Milan, The Leather Boy eller kärt barn har många namn

Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.


The Leather boy On the go 1967

Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.


The Chanters Bongo bongo 1967

Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.


The World of Milan Shades of blue 1966

Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.

Barndomshjälte

Herrlaget i grannbyn Brösarp hade flyttats upp och spelade i division III fotbollssäsongen 1979. När det var bortamatcher anlitade idrottsföreningen min far att köra laget i hans buss. Det var långturer till ställen som Helsingborg, Hässleholm och Kirseberg (i utkanten av Malmö). Jag åkte alltid med, spänd på att se platser jag aldrig sett. Minns att jag och min far stod vid räcket eller satt på nån liten läktare i det skånska grådiset och följde matcherna när pågarna från vår trakt mötte lagen från städerna.

Brösarp - Tomelilla 1979

När laget steg på i Brösarp på helgmorgonen var det alltid någon av spelarna som räckte en kassett med Kal P. Dal till far. Sedan laddade pågarna inför matcherna med rock 'n' roll i bussen.

Kal P. Dal - Brunt socker (1978)

I somras spelade Chrille denna låt för mig och sa att det är sann pubrock. Lyssna bara på den pigge Kalle och trummisen Bronco Nymans reptilsnabba fills! I Skåne var Kal P. Dal folkets hjälte och han hade dessutom mycket publik längre upp i landet, trots han inte höll igen med sin breda skånska. Han hade också fans i vitt skilda läger, både raggare älskade hans sinne för simpel rock 'n' roll och punkanstruken ungdom kunde inte undgå att smittas av den oförfalskade energin.


Det retar mig att jag lyckades slarva bort Kal P. Dals autograf. Den hängde länge på min anslagstavla i pojkrummet, men försvann sen. Han skrev den till mig bakom scenen efter spelningen inför flera tusen i publiken på Alunbruket sommaren 1981 - min första konsert.

The early days of Daryl Hall

Gulliver under ett sällsynt besök vid Visby ringmur 1969.

Något jag tycker om är musikaliskt mångsidighet. Att det ena inte utesluter det andra. Som att Ronnie Dio gjort en av 60-talets bästa garage-/poplåtar. Som att Tom Waits kanske bästa låt är en på CD outgiven, färgad av Ray Charles. Som att Daryl Hall i Hall & Oates gjort en tung rockplatta med bandet Gulliver i slutet av 60-talet. Jag misstänker att popfans förkastar denna skiva som ett skrattretande försök att vara tuff, men sånt går hem hos mig. Jag tycker det är bra rock’n’roll.


Gulliver- Lemon Road (1969)

Hall sjunger rått för ovanlighetens skull, och bandet är tight och drivande. Elektras specialitet var kanske inte att få till ett bra sound för rock, med vissa uppenbara undantag, men här stämmer det till fullo. Bäst är bandet i uppsluppna låtar som Everyday’s A Lovely Day, Seventy, Flogene och Lemon Road. Hall spelar keyboards och sjunger på denna LP som blev bandets enda. Till skillnad från den sofistikerade och briljanta popspoul som Hall & Oates kom att släppa ifrån sig under 70- och 80-talet är Gulliver en partyplatta. Och Hall ser cool ut i Batman t-shirt och läderjacka på baksidan.




Gulliver- Flogene (1969)

Southend Rock

Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.

Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.

Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet.


Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.


The Jukes - I Do What I Do (1979)

För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!


The Vicars - I'm Going Mad (1979)

Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).

Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.


Legend - Cheque Book (1971)

Skivhyllan: Wilmer X - Fula fula ord (1982)

Vinskribenten Bengt-Göran Kronstam på Dagens Nyheter brukar alltid tillägga i sina rankningar när ett visst vin bör drickas. En del viner mår faktiskt bra av att ligga kvar på flaska och mogna och utveckla en komplexitet ett par år till. Andra viner som Bengt-Göran uppskattar bör öppnas och avnjutas NU. Han uttrycker sig så uppfordrande att man nästan känner sig manad att springa till Systembolaget, slänga upp pengarna och ta några vällustiga klunkar strax därefter på en bakgata.


