Något säger mig att de människor som fortfarande, den lågintensiva uppdateringen till trots, besöker Spengobloggen väldigt gärna vill se reportaget nedan. Om inte annat så för att få se Tomas Holst sortera in böcker på det lokala biblioteket.
På lördag vänder jag och den här bloggens skapare SpengoMagnus skivor på Pet Sounds Bar i Stockholm. Kom gärna dit mellan 20.00 och 01.00, ta något att dricka, önska en låt, spisa bra musik och träffa trevliga människor.
Musikklimatet de första åren på sjuttiotalet i Belfast var kallt. Terrorns grepp om staden hade satt sina spår. Människor var rädda att vistas utomhus och de primära sociala mötesplatserna, pubarna, stängde vid sjutiden. Dessutom spelade de flesta band daterad musik rotad i sextiotalet, möjligen inspirerade av Belfasts mest framgångsrika band Them, som i Van Morrison hade en av pophistoriens bästa vita soulsångare. I sammanhanget är det naturligtvis futtigt att klaga på att musikklimatet blev dåligt på grund av terrorn, men här på Spengo är det ju musik vi helst avhandlar och dess inverkan av och på samhället ger en extra dimension på lyssnandet.
Xdreamysts Right way home (1978)
En som inte nöjde sig med det mediokra tillståndet var Terri Holey, vars insatser satt åtminstone ett rejält djupt spår i berättelsen om popmusik. I mitten på sjuttiotalet beställde han en massa sjutumssinglar från England som han satt hemma och lyssnade på. Eftersom det var en rejält bunt så bestämde han sig för att börja sälja dem vidare, så var hans vips inne i musikindustrin. Skivaffär öppnades och namnet var Good Vibrations Records. Kraften från punken hade då också nått Belfast och en del mer intressanta band spelade runt om på små ställen i staden. De flesta inspirerade av den första vågens punkband från England som Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. Ett av banden, Rudi, lät som en kopia av The Clash. Terri blev så exalterad att han gav ut en flexidisc med bandet, så var han även skivbolagsboss, bolaget namngavs efter skivaffären.
The Tearjerkers Love affair (1979)
Terris mest minnesvärda insats är att han såg till att världen fick höra The Undertones oomtvistade popklassiker Teenage Kicks. Faktum är att Terri därmed lanserade en av pophistoriens bästa vita soulsångare Feargal Sharkey. Men enligt Terri så var det inte helt självklart att pressa låten på vinyl. Feargal var tydligen så impopulär att folk gick över gatan för att häckla honom. Terri blev dock övertygad om att han gjort rätt när John Peel i sitt klassika radioprogram John Peel Show spelade låten 2 gånger efter varandra och han höll den sedan som sin favoritlåt alla kategorier.
The Undertones Teenage kicks (1978)
Ja, hur toppar man detta? Det är naturligtvis omöjligt, men Terri släppte fram ett antal band som spelade i samma skola som The Undertones. Poppunk där melodi inte är underordnad attityd. Xdreamystas glampop och The Tearjerkers powerpop är härliga exempel på hur det kunde låta på Good Vibrations Records senare släpp.
Sökte på power pop på Spengo men fick inte upp Poppees bland resultaten. Det innebär att vi inte lagt ut, enligt min mening, en av de mest fulländade poppärlorna som någonsin spelats in, vilket härmed åtgärdas.
Poppees var starkt påverkade av The Beatles och skäms inte för det, gillar man kardborrepop så gör man. För otränade öron är det säkert lite otajt och taffligt, men det är ju halva grejen. De har för säkerhets skull också omgärdat sig av för genren legendariskt folk. Jealousy, som är deras andra singel, är producerad av The Flamin' Groovies Cyril Jordan, skivbolag är BOMP! lika viktig för 70-talets retropop som fjädern är för en tyrolerhatt.
