Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 5

Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.

En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.

Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.


The Hollies - To Do With Love (1971)

En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.

Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...


Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.


McGuinness Flint - Klondike (1971)

Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 4

Ett nyckelord är eskapism när jag ska förklara varför jag älskar det mjuka 70-talet. Musiken tar mig till en vackrare värld, så där softad i kanterna som bilder kunde vara då, oskuldsfull och vän. Melankolin var ett skönt tillstånd att vila i och hade ännu inte slagit över i svartsyn. Harmonierna tar mig till en drömvärld. Ibland kan det vara en gammalmodig pastoral engelsk landsbygd eller kanske djupa svenska urskogar.

Men det ultimata sagolandet måste ändå vara södra Kalifornien i slutet av 60-talet och början av 70-talet, en svunnen högkultur i ett behagligt klimat.

Efter att ha botat bakfyllan med en burrito på Yuca's åker vi runt i en cabriolet halva dagen med armbågen vilande över bildörren, längs Pacific Coast Highway och upp i Topanga Canyon med sitt torra chaparallgräs och sen vidare på Mulholland Drive med sin betagande utsikt och genom Laurel Canyon i kvällningen. Vägarna, som man har hört i filmer och låtar, svischar förbi likt fartvinden genom det solblekta håret, som är på utväxt. Senare när natten närmar sig vaknar jag upp ur soldvalan och sticker ut på stan för att hänga med polarna på Troubadour vid Santa Monica Boulevard och dricka färdigblandad Tequila Sunrise ur kannan, medan någon gudasänd singer-songwriter sjunger så bländande vackert att en ung pumig Linda Ronstadt spontant hoppar upp på scen och körar. Sedan tar ett nybildat hungrigt countryrockband över estraden och fyrar av ett set med honky tonk-musik som rundas av med ett set med smäktande lägereldsballader fram på småtimmarna.



Eagles - Most Of Us Are Sad (1972)

Här talar vi västkustharmonier i sångstämmorna som inte står The Beach Boys långt efter. Glenn Frey och de andra killarna kunde odla ett vemod och samtidigt vara slanka, solbrända och fräscha. Den introspektiva modfälldheten går märkligt nog som en röd tråd genom singer/songwriter- och countryrockscenen i Los Angeles vid den här tiden.


Buckingham Nicks - Crystal (1973)

Ett romantiskt par med ambitioner som fortfarande inte nått några framgångar, två år före att de blev superstjärnor i Fleetwood Mac. Sensuella och sofistikerade Crystal är full kalifornisk natursymbolik som reflekterar det inre tillståndet, skriven av Stevie Nicks spelades den in igen och hamnade på deras första platta med Fleetwood Mac.


Rick Nelson & The Stone Canyon Band - Legacy (1974)

Rick Nelson var en Hollywood kid som växte upp i show business och blev rock 'n' roll-stjärna som sjuttonåring i slutet av 50-talet. Vid tjugosex var han en föredetting som slog in på country (och barockpop och singer/writer-stil). Med The Stone Canyon Band var han en av skaparna av countryrock-soundet i Los Angeles. Med pärlan Legacy är vi kvar på stranden invid Stilla Havet.

Go down to the sea
put your ears to the ground
and open your heart to the waves
and the sounds that they make
as they break along the shore
never more to pass this way again


- - - - - - - - - - - - - - - -

Jag vill också passa på att meddela att hela serien Därför gillar jag det mjuka 70-talet nu är restaurerad. Det går att lyssna på alla låtar genom DivShare. Ha det mysigt!

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 3

Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.

Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.

Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.


Clifford T Ward - Wherewithal (1973)

Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:

I wish I had to wear a thong
To attract your attention

Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.


The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.


Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.


Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)

I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.

Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].


Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)

David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 2

Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.

Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.

Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.


Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)

Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.



Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.

I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.


Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)

Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.


Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.

Tell me how come everything appears to be hazy,
there's nothing left to see
Tell me how come everyone appears to be crazy too

Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.


Ian Matthews - Home (1974)

Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.


Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)

Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 1

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet och precis hade upptäckt dåtidens independentmusik (det var innan förkortningen indie börjat användas) och det sena sjuttiotalets punk och new wave, fanns det särskilt en epok i pop- och rockhistorien som var förbjuden mark. Sedan punkens glansdagar hade det funnits en doktrin som sade att i princip all musik från 1970-76 var slapp, intetsägande och dominerad av hemskheter som symfonirock och jazzfusion. Själv uppfattade jag musiken från det tidiga sjuttiotalet som obegripligt dov och murrig i kontrast till det digitala kristallklara soundet på åttiotalet och i motsats även till den evigt ungdomliga, snärtiga och diskanta popmusiken från sextiotalet.

De följande åren var det nog bara kultband som The Flamin' Groovies och Big Star som var okej för mig att lyssna på från den här delen av sjuttiotalet, förutom rockinstitutioner som Neil Young och David Bowie förstås. Det var först senare då jag började få upp öronen för singer/songwriters och countryrock som min rädsla för det årtiondet gradvis började lägga sig. Samtidigt vid mitten av nittiotalet fick det tidiga sjuttiotalets mode och popmusik en renässans.

Min vän Johan från Uppsala skickade ett blandband, som innehöll en väl avvägd varm kompott av country, singer/songwriters, soul och mogenpop. Det var rätt igenom behagligt. Det jag fastnade mest för var inslaget av mjuk och melodisk sjuttiotalspop. Jag insåg direkt att detta var min musik.


America - Sister Golden Hair (1975)



Ahh, dessa akustiska gitarrer som alltid utgör den mjuka bottnen, den höga syrehalten i soundet och melankolin som bara blir starkare i solskenet. Jag bara älskar det!


Colin Blunstone - Andorra (1972)

Kanske påminde dessa låtar om något som strömmade ut ur radion i köket när mor lagade stekt salt sill med löksås. Möjligen gav låtarna mig en vackert softad bild av den tiden, den värld jag föddes in i. Det är i regel så att pop- och rockmusik får en revival cirka 20 år efteråt, då unga människor omfamnar sin barndoms musik. Men det softa sjuttiotalet blev inte populärt igen, kanske inte förrän nu.


Bread - Sweet Surrender (1972)