Är det ett album som bör lyssnas på nu i april 2011 så är det Fula fula ord med Wilmer X.

När jag var 18-19 år lyssnade jag mycket på Wilmer X. Jag hade alltifrån den första mini-LPn till samlingen Blod eller guld 1982-1987 inspelade på kassetter från Chrilles skivor. Trots att de var toppen såg jag ingen poäng i att köpa plattor som mina polare redan hade, utan plockade upp andra skivor istället som de också kunde få lyssna på eller spela in på kassettband om de kände för det. Vi kompletterade varandra. Det enda tidiga albumet som jag själv ägde var Fula fula ord. Jag upplevde även Wilmer X på scen flera gånger vid den här tiden. Kanske var de det mest pålitliga, helgjutna livebandet i Sverige i slutet av 80-talet.

Jag har inte lyssnat på Wilmer X på tjugo år. De fick en väldigt bred publik då i början av 90-talet med framgångar på Svensktoppen och rocksnobben i mig klarade inte av det. Men kanske är det vurmen för den befryndade malmögruppen Bäddat För Trubbel som fått mig att lyssna på föregångarna och äntligen köpa de gamla skivorna.

Det är drag och röj på Fula fula ord från början till slut och temat är genomgående åtrå och sex. Även om The Rolling Stones alltid varit en viktig influens, så är nog Fula fula ord den "stonesigaste" plattan i Wilmer X katalog. Då menar jag det i ordets bästa bemärkelse, för det unga bandet lyckas hålla det smidigt och lättfotat.

Wilmer X - Skitig (1982)

Jag kan inte undgå att jämföra med den självbetitlade mini-LPn (1980) och första fullängdaren (1981), som spelades in i Klippan med Pål Spektrum vid reglagen. Wilmer X var då poppiga, charmerande men ganska fjuniga. På dessa vinylbitar lät det som om Nisse Hellberg bar en illasittande kavaj som var för trång i axlarna, han hade inte riktigt hittat sin röst och pondus.

Fula fula ord var debutskivan på skivbolaget MNW och spelades in dess studio i Vaxholm med producenten Tomas Gabrielsson, som skulle fortsätta jobba med Wilmer X i ett par år. Soundet är varmt och fett utan att vara baktungt och bandet är ofta förstärkt med en blåssektion. Det låter inte alls 1980-tal om Fula fula ord. Det är en väsentligt skillnad mot efterföljaren Djungelliv (1983), en platta som jag gillade mycket förr, men som inte åldrats lika väl eftersom den är spretig och har en mindre lyckad produktion som också känns daterad.

Jag är förundrad över att Wilmer X så tidigt i karriären, redan vid andra fullängdsalbumet, fyller ut sin kostym så väl. Det här bandet visade så otroligt mycket integritet och självförtroende. Fula fula ord är ett sammanhållet och fullödigt album med en slags rockmusik som ingen annan gjorde i Sverige vid samma tid.


Wilmer X - Be Mej Aldrig Mer (1982)

Bäddat för jubel!

Bäddat För Trubbel är återigen uppe i Stockholm för att spela och de är i början av sitt set. Även här har bandet skaffat sig en klunga med hängivna fans, som jobbar på att få sina R att skorra när de skrålar med. Hemma i Malmö är de redan så stora att klubbarna nästan rämnar då de äntrar scenen. Det är mer än tio år sedan jag kände så starkt för ett nytt band.

Sångaren Hjelle presenterar en ny låt som handlar om uttryck som lean production, Six Sigma eller ISO/TS16949 - alla avancerade och förvirrande omskrivningar för nedskärningar. Publiken på Debaser Slussen står som levande frågetecken. Detta är väldigt långt från deras verklighet.