The Poppees Jealousy 1978
Vad gör man då när man peakat med sin andra singel? Man celldelar sig naturligtvis och går vidare i två band. The Boyfriends kan jag inte minnas att jag hört, men The Poppees frontman Arthur Alexanders band Sorrows är värt att kolla upp. För min del är deras debut LP Teenage Heartbreak årets stora musikaliska loppisfynd. Som brukligt är vad gäller plattor inom genren powerpop så är den inte helgjuten, det som är bra är däremot.. ja ni förstår vad jag menar. Här är titelspåret.
Sorrows Teenage Heartbreak 1980
Löningsdag till ära bökade Il Dottore in ölmagen i Malmös smalaste skivaffär, vid Lilla Torg. Magen klämde, vinyljunkien stönade i sin abstinens. Livet var plågsamt. Nöden hade ingen lag. En singel från Kristianstad år 1979? Hmmm! Härligt omslag, kan vara något.. eller absolut inte.
Till doktorns glädje, när han bökat sig ut ur affären, visade det sig var en totalt okänd skånepärla. Värdig en fotvandring till Kristianstad, inom Klippan. Det som verkligen höjer alstrerna är förstås det härliga munspelet och den lika fina saxofonen. Någon som vet något om Asfa Rock?
Diskanten är lite hög på vevgrammofonen så skruva upp basen för absolut njutning!
Asfa Rock - 30 pix
Asfa Rock - Kolla tiden
Den omåttligt framgångsrika låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade skrivit i princip varenda singel för The Supremes sedan 1963. Holland-Dozier-Holland var djupt missnöjda med sina rättigheter och inkomster och hamnade i dispyt med bossen Berry Gordy och hitmakarna lämnade Motown 1968 för att starta sina egna skivbolag, Invictus Records och Hot Wax Records.
Ungefär samtidigt började Diana Ross & The Supremes dippa. Det var nya tider då även soulmusiken förändrades och med Aretha Franklins genombrott med sin råare, gospelfärgade soul var de passé. De Svarta Pantrarna påstod att den poppiga sångtrion inte var svart nog med sin huvudsakligen vita publik. Hitsen började att utebli och albumen var ännu sämre än tidigare. När jag lyssnar på singlarna från 1968-69 känner jag att hitpotentialen är borta och likaså den tidigare sprudlande glädjen i musiken har övergått i moll.
Sent år 1969 kom nyheten att Diana Ross skulle lämna sin gamla grupp för en solokarriär och några månader senare på Frontier Hotel i Las Vegas gjorde de sin sista show tillsammans och Ross efterträdare Jean Terrell blev presenterad innan ridån gick ner. Mary Wilson tog nu över rodret och Berry Gordy - som hade dragit i trådarna - tog sin hand från gruppen.
The Supremes - Stoned Love (framträder i Soul Train 1972)
The Supremes kunde inte luta sig mot en fixstjärna i gruppen, utan koncentrerade sig på musiken i stället. Jean Terrell var en fantastiskt fin sångerska, som dock inte glömde att hon sjöng i en vokalgrupp. Under producenten Frank Wilsons vingar hittade de tillbaka till lusten igen.
Underbara Stoned Love var den största hiten för det nya Supremes, men samtidigt hade de blivit mer albumorienterade. The Supremes skaffade afrofrisyrer och svarta polotröjor på New Ways But Love Stays, kanske för att skaffa sig trovärdighet bland den svarta publiken hemma i USA.
När jag hittar en platta med sjuttiotals-Supremes köper jag den, för jag vet att det alltid finns något riktigt bra där.
The Supremes - It's All Been Said Before (1975)
En verklig favorit är albumspåret It's All Been Said Before, en kalasfin komposition av teamet Lambert-Potter. Låten har har det där klassiska, omisskännliga Motown-introt och den ligger på The Supremes (1975), vars softade omslag jag plockade upp häromåret. Jag fick ge blott 10 kronor för skivan.
Eller varför inte passa på att nämna sköna Smokey Robinson-skrivna Your Wonderful, Sweet Sweet Love?
The Supremes - Your Wonderful, Sweet Sweet Love (1972)
The Supremes är en berättelse som också handlar om att komma tillbaka i praktslag när alla tror att showen är över.
Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.
Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.
