Visar inlägg med etikett Yazz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Yazz. Visa alla inlägg

torsdag 25 oktober 2007

Musikens helande kraft – #1

Onsdagen för två veckor sedan var inte mitt livs bästa dag. Långtifrån den sämsta, men verkligen inte den bästa. Ett besked under förmiddagen gjorde mig en smula nedstämd. Försökte därför, lite halvhjärtat och utan större framgång, lura med några vänner på krogen för ett par pilsner. Förbannade det faktum att den kommande helgens EM-kval omöjliggjorde alternativet att själv uppsöka första bästa sportbar, titta på Champions League samt dricka tio pint ale under matchen.
Istället för krogen tillbringade jag kvällen hemma, hällde upp en stadig whisky och spelade plattor. Det funkar alltid. Efter ett tag lyssnade jag på The only way is up med George Jackson. Spelade den gång efter annan, för just så var det: The only way is up!
En låt vars text i mycket består av att refrängen ”the only way is up”, upprepad med en dåres envishet. Så rätt, så rätt.

The only way is up
For you and me baby

We’ve been down for so long

You and me baby


Att sedan sången handlar om något helt annat än vad som tyngde mig gjorde inte det bittersta. Upplyftande musik, med en oemotståndlig, smått himmelsk funkgitarr, som när man väl hört den är omöjlig att förtränga. Effektivt lyckades George Jackson sudda bort min sura min. Efter fem spelningar var humöret på topp igen och grannarna troligtvis rasande. Ungefär som det ska vara, alltså.


George Jacksons demo var fram till för något år sedan outgiven, men soulsångaren Otis Clay gav i början av 80-talet ut en singel med The only way is up på egna bolaget Ecko. George Jacksons original är bättre. Tydligen hade även engelska bandet Yazz – någon som egentligen minns det i dag? – en hit med den 1988. Om jag någonsin har hört Yazz’ version så har jag sedan länge förträngt det.
Som artist är George Jackson tämligen okänd. Däremot har han skrivit massor med sånger åt andra artister. Mängder. Till i stort sett alla från The Osmonds till James Brown, känns det som när man läser hans låtskrivar-CV. Störst framgång på egen hand hade han med Aretha, Sing one for me, som för 25 år sedan nådde en respektingivande 38:e plats på Billboards R&B-lista.



Aretha, Sing one for me
var ursprungligen en svarslåt till Aretha Franklins Don’t play that song (som Jackson inte skrivit), som knappt två år tidigare toppat Billboards R&B-lista.


Den ende soulartist som genom åren haft fler Billboardhits än Aretha Franklin är faktiskt James Brown. En sång som Aretha Franklin däremot inte hade någon större framgång med var hennes tolkning av klassikern Try a little tenderness från 1962 på Columbia. Förvisso ingen hit, visst, men som ”The Queen of Soul” sjunger. Betagande! Om något ett bevis på musikens helande kraft.

torsdag 19 april 2007

Guilty Pleasures del 3: Yazz & The Plastic Population – The Only Way Is Up


Under åren 1987-89 brukade jag och ett par polare ofta åka till ett stort diskotek på lördagskvällarna. Diskoteket, jag talar om, hette Jägersbo och låg mitt ute på den skånska vischan mellan Hörby och Höör. Där fanns det tre dansgolv. Ett var mycket stort och körde mest Trackshits. Vi dansade aldrig där. Ett golv var "rockdisko" och där fick man veva på knytnäven och spela luftgitarr till exempelvis Joan Jett, Snowstorm och Sweet. Musik som generellt sett var tråkig att dansa till. Där raglade jag bara omkring de gånger jag var full som ett ägg.

De flesta gångerna jag åkte till Jägers var jag emellertid spiknykter och där enbart i syfte att dansa. Mitt favoritgolv var "syntdiskot". Där var ungdomarna inte så bonniga eller "knudiga", det vill säga som raggare men utan raggarbil (en slags paria i mina ögon). Killarna och tjejerna var lite mjukare. Jag kunde där känna mig bekväm där, utklädd i frackskjorta, schackrutiga hängslor och svarta byxor med vida ben.

Där spelades åttiotalets synthits och moderna danshits från England. Skånsk ungdom exponerades också för den nya dansflugan "acid [house]" från ö-riket. Jag brukade ofta ryckas dithän att mina glasögon flög iväg och jag fick krypa bland en stampande skog av ben, för att alltid mirakulöst återfinna brillorna hela.

Egentligen var jag ingen synthare alls. Jag gillade framför allt AC/DC, Def Leppard, Midnight Oil och U2 som sjuttonåring. Skulle inte våga erkänna öppet att jag gillade musiken i "syntdiskot". Men jag älskade att dansa där. Sedan från år 1989, då jag upptäckte en massa engelska, amerikanska, svenska och australiensiska independentband bortom hitlistorna, då åkte min kortlivade vurm för dansmusik genast all världens väg.

Jag vill nämna fem låtar som jag minns med värme från den tiden och det dansgolvet (klicka på låtarna och se videorna):

Yazz & The Plastic Population - The Only Way Is Up
S'Express - Theme From S'Express
MARRS - Pump Up The Volume
Technotronic - Pump Up The Jam
Salt-N-Pepa - Push It