Och tio år har gått sedan jag flyttade från Malmö. Jag betraktar fortfarande Stockholm utifrån. Här i huvudstaden härskar medelklassen, den statusjagande och ängsliga. Det finns politiker som har styrt den här stan med porträtt på Margret Thatcher hängande på väggarna till sina kontorsrum. Hyresrätter har förvandlats i rask takt och i en enorm omfattning till bostadsrätter. Man gör inte bara karriär på jobbet, utan även på bostadsmarknaden. Det är jävligt noga var man bor, kanske viktigare än var man jobbar. Innerstaden och närförorterna har gentrifierats. Kaféer med surdegsbröd och sojalatte är inte bara en klyscha. Väldigt många lägger ner stora ansträngningar och summor på att se perfekta ut - ett fräscht yttre återspeglar att det inre är under kontroll. Det är fult att vara arbetarklass i den här stan. Man ser aldrig deras hem visas upp i dagstidningarnas bostadsbilagor. Mindre bemedlade förpassas längre ut i förorterna. Är man arbetslös gör man allt för att dölja det. Jag säger inte att detta inte också pågår i Malmö och Göteborg, men i huvudstaden har det gått längre.

Populärkulturen i Stockholm har samtidigt inte gjort annat än att bekräfta den här utvecklingen (det finns väl något undantag kan jag väl medge när någon ropar Florence Valentin, jaja, men det är hatt- och trumpetpop ändå). Musiken härifrån känns ofta designad, sökt, smart och trendmedveten. Därför är det förbannat skönt att höra Bäddat För Trubbel spela rock 'n' roll rakt och ärligt. Jag säger inte att de är uttalat politiska, men de visar tydligt var de hör hemma med sina arbetarklassdängor.

Ja, jag vet
Jag är född att förlora
Född att förlora
Född att må skit

Bäddat För Trubbel vågar dessutom ansluta sig till en tradition. De hävdar att de kort och gott spelar rock. De vill inte bli instängda i punkfållan. Malmö i synnerhet och Skåne överhuvudtaget har länge präglats av jordnära rotrock.

Vi spelar boogie nu för ni är tillräckligt fulla för erkänna att ni gillar det

Hade Lennart Persson fortfarande fått leva är jag säker på att han hade blivit minst lika entusiastisk. Även om Bäddat För Trubbel säkert blir trötta på tjatet om att vara arvtagare till tidiga Wilmer X, Problem och Kal P. Dal, så ligger det ändå mycket i jämförelserna både vad gäller musik, attityd och energi. Men det går att höra ekon från gamla stockholmsförortsband som Ebba Grön och KSMB både i texter och gitarriff.


Bäddat För Trubbel - Sånt är livet (live på Debaser Malmö 28 januari 2011)

Hon flytta' norrut för att förverkliga sig själv,
så hon sitter väl och raggar på en sunkig bar ikväll

Fan, vad jag älskar det här!

Maracasfest med The Flamin' Groovies!

The Flamin' Groovies - Slow Death (live på fransk television 1972)

Slow Death är kulmen och slutet på deras Stones-period som började ungefär 2-3 år tidigare. Bakom maracas-klasarna ser vi en ung Chris Wilson, nyrekryterad som sångare efter av vildbasen Roy Loney lämnat gruppen. Dock hann Loney vara med och skriva Slow Death innan han drämde igen dörren till replokalen.

För mig är trummisen Danny Mihm den stora stjärnan i detta klipp. Vilken fröjd det är att se honom banka igång låten iförd pilotbrillor och skinnpaj! Han var rock 'n' roll-själen i bandet lika mycket som Roy Loney. Jag kan föreställa mig att han slutade när Cyril Jordan ville att de skulle bli poppigare, klippa håret och skaffa sextiotalskostymer.

Del 13: Tio goda skäl att gilla The Flamin' Groovies

Herregud, denna blogg har funnits i nästan 4 år och inte någon gång har det skrivits om The Flamin' Groovies. Kanske är det för att jag inbillat mig att alla som är det minsta intresserade av pop- och rockmusik redan har hört bandet och gillar deras musik. Men det är möjligt att det inte är så längre.

På den tiden när paisleyskjortan var uniform och skribenter som Lennart Persson, John L Byström och Hans Olofsson dikterade vad jag som ung valp borde leta efter i vinylbackarna, då var The Flamin' Groovies ett högt aktat band. De hade visserligen knappast gjort något under 1980-talet, men en hel uppsjö av grupper var influerade av dem. Dessutom fanns musiktidskrifter som Bucketfull Of Brains att närstudera om de inhemska tidningarna inte räckte till för oss paisleymönstrade och där var de gudar. Dessutom indoktrinerade några polare mig med väl valda spår av The Groovies på blandkassetter. Detta var före Lokko & Co. hade anlänt med Tidningen Pop och ville att vi skulle lyssna på andra grejer som var hippare och ballare.

