Who put the Bomp on the internet!

Rättsläget är som vanligt lite vanskligt. Det tipsas och det tipsas om upphovsrättskyddat material som finns på internätet och kanske är det pirateri men ibland måste man i så fall testa lagen för kulturens skull. Även när kulturen en gång i tiden var skräpkultur. Det är förstås att dra väl stora växlar att nämna att rädda böcker från historiens alla lagligt påbjudna bokbål men tipsas måste det likväl. Vi kanske kan kalla det konsekvensneutral journalistik och komma undan med det? Den utmärkt läsvärda bloggen Power Pop Criminals har hur som helst scannat, PDFat, winrarat och lagt ut nummer 18, 19 och 20 av Greg Shaws klassiska fanzine Bomp! från slutet av 70-talet för oss att läsa. Det är förstås knappast riktigt lagligt men det är också by far månadens kulturgärning. Hey ho, let's go!

Den här texten har redan varit publicerad på Herr Alarik men det kändes som att den kunde passa här på Spengo också.

Rock n Roll är död

Livet har blivit en nyans gråare efter Lux Interiors död, det känns som om rock n roll slutligen är död. Åtminstone i meningen: omvälvände, sexigt, kinky, depraverande, hotfullt och upplysande. Det är i den sista betydelsen som Cramps kom in i mitt liv. Efter punk/reggae kom ska/new vawe men var tusan tog man vägen där efter som ung tonåring i en småländsk skithåla innan internet och dylikt - och när inte ens raggarna visste vad som fanns innan Boppers och Eddie Meduza (inget ont om någondera...men...tja..). Så plötsligt fanns den där en dag å på ryggen stod det "file under sacred music". Ett sakralt pergament om något. Skitig, skräpig, sexig, genial, down to basic rock n roll. Upplysningens väg till 50-tals rocken, garagepunken och exploitationfilmer. För första gången sen Ramones fanns allt där; smak, briljans, idiosynkrati, humor, kinky shit och allt vad livet handlar om samanfattat i tre verser och en refräng. Så enkelt och så svårt.

Som gammal punkare har naturligtvis hela konceptet med idoler alltid varit svårt. De har sällan funnits där i traditionell mening, med undantag för Bowie på 70-talet och Salvador Dali. Men det är inte så enkelt: vid tre tillfällen i livet har jag känt djup sorg över människor jag aldrig mött: Dali, Joey Ramone och Lux Interior. När Dali dog var jag fortfarande ung men med Joey och Lux hade jag passerat medelåldern med mycket goda marginaler.

För mig dog de kanske inte som enskilda personer utan som represanter för något som inte fanns kvar längre. Med Joey dog punken, bubblegumpopen, surf filmerna, serierna och med Lux fetischismen, lacken, rock n rollen och filmerna. All skit som har gjort mig till den jag är idag. Visst, allt lever kvar, frodas och vidareutvecklas inom mig men pionjärerna som visade och bibehöll vägen har trillat av den. Och med dem har lite av mig själv gått förlorat. Men jag kommer aldrig alltid glömma allt de gjorde för att berika mitt liv - på gott och ont; for ever fucked up. Och jag kommer nog aldrig mer att känna en så djup sorg för någon jag aldrig mött, såvida jag inte hinner möta Lemmy innan någon av oss dör.

Tack Lux!

R.I.P. Erick Lee Purkisher

Lets get fucked up