Det har tagits många märkliga beslut inom musikvärlden. Ett av dem korrigeras i början av november då Beach Boys Smile-inspelningar äntligen släpps officiellt. Ett annat är att Tom Waits underbara singel Blue Skies från 1974, aldrig inkluderats på något av hans album eller CD. I mitt tycke är detta en av hans allra bästa, och samtidigt mest otypiska låtar. Den andas Ray Charles i stora mängder, och är ännu mer en utveckling av de melodiska balladerna på Closing Time (1973). Dessa mer standardiserade Waits-låtar tycker jag troligen mest om från hans långa karriär. Han har gjort andra lika vackra låtar efter Asylum-tiden, bara med annat sound. Men de sentimentala och vackra melodierna är desamma i Take Care Of All My Children från trippeln Orhpans (2006), som i den enkla skönheten i San Diego Serenade, från The Heart Of Saturday Night (1974).
Tom Waits- Blue skies (1974)
Kanske fångar ingen av Waits låtar denna okomplicerade, sorgsna ljuvlighet bättre än Blue Skies. Låten spelades in till den sistnämnda LP:n, men ansågs för utstickande från det övriga albumet, och öronmärktes som singel av producenten Bones Howe (Han har även gjort storartade arbeten med 5:th Dimension, och Elvis 68 Comeback Special, så får i övrigt anses oklanderlig). Låten spelades in som demo av Waits flera år tidigare och är mer känd som sådan från CD:n The Early Years. Den är dock ett enkelt och ostrukturerat skal där. Vid studioinspelningen av låten 1974 får den sin fulla utblomning och blir ett gränslöst ljuvligt ackompanjemang till en sån där perfekt sommardag. Trots att låten handlar om att bli lämnad och att vara utblottad. ”Ain’t got no money, the covers are bare. No cigarettes and the kids got nothin’ to wear”. Det bildar en märklig, men kanske välbehövlig, kontrast till den svävande ljusa melodin. Det är inte svårt att höra Brother Ray sjunga den, precis som man enkelt kan föreställa sig Little Richard sjunga The Sonics Psycho. Waits har berättat att han ständigt spelade Ray Charles på jukeboxen, när han jobbade som diskare på 60-talet.
Bones Howe rattar in soundet åt 5:th Dimension med låtskrivaren Jimmy Webb bredvid.
Varför man aldrig släppt låten som bonusspår på CD är obegripligt. Kanske förhindrar Waits det, eller så vet kanske inte ens skivbolaget om dess existens? När en musikjournalist ringde Capitol för att fråga vad för info de hade om Bobbie Gentry, fick han svaret ”We have nothing on him, sir”. Så man vet ju aldrig. Blue Skies går att ladda ner på nätet, men jag lyckades bara hitta en dålig mp3:a. Så därför delar jag med mig av singeln jag köpte på Ebay här, för att såna låtar får inte stängas inne. De måste ut i världen och lindra smärtor, ge njutning, bekämpa ytligheten i media, och säkert också på sikt, förhindra krig som den salige Lennart Persson sa om Velvet Undergrounds tredje skiva. Amen.
Herrlaget i grannbyn Brösarp hade flyttats upp och spelade i division III fotbollssäsongen 1979. När det var bortamatcher anlitade idrottsföreningen min far att köra laget i hans buss. Det var långturer till ställen som Helsingborg, Hässleholm och Kirseberg (i utkanten av Malmö). Jag åkte alltid med, spänd på att se platser jag aldrig sett. Minns att jag och min far stod vid räcket eller satt på nån liten läktare i det skånska grådiset och följde matcherna när pågarna från vår trakt mötte lagen från städerna.
Brösarp - Tomelilla 1979
När laget steg på i Brösarp på helgmorgonen var det alltid någon av spelarna som räckte en kassett med Kal P. Dal till far. Sedan laddade pågarna inför matcherna med rock 'n' roll i bussen.