The Flamin' Groovies är ett av få band som kan tillfredsställa min aptit på såväl rock 'n' roll som pop. De hade det mesta som jag gillar, helt enkelt.


Den tidiga upplagan av dem var ett illmarigt, oborstat och energiskt band som gärna spelade femtiotals-rock 'n' roll när resten av rockvärlden var kvar i hippieeran. Med Roy Loney längst fram hade de ett slags gapighet och klacksparksattityd som jag gillar. Ibland kunde de ge The Rolling Stones en match rent musikaliskt på deras hemmaplan.


Yesterday's Numbers (1971)


Headin' For The Texas Border (1970)

Men det har samtidigt alltid legat The Flamin' Groovies i fatet, att de varit suveräna på musikstilar som andra grupper varit kända för. Därför har många också hävdat att gruppen var en slags traditionalister utan personlighet. Det kan man väl få tycka om man dras till det nyskapande och experimentella.


Det var efter Roy Loneys avhopp 1971 som gruppen, under Cyril Jordan som obestridd ledare, gradvis styrde mot sextiotalspop i The Beatles, The Byrds och Paul Revere & The Raiders anda. De klippte sig, tog på kostymer med stuprörsbyxor och smala kavajslag. De gick aldrig i takt med tiden, antingen var de efter den eller före. Innan närmast identiska coverversioner tog över alltmer på skivorna, skrev de låtar med oöverträffad popkänsla.


When I Heard Your Name (1978)


Yes It's True (1976)

Här är sålunda tio (ok, elva) favoritlåtar:
Headin' For The Texas Border (från Flamingo [1970])
Teenage Head (från Teenage Head [1971])
Yesterday's Numbers (från Teenage Head [1971])
Slow Death (singel [1972])
Shake Some Action (från Shake Some Action [1976])
Yes It's True (från Shake Some Action [1976])
I'll Cry Alone (från Shake Some Action [1976])
You Tore Me Down (från Shake Some Action [1976])
When I Heard Your Name (singel-B-sida [1978])
Don't Put Me On (från Flamin' Groovies Now [1978])
Jumpin' In The Night (från Jumpin' In The Night [1979])

Måste erkända jag precis börjat lyssna på mini-LPn Sneakers och debutalbumet Supersnazz från slutet av 1960-talet. Jag är säker på att listan måste revideras efter några lyssningar.

Cover Lover pt. 13 - I Love Rock N Roll

Det är inte lönt att försöka räkna ut hur många gånger jag har varit på nåt landsortsdisco när discjockeyn plötsligt spunnit igång I Love Rock N Roll med Joan Jett & The Blackhearts (se videon) och berusad har man spelat luftgitarr, headbangat och gjort rockgester som en fullständig galning. Låten var en av de pålitligaste temperaturhöjarna på ett dansgolv ute på vischan på 1980-talet.


Jag tyckte att gitarrerna i I Love Rock N Roll hade sådant bett och löd. När låten blev en hit 1982 var den unik. Detta var definitivt inte new romantic eller synth, inte heller heavy metal och inte punk eller new wave, utan kort och gott ROCK. Jag skulle vilja påstå att rak rock var ovanlig på 1980-talet, särskilt på hitlistorna. Och inom rocken var Joan Jett vid den här tiden ganska ensam som kvinna (Bette Midler, nja..).

Helt nyligen förstod jag att Joan Jetts hit var en cover. Runt 1976-77 turnerade Joan med The Runaways i England och på något hotellrum såg hon den engelska gruppen Arrows framföra låten i deras egna TV-show på Granada Television och tydligen tog hon notis. Redan 1979 spelade hon in I Love Rock N Roll tillsammans med Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols, men lät inspelningen ligga till samlingen Flashback kom på 1990-talet. Sedan plockade hon upp den igen och gjorde den definitiva versionen med sin grupp The Blackhearts i slutet av 1981. Läs mer om I Love Rock N Roll! Tydligen har även Britney Spears gjort en cover av den ("The Horror! The Horror!").


