Cover lover pt. 9 - Don't Leave Me This Way

Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.


The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)

När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.

Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.

Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.




Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)

När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!


Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)

Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.


Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!

Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.

Upp till camp!

Det var i juli månad år 1984. Jag hade nyss fyllt tretton. Familjen befann sig i ett högsommarhett London. Detta var den enda charterresan under min uppväxt och därför oändligt spännande. En eftermiddag gick jag på en egen promenad från hotellet i kvarteren kring Piccadilly Circus. Jag stod och dagdrömde på Shaftesbury Avenue och hade precis avverkat mitt livs första kebab, när jag fick se något jag aldrig hade sett eller knappt ens hört talas om – homosexuella män.

Det var en stor demonstration för gay rights och det hann nog passera ett par tusen man innan det gick upp för mig vad det handlade om. Detta var mitt under den konservativa Thatcher-eran och tiden då AIDS-skräcken tog form. Det var gravallvarligt om man jämför med dagens Pridefestivaler. Men färgstarka personer i demonstrationståget fick ändå en pojke från den skånska landsbygden att tappa hakan.

Det var först tidigare under våren 1984 som jag hade blivit varse detta mänskliga fenomen i samband med de första nyheterna i Rapport om en farsot som drog fram bland män som hade sex med andra män i San Fransisco. Det dödliga viruset kallades HTLV-3. Man talade aldrig om bögar hemma i Sankt Olof. Det var tabu och stört omöjligt att det skulle finnas en homosexuell eller bisexuell man i byn, även om det rent statistisk borde bo ungefär femtio där. Man såg nog inte bara på det som en perversion, utan också uteslutande som ett dekadent storstadsfenomen.

Jag är djupt fascinerad över allt som är bögigt (kanske är jag inte tillräcklig hemtam för att svänga mig med termer som camp eller queer). Inte bara för att det ofta verkar vara fan så mycket roligare, utan också för att det utmanar den urtrista och djupt begränsande traditionella mansrollen. Många har också använt sig av den sexuellt gränsöverskridande hållningen, eftersom den är befriande men även laddad och rebellisk. Rock ’n’ roll-historien är proppfull av sådana exempel. Att räkna upp dem är som att rabbla rockjournalisternas egen motsvarighet till durch, für, gegen, ohne, um: Mick Jagger, David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Kurt Cobain…

Däremot lever den naive lantisen i mig fortfarande. Jag har en urusel bögradar och är verkligen inte någon expert på det här. Ta till exempel Buzzcocks-frontfiguren Pete Shelleys oemotståndliga syntpopsingel Homosapien från 1981.



Det är minst tio år sedan jag föll för låten för första gången. Men först ifjol gick det upp för mig att den handlade om homosexualitet och tolerans. Otroligt att det gick mig förbi. Nu när man kan se videon genom YouTube klarnar bilden ytterligare. Troligen tog jag ändå till mig attityden eller hållningen i låten från början, fast omedvetet. Så funkar ju musik!