Kal P. Dal - Brunt socker (1978)
I somras spelade Chrille denna låt för mig och sa att det är sann pubrock. Lyssna bara på den pigge Kalle och trummisen Bronco Nymans reptilsnabba fills! I Skåne var Kal P. Dal folkets hjälte och han hade dessutom mycket publik längre upp i landet, trots han inte höll igen med sin breda skånska. Han hade också fans i vitt skilda läger, både raggare älskade hans sinne för simpel rock 'n' roll och punkanstruken ungdom kunde inte undgå att smittas av den oförfalskade energin.
Det retar mig att jag lyckades slarva bort Kal P. Dals autograf. Den hängde länge på min anslagstavla i pojkrummet, men försvann sen. Han skrev den till mig bakom scenen efter spelningen inför flera tusen i publiken på Alunbruket sommaren 1981 - min första konsert.
Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.
Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.
Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet. 
Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.
The Jukes - I Do What I Do (1979)
För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!
The Vicars - I'm Going Mad (1979)
Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).
Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.
Legend - Cheque Book (1971)
St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.
Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.
Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.
Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.
Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.
Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?
--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.
Jag smyger in ett kort men högkvalitativt inlägg, åtminstone gällande låten, i Magnus serie om återanvända låtar. Med en långhelg framför oss som ser ut att bli skönt försomrig, är saknaden av en skön glidarbil att transportera familjen i till de lockande sköna sandstränderna sydväst om Simrishamn påtaglig. Men istället för att gräva ner mig i det i-landsproblemet tänkte jag presentera en annan skönhet, låten Little GTO.
Pontiac GTO 1964
Ursprungligen är låten debutsingel med bandet Ronny & The Daytonas från Nashville. Plattan släpptes sommaren, när annars förresten, 1964. Enligt låtskrivaren och sångaren John "Bucky" Wilkin så dagdrömdes låten fram under en fysiklektion. Jag älskar surfpopens ofta lite naiva anslag. Som om artisterna inte ville tävla med de välbyggda surfarna om flickornas gunst genom att ge musiken muskler och tyngd, utan istället valde en annan väg till hjärtat genom att framstå som lite tillbakadragna och sårbara.
New York Blondes Little GTO (1978)
Men det är ju covern vi vill åt. 15 år senare spelades låten in av studiogruppen New York Blondes med en viss Madame X på sång. Har man någon gång grävt ett än så litet hål i popens historia så avslöjar rösten genast att synonymen döljer Debbie Harry, sångerska i Blondie. Blondies skivbolag var inte välvilligt inställda till att singeln släpptes därför täcktes Debbies ansikte delvis på omslaget och hennes namn går ej att finna på skivan. Låten är i New York Blondes tappning något uppväxlad och mindre tillbakalutad, men körerna sitter där de ska och Debbies lätt gnälliga "wow, wow" är ju omöjliga att motstå. Lyssna, njut och ha en skön helg.
Nej, varför skulle du göra det. Jag får naturligtvis skylla mig själv att det skulle behöva ta nästan 25 år av aktivt musiklyssnande innan jag fattade att du är en melodihantverkare av högsta klass. Härom veckan lyckades jag få tag i en cd med Malmöbandet The Moderns tre första plattor och några outgivna låtar. En cd endast släppt i Japan, och för mig det enda sättet att komma åt denna låtskatt, då vinylutgåvorna är lika sällsynta som bra låtar med Sting. Nåväl, The Moderns bildades i Malmö i slutet av 1978 av just Janne Borgh, Tony Manieri och Pär Attack. The Moderns måste, med sin 60-tals inspirerande modpop, varit ett originellt inslag i rock'n' roll-staden Malmös musikscen vid denna tid.
The Moderns The year of today 1979
Första 4-spårs EPn Got to have pop är mer pop än mod (läs mådd) och är kanske delvis lite för retro för att kännas helt fräsch idag. Men om man släpper den detaljen så rymmer den fyra ljuvliga poplåtar. Som stort Eggstone-fan associerar jag, vid upprepade tillfällen, till den moderniserade 60-tals popen från deras första plattor och jag är övertygad om att någon av medlemmarna lyssnat mer än en gång på The Moderns.