Arrows - I Love Rock N Roll (1975)

Det visade sig när jag hörde originalet att Joan Jett gjort en ganska bokstavstrogen version av det. Arrows var en kortlivad rockgrupp som producerades av den framgångsrike Mickie Most för RAK Records.


Killarna i bandet var riktiga sötnosar och därför ansågs de vara TV-mässiga nog för en egen serie, med vid det laget hade de redan sina två inhemska hits bakom sig, Touch Too Much och My Last Night With You. Intressant nog gick singeln I Love Rock N Roll inte upp på den engelska listan.

Going Back Home

På självaste julaftonskvällen satt jag i lägenheten i Stockholm och tyckte riktigt synd om mig själv. Tidigare under dagen hade jag beslutat att inte köra ner till vinterdrabbade Österlen i mellandagarna. Känns för riskabelt med vinterdäck utan dubbar med barn i bilen och allt. Men vid juletid har jag alltid svår hemlängtan, vill träffa mina släktingar och gamla vänner i Skåne. Hembygden kallar.

Tur då att jag köpt Oil City Confidential som en julklapp till mig själv (och en DVD-spelare för att kunna se den), den hyllade dokumentärfilmen om Dr Feelgood av den mästerlige Julien Temple, mest känd för Sex Pistols-dokumentärerna The Great Rock 'N' Roll Swindle och The Filth And The Fury. Och vilken herdestund det var att se dokumentären!

Den egenartade gitarristen Wilko Johnson är otroligt underhållande med sin speedade entusiasm när anekdoterna sprutar ur honom. The Big Figure och John B. Sparks står mest och nickar och fnissar bredvid honom vid biljardbordet. Och den ömma gamla modern till den avlidne sångaren Lee Brilleaux, hon var så förbluffande förstående inför sin sons liv och karriär. Hon berättade att hon och Lees far en gång gick på en Dr Feelgood-konsert på Hammersmith Odeon när de var som störst hemma i England 1976 och det var ett sånt sjuhelvetes röj både på scenen och nere bland ungdomarna i publiken att fadern inte kunde stå emot utan öste loss bland ynglingarna. Det är så fint och bekräftande att man vill gråta. Det finns många, många ögonblick av mänsklig värme i dokumentären.

The story of Canvey Island, 1970's England and the greatest local band in the world, Dr Feelgood!

Men det är egentligen inte medlemmarna i Dr Feelgood som har huvudrollen, det är lokalsamhället Canvey Island, en uppdämd ö under vattennivå i Themsens dimmiga mynning och som är full av oljeraffinaderier. Stället är nergånget och präglat av en arbetarklass som gillar att supa, tidigare en lågklassig badort för folk från Londons East End, med några bedagade nöjesetablissemang kvar. Men för pojkarna, som såsmåningom växte upp till att bli medlemmar i Dr Feelgood, var ön ett paradis och ett spännande äventyr. Dokumentären handlar om hur orten eller platsen och dess historia har präglat bandmedlemmarna och bandet.

På något sätt handlar Oil City Confidential om rockens ursprung, hur något utvecklas från de första staplande stegen ofta på akustiska instrument bland några tonåringar i de sociala sammanhangens utkant och sedan blir ett lokalt rockband som slipar sina färdigheter och successivt når allt vidare kretsar regionalt, nationellt och internationellt. Men Dr Feelgood släppte aldrig sin lokala förankring.


Dr Feelgood - Going Back Home (live på Southend Kursaal 1975)

Fun Things - Lipstick

Det verkar bara vara rock 'n' roll på Spengo nu. Och det är nästan det enda som gäller för mig nu, fart och fläkt i högtalarna. Jag antar att det är den tiden i livet och på året.


