There's A Riot Goin' On". Men jag har aldrig hört någon annan göra denna jämförelse, så jag är inte säker på att jag har rätt.

Skivhyllan 1994 Public Enemy-Muse sick-n-hour mess age

Jag har ett komplicerat förhållande till funken. Rent teoretiskt borde jag älska den. Den är bas och rytmbaserad, är mångfacetterad och omväxlande. Men när jag lyssnar så händer det ofta inget. Okej James Brown, The Meters , Lee Dorsey eller afro funk kan väl ingen sitta still till. Men hur är det med George Clintons alla projekt eller Bootsy Collins? Visst har de sina stunder men med tanke på på hur mycket de gjort så är guldkornen få.


På senare tid har jag brottats med en teori om att problemet ligger ca 20 år tillbaka i tiden och att det är den twangiga basen jag inte kan med. Funklåtar där basen framhäver sig själv mer än den ligger som grund för groovet är olyssningsbara.

20 år bakåt i tiden innebär högstadietid tillsammans med en säkert mycket skicklig basist, namne med mig. Hans stora förebild var en viss Mark King, bandledare och basist i Level 42. De hade väl några hits i mitten av 80-talet men jag minns inte titlarna och tänker definitivt inte kolla upp det, man vet ju inte vilka undantryckta känslor som kan blossa upp. På den tiden var Harry Belafonte det mest fonky jag kände till därför blev Mark King på något sätt förknippat med funk. Sådana avtryck i tonåren är svåra att tvätta av. Nu kan Muse sick-n-hour mess age på inget sätt förknippas med Mark King utan har mycket mer med James Brown och hans anhangs typ av funk att göra.

1994 ansågs Public Enemy som föredettingar inom hip hopen.
Muse sick-n-hour mess age, hade dröjt tre år och under tiden hade en ny generation tagit för sig. Wu tang clan hade debuterat med en jazzinspirerad rökig och förtrollande platta året före. NAS hade våren -94 släppt Illmatic en i mina öron kandidat till bästa storstadssoundtracket, en platta som har samma känsla som plattorna som spelades in i Brill building eller av Phil Spector. Gang starr och A tribe called quest följde i De la souls fotspår med en lite ljusare och popigare jazzinfluerad stil. Och i LA hade Dr Dre uppfunnit G-funken.

Föregångaren, jag räknar inte Greatest misses, Apocalypse 91... the enemy strikes back är för mig, efter tre fulländade album, en mellanplatta. Den är inte dålig, innehåller många bra låtar, men den är lite tråkigare och enformigare, med hardcore och metal inslag, och upplevs musikaliskt som mer statisk än de tidigare plattorna.

Med Muse sick-n-hour mess age gör de en partyplatta. En 72 minuter lång kanonad med härliga beats, skönt sväng, soulkänsla och djupa basgångar. Stundtals är det omöjligt att sitta still. Den inleds med furiösa Whole lotta love goin on in the middle of hell. Efter den kommer en tidstypisk dansgolvsröjare, både Cypress Hills Insane in the brain och House of Pains Jump around bygger på samma koncept. Refrängen upprepas som ett mantra, och är så pass enkel att man både kan hoppa vristhopp på stället och hytta med näven samtidigt som man sjunger med.




Så fortsätter festen plattan igenom. Tempot varieras och de korta pratpartier emellanåt är perfekta för att inta någon slags förfriskning. Absoluta höjdpunkten är Race against time. Efter en inräkning snodd från James Brown skakar låten igång i ett hetsigt tempo. Ljudbilden är mycket lättare jämfört med övriga plattan och Public Enemy har väl aldrig varit så nära 60-talets soullandskap. I slutet samlar låten ihop sig inför en avslutande spurt precis som i Chamber brothers Time has come today.

Race against time

Ge Muse sick-n-hour mess age en lyssning om ni gillar James Brown, Isley brothers, Sly Stone eller någon av alla andra artister som stilmässigt ligger i närheten av dessa. Även om ni inte lyssnar på hip hop normalt så känns det som att plattan kan uppskattas och kanske leda till ytterliggare utforskning av denna genre. Man kan exempelvis gå vidare med 94 års bästa funk, Warren Gs Regulate.

Musikens helande kraft – #1

Onsdagen för två veckor sedan var inte mitt livs bästa dag. Långtifrån den sämsta, men verkligen inte den bästa. Ett besked under förmiddagen gjorde mig en smula nedstämd. Försökte därför, lite halvhjärtat och utan större framgång, lura med några vänner på krogen för ett par pilsner. Förbannade det faktum att den kommande helgens EM-kval omöjliggjorde alternativet att själv uppsöka första bästa sportbar, titta på Champions League samt dricka tio pint ale under matchen.
Istället för krogen tillbringade jag kvällen hemma, hällde upp en stadig whisky och spelade plattor. Det funkar alltid. Efter ett tag lyssnade jag på The only way is up med George Jackson. Spelade den gång efter annan, för just så var det: The only way is up!
En låt vars text i mycket består av att refrängen ”the only way is up”, upprepad med en dåres envishet. Så rätt, så rätt.

The only way is up
For you and me baby
We’ve been down for so long
You and me baby

Att sedan sången handlar om något helt annat än vad som tyngde mig gjorde inte det bittersta. Upplyftande musik, med en oemotståndlig, smått himmelsk funkgitarr, som när man väl hört den är omöjlig att förtränga. Effektivt lyckades George Jackson sudda bort min sura min. Efter fem spelningar var humöret på topp igen och grannarna troligtvis rasande. Ungefär som det ska vara, alltså.


George Jacksons demo var fram till för något år sedan outgiven, men soulsångaren Otis Clay gav i början av 80-talet ut en singel med The only way is up på egna bolaget Ecko. George Jacksons original är bättre. Tydligen hade även engelska bandet Yazz – någon som egentligen minns det i dag? – en hit med den 1988. Om jag någonsin har hört Yazz’ version så har jag sedan länge förträngt det.
Som artist är George Jackson tämligen okänd. Däremot har han skrivit massor med sånger åt andra artister. Mängder. Till i stort sett alla från The Osmonds till James Brown, känns det som när man läser hans låtskrivar-CV. Störst framgång på egen hand hade han med Aretha, Sing one for me, som för 25 år sedan nådde en respektingivande 38:e plats på Billboards R&B-lista.



Aretha, Sing one for me var ursprungligen en svarslåt till Aretha Franklins Don’t play that song (som Jackson inte skrivit), som knappt två år tidigare toppat Billboards R&B-lista.


Den ende soulartist som genom åren haft fler Billboardhits än Aretha Franklin är faktiskt James Brown. En sång som Aretha Franklin däremot inte hade någon större framgång med var hennes tolkning av klassikern Try a little tenderness från 1962 på Columbia. Förvisso ingen hit, visst, men som ”The Queen of Soul” sjunger. Betagande! Om något ett bevis på musikens helande kraft.