The Moderns Tell me where the action is 1979
På nästa tänkta singel har man hämtat in lite influenser från samtiden och gör tidstypisk modpop. Låtarna från 1979 Tell me where the action is och She said go är inte bara möjligen de bästa svenska poplåtarna från 70-talet, utan kanske också från alla senare decennier. Tredje singeln är mer av samma vara med vidunderliga popmelodier som får mig att spontandansa framför stereon. Men här hör man också lite av det som Janne Borgh skall syssla med under några år på 80-talet, mer om det nedan. Harmonierna är lite mer utvecklade och basspelet en gnutta mer avancerat. Ready for the 80´s verkar ha återutgivits och går att få tag på åtminstone via Ebay.
The Moderns Ready for the 80´s 1980
Bandet gjorde efter denna singel en turné i England och fick spela med så vitt skilda grupper som Echo & The Bunnymen och Screwdriver. Tyvärr var detta också slutet för gruppen. Tony och Janne som var gruppledare och huvudsakliga låtskrivare flyttade båda till Stockholm, ja se vad den staden kan förstöra. Janne fortsatte under samma namn men med nya medlemmar och släppte 1981 en svenskspråkig LP: Tro,hopp & fruktan. Jag har tyvärr inte hört den och inte heller läst några fina ord om den så vi lämnar och går vidare till Jannes nästa projekt.
Janne och Johan
I Stockholm sammanstrålar Janne med Johan Johansson, då fd trummis från KSMB, enligt Johan p g a att deras respektive flickvänner var kompisar. Det ledde till det lyckade projektet Strindbergs. Där Jannes känsla för klassiska popmelodier smälte väl samman med Johans punkiga attityd och energirika texter och musik, men det är en annan historia.
Strindbergs 100 sekunder 1983
Du känner till Sister Sledge genom den superuttjatade klassikern We Are Family som har utnyttjats i diverse reklamfilmer och vattnats ur ännu mer i coverversioner. Låten är som ett gammalt tuggummi som berövats på all smak, man måste ha det kvar i munnen tills man hittar en papperskorg. På Sister Sledge album från 1979 finns däremot flera andra låtar som har kvar sin stuns och som ger mersmak. Den andra stora hiten på skivan, He's The Greatest Dancer (se videon) har till exempel lyckats behålla sin fräschör. Den stora sensationen på plattan är dock Thinking Of You. Låt er trakteras av ett stycke härligt läcker, slick funk!
Sister Sledge - Thinking Of You (1979)
Det var Nile Rodgers och Bernard Edwards - från discofenomenet Chic - som skrev alla låtar, producerade och spelade gitarr och elbas på albumet We Are Family. Skillnaden mot Chic var att Rodgers/Edwards här jobbade med sångerskor med starkare soulrötter. Nu vet jag inte vem av de fyra systrarna som tar täten i Thinking Of You, men jag bara faller för hennes lätta heshet.
Dyk in i låten och lyssna! Först hör du Nile Rodgers karaktäristiska, skuttande wacka-wacka-gitarr som rör elegant sig som lätta fötter över ett dansgolv. Trummorna låter däremot ganska basic, torra och raka. Det är alltså inte beatet som gör den här låten, det är definitivt groovet, instrumenten som rör sig kring trummorna, som i det här fallet congas, gitarr och bas i intimt samspel.
Bernard Edwards bas är kung här. I introt ger Bernard blott två dova toner för att visa att han snart drar i gång och han ligger långt framme i mixen. Basen är här ett instrument som inte bara ger ljudbilden en botten, utan driver musiken framåt, gjuter liv i låten. Den jobbar ihärdigt med att hålla de gröna ljudstaplarna uppe.
Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter.
Än en gång vill jag tacka poporaklet Jörgen Johansson, mannen bakom Fading Yellow-serien, som lade låten på en samling i ytterst begränsad upplaga som kallas Son of Fading Yellow. Också tacksamhet till Chrille, som köpte och skickade skivan till mig!
Michael Konstan - Long Before (1973)
Herregud, Long Before är nästan perfekt i sin skepnad, men det är ytterst sällan jag tycker att en låt är för kort, och i det här fallet hade jag önskat att Michael Konstan hade tagit refrängen ett varv till, för den vecklar ut sig som den mest praktfulla blomma om morgonen då solens första strålar når den.