Fun Things - Lipstick (1980)

Fun Things var ett gäng tonåringar från Brisbanes legendariska punkrockscen (även The Saints kom därifrån). Gitarristen och sångaren Brad Shepherd blev senare gitarrist i Hoodoo Gurus. Hans föräldrar bekostade Fun Things EP, som gavs ut strax före upplösningen av bandet. Idag är EPn en av genrens mest eftertraktade vinylbitar. Njut av Lipstick, så mycket ungdomlig garagepunk-energi att det nästan slår över i det komiska.

Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

Två sköna sysselsättningar i Chris Speddings värld

Chris Spedding - Motor Bikin' (1975)


Chris Spedding - Pogo Dancing (1977)

Åka motorcykel och pogodansa. Inget klödd, det är rakt på sak i all sin enkelhet. Helgen kan börja!

Be Myself Again

Union Carbide Productions - Be Myself Again (1991)

Nej, det stora inlägget låter vänta på sig. Så länge kör vi en svensk rockfavorit till. Be Myself Again är underbar på många sätt. Dels glider den långsamt in i rätt takt. Dessutom förstod Union Carbide Productions att receptet för att få det att rocka och rulla var att lägga akustiska gitarrer i botten i mixen. Lyssna på gamla Stones-låtar från tiden 1968-72 så förstår ni bättre. Ser ni att Ebbot hade kaftan redan då? Det skulle ta några år innan han växte i den.

Med livet som insats!

Dogs - Don't Need Your Lovin' (live ca 1979)

Rock 'n' roll för mig är när gitarristen är så övertänd på scenen att han mitt i solot kastar sig baklänges ut i publiken med gitarr och allt. Franska bandet Dogs river av Chocolate Watchbands gamla garagerockdänga Don't Need Your Lovin' på någon teater i hemlandet i slutet av 70-talet. Klippet är kort, men varje sekund är fullständigt hänförande! Och gitarristen heter Paul Peschenaert - hjälte!

Fredrik Strage har listat 100 rockögonblick på YouTube. Klippet med Dogs hamnar på min topplista.

När alla annan musik blir överflödig

Ibland vid musiklyssnande kan jag få en tanke på att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen genrer än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tidsslösande och meningslös. Vilket är en härlig känsla, för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frusterande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger en samma känsla. Ögonblicket går dock över och snart är man igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

The Faces spelar Borstal Boys live 1973

Senast idag hade jag denna känsla när jag lyssnade på The Faces Oh La La(1973), deras fjärde och sista album. Ett album som är okej utan att glänsa, vilket gäller hela deras produktion. Men sist på första sidan, jag pratar LP, ligger Borstal Boys. En låt som tidigare inte fäst sig nämnvärt i mitt medvetande men idag satt den mitt på hakan. När jag hörde den bestämde jag mig för att framöver är det endast ölmarinerad, lättfotad rock´n roll som skall nå mina trumhinnor allt annat är bara pajaskonster.

The Faces kan väl kallas en supergrupp, vars ursprung är The Small Faces. När Steve Marriott, frontman tillsammans med Ronnie Lane, lämnade The Small Faces 1969 togs Rod Stewart och Ron Wood in i bandet. Kursen lades också om till en mer rotbaserad musik med mer influenser från blues, rock 'n' roll och folk, tyvärr tycker jag nog att gruppen fungerar bättre i teorin än i praktiken. Jag kan sakna gruppkänslan en del, vilket var en oerhörd styrka med Small Faces, med det kanske beror på att en del av gruppmedlemmarna hade tankarna på annat håll. Rod var ju exempelvis redan igång med sin framgångsrika solokarriär och säga vad man vill om den, men få vita sångar kan stå upp mot hans sånginsatser några år innan och efter 1970. Rons soloutflykt i liveklippet som känns lite kantigt och osammanhängande med resten av låten kanske också är ett tecken på det.

Klippet kommer från sista Faceskonserten som Ronnie Lane gjorde, Edmonton Sundown 4 juni 1973. Han fortsatte sedan med underbara underskattade Ronnie Lane & Slim Chance som plöjde än mer i folkfåran. Ron Wood spelar som bekant i Rolling Stones och trummisen Kenny Jones ersatte Keith Moon i The Who efter Keiths död 1978.

Eftersom liveklippet inte riktigt återger låtens täta sväng, men det var för fräcka bilder för att undanhålla er, så ligger här nedanför också albumversionen av Borstal Boys, dagens låt 15 mars 2010.

Producenten som förstod rock 'n' roll

För ganska precis tjugo år sedan var jag och Chrille på väg till Göteborg för att under några dagar gå i stans skivbutiker och second hand-affärer. Då var Götet rikets otvivelaktigt främsta rockstad med skivbolaget Radium 226.05 som allt utgick från. Sedan skulle vi fara vidare till 1989 års upplaga av Hultsfredsfestivalen - vår första. Vi var två artonåringar och körkorten låg färska i våra plånböcker. Med bilen brände vi upp genom Halland på E6:an, berusade av friheten och äventyret i att själva köra dit vi ville. Chrille petade in en kassett någonstans norr om Varberg.


The Godfathers - Birth School Work Death (1988)

"Riktig rock 'n' roll", ropade jag euforiskt och högerfoten vilade allt tyngre på gaspedalen. I slutet av 1980-talet var det annars ont om den varan. Det var ett fett sound som stod i kontrast till allt som lät lamt, kliniskt och fluffigt då. Först häromdagen förstod jag att producenten var Vic Maile. Albumet Birth School Work Death skulle bli en av hans sista produktioner innan han dog vid 45 års ålder.

"Vic's strength was that he understood rock and roll. He wasn't like a lot of producers who simply rely on the readings from the meters on the desk - he was instinctive and he had the same sense of humour as me. Basically he was a c**t!!". Alltid kärnfull och med glimten i ögat denne Lemmy om mannen bakom Motorheads mest framgångsrika plattor, Ace Of Spades och No Sleep 'Til Hammersmith.

Lyssna exempelvis på låten Ace Of Spades och lägg märke till hur påträngande intensiv produktionen är, det känns som att allt ligger längst fram. Men fokuset växlar hela tiden från basintrot, gitarriffet, Lemmys spruckna stämband, gitarrsolot och så vidare. Vic arbetade här mycket med att markera och belysa. Ljudbilden kan upplevas som väldigt hopträngd, koncentrerad framåt, mot dig. Det känns som om ett rovdjur är på väg ut ur en alldeles för liten bur för att ta dig. Lika många som kom att digga Motörhead blev skrämda för resten av 80-talet, många upplevde dem som ett extremt band.

Men Ace Of Spades fungerar såväl i en liten radioapparat som ur stereohögtalarna. Så jobbade en producent som fick sin skolning på 60-talet som studiotekniker i Pye Studio där många rocklegender vid den tiden spelade in. När Vic Maile kom dit som tjugoåring i början av 60-talet var klassisk musik det enda som gällde bland de andra som arbetade i studion i vita rockar med slips och skjorta under. Vic lyssnade nattetid på Joe Meek-producerade instrumentalband som The Tornados med hiten Telstar i smyg när alla de andra åkt hem.

Jag noterade Vic Mailes namn först för sex år sedan när jag köpte min första skiva med Dr. Feelgood. Jag undrade vem som hjälpt dem att skapa ett sound som är så snustorrt och brutalt ärligt, där Wilkos Johnsons rakbladsvassa gitarriff står i självklart centrum.


Dr. Feelgood - I Can Tell (1975)

Helt nyligen förstod jag att Vic spelat in halva vågen av pubrock på 70-talet (se hans meritförteckning). Hans namn har blivit en kvalitetsgarant för mig. Någon frågade mig vilka som skulle tänkas anlita honom om han fortsatt leva och verka in i vår tid. Låt oss gissa på The Hives. Här följer några andra av mina favoritlåtar med Vic Maile bakom reglagen.


Eddie & The Hot Rods - Show Me (1976)


The Inmates - Love Got Me (1979)


Motorhead - Bite The Bullet (1980)


Dogs - Little Johnny Jet (1983)

Roy Loney & The Phantom Movers - A Hundred Miles An Hour

Måste bara dela med mig av denna YouTube-pärla som bara visats 179 gånger än så länge. Det är i början av 1979 och den lille energiske fd Flamin' Groovies-medlemmen Roy Loney och hans band The Phantom Movers (med gamle Groovies-trummisen Danny Mihm) river av två rökare i en TV-studio. Det kan inte bli mer prestigelöst och otrendigt än så här, rak vildögd rockabilly-färgad pubrock. Efter drygt en minut lyfts två små flickor i ballerinakjolar in i bild och de groovar loss. Obetalbart!