Rick Nelson hade allt! Han var en musikalisk begåvning, en mycket fin sångare med ett personligt tilltal, låtskrivare och multiinstrumentalist, även om han mestadels spelade gitarr. Rick utmärkte sig i tennis, baseball och karate. Jag har i klipp även sett honom göra akrobatik i flygande trapets. Dessutom var denne man otroligt snygg och hade rejält med hår på bröstet. Känd redan som barn i föräldrarnas TV-show och rock 'n' roll-stjärna som tonåring på 1950-talet. Men det tycktes finnas ett oroligt, rastlöst drag hos honom.
Nåja, utan att ytterligare spekulera i hans sinnestillstånd kan jag konstatera att Rick lyckades med konststycket att komma tillbaka inom musiken och förnya sig själv. Han hade inte mycket till övers för den femtiotalsrevival som kom på 1970-talet. Förutom en hit med låten Garden Party år 1972 gjorde han däremot ingen kommersiell succé. Även om Rick Nelson inte direkt fått äran för det är han en av de verkliga pionjärerna inom countryrocken.
Rick Nelson & The Stone Canyon Band - We've Got A Long Way To Go (1970)
Jag hittade också ett annat härligt klipp när jag var ute och trålade på YouTube - Rick på Medeltidsveckan!
Rick Nelson - Life (1971)
Som en försmak till en liten längre text om den excentriske Paul Roland tänkte jag bjuda på hans debutalster från 1979, utgiven under gruppnamnet Weird Strings. Oscar automobile är en charmig liten poplåt med skönt nedtonat glamgung, om ni inte tänker på T-rex har ni aldrig hört dem, Paul har också i intervjuer förklarat sin förkärlek till både glamrock och bubbelgumpop. Senare produktion innehåller dock allt mellan ödesmättade mördarhistorier och struttig vaudeville, en svindlande och fascinerande resa men mer om den senare. Låt nu lite glampop och wacka wacka gitarrer förgylla er torsdags kväll.
Weird Strings Oscar automobile
Flera spår med Yes-sångaren Jon Anderson har överrumplat mig på sistone och här kommer två exempel.
Först hör vi en låt från solodebuten Olias of Sunhillow från 1976. Psychspår från andra halvan av 70-talet måste man ha respekt för.
Och sen går vi vidare till den här mjuka bagatellen från hans album Song of Seven från 1980. Låtar som innehåller fågelsång, barnskrik och harpa måste man ha respekt för.
Queen - Don't Stop Me Now (1978)
Tiderna förändras och öronen följer med. Plötsligt är Queens gamla hit Don't Stop Me Now det mest uppfriskande och fräscha jag kan tänka mig att höra. Queen är ett band som jag länge gått omvägar runt som musiksnobb. Lustig nog hade jag inte hört låten alls förrän den slog ner som en granat för en månad sedan. Den lämnade kvar en liten krater i mitt medvetande och på dess botten låg en hopknycklad lapp där det stod supersonic. Don't Stop Me Now är så lättfotad och smidig med sin melodiska popkänsla. Freddie Mercurys röst är så otroligt levande, och inte bara hans stämma förresten. Kära Queen - fläska på bara - håll inte igen!
The Flamin' Groovies - Slow Death (live på fransk television 1972)
Slow Death är kulmen och slutet på deras Stones-period som började ungefär 2-3 år tidigare. Bakom maracas-klasarna ser vi en ung Chris Wilson, nyrekryterad som sångare efter av vildbasen Roy Loney lämnat gruppen. Dock hann Loney vara med och skriva Slow Death innan han drämde igen dörren till replokalen.
För mig är trummisen Danny Mihm den stora stjärnan i detta klipp. Vilken fröjd det är att se honom banka igång låten iförd pilotbrillor och skinnpaj! Han var rock 'n' roll-själen i bandet lika mycket som Roy Loney. Jag kan föreställa mig att han slutade när Cyril Jordan ville att de skulle bli poppigare, klippa håret och skaffa sextiotalskostymer.