Det sägs att Roy Loney & The Phantom Movers första fullängdare Out After Dark är den mest sålda platta någonsin i Lennart Perssons skivaffär Musik & Konst. För detta vill jag ge all heder åt Lennart och rockstaden Malmö.

Måste återkomma någon gång till The Flamin' Groovies, som varit ett av mina favoritband i många år.

Rock n Roll är död

Livet har blivit en nyans gråare efter Lux Interiors död, det känns som om rock n roll slutligen är död. Åtminstone i meningen: omvälvände, sexigt, kinky, depraverande, hotfullt och upplysande. Det är i den sista betydelsen som Cramps kom in i mitt liv. Efter punk/reggae kom ska/new vawe men var tusan tog man vägen där efter som ung tonåring i en småländsk skithåla innan internet och dylikt - och när inte ens raggarna visste vad som fanns innan Boppers och Eddie Meduza (inget ont om någondera...men...tja..). Så plötsligt fanns den där en dag å på ryggen stod det "file under sacred music". Ett sakralt pergament om något. Skitig, skräpig, sexig, genial, down to basic rock n roll. Upplysningens väg till 50-tals rocken, garagepunken och exploitationfilmer. För första gången sen Ramones fanns allt där; smak, briljans, idiosynkrati, humor, kinky shit och allt vad livet handlar om samanfattat i tre verser och en refräng. Så enkelt och så svårt.

Som gammal punkare har naturligtvis hela konceptet med idoler alltid varit svårt. De har sällan funnits där i traditionell mening, med undantag för Bowie på 70-talet och Salvador Dali. Men det är inte så enkelt: vid tre tillfällen i livet har jag känt djup sorg över människor jag aldrig mött: Dali, Joey Ramone och Lux Interior. När Dali dog var jag fortfarande ung men med Joey och Lux hade jag passerat medelåldern med mycket goda marginaler.

För mig dog de kanske inte som enskilda personer utan som represanter för något som inte fanns kvar längre. Med Joey dog punken, bubblegumpopen, surf filmerna, serierna och med Lux fetischismen, lacken, rock n rollen och filmerna. All skit som har gjort mig till den jag är idag. Visst, allt lever kvar, frodas och vidareutvecklas inom mig men pionjärerna som visade och bibehöll vägen har trillat av den. Och med dem har lite av mig själv gått förlorat. Men jag kommer aldrig alltid glömma allt de gjorde för att berika mitt liv - på gott och ont; for ever fucked up. Och jag kommer nog aldrig mer att känna en så djup sorg för någon jag aldrig mött, såvida jag inte hinner möta Lemmy innan någon av oss dör.

Tack Lux!

R.I.P. Erick Lee Purkisher

Lets get fucked up

Dion - Ruby Baby

Bara en försmak av Dion DiMucci, som jag tänker skriva mer om i mitt nästa inlägg, en gammal scopitone (en föregångare till musikvideon som gjordes för en slags filmjukeboxar på 60-talet) med hiten Ruby Baby.

Flygtemat får mig osökt att tänka på att Dion & The Belmonts deltog i paketturnén The Winter Dance Party med Buddy Holly, Richie Valens och The Big Bopper. Som försångare och blivande stjärna blev Dion efter en spelning i Clear Lake (Iowa) erbjuden att för 36 dollar åka med i ett chartrat litet flygplan, snabbare och bekvämare än i den smällkalla turnébussen med de övriga musikerna. Men han tackade nej eftersom han tyckte att det var mycket pengar, lika mycket som hans fattiga föräldrar haft svårt att betala i månadshyra hemma i Bronx. På natten 3 februari 1959 kraschade planet (läs mer om händelsen). Det är jämnt 50 år sedan nu och till skillnad från de andra är den snart 70-årige Dion fortfarande i livet.