Ellie Greenwich 1940-2009

Är det inte lite väl många av popens giganter som lämnar denna värld 2009? Ellie skrev tillsammans med Jeff Barry under sextiotalet några av mina "kan inte vara utan" låtar. Framförallt gäller det en handfull låtar som The Shangri-Las spelade in. Trion Give us your blessing, Out in the streets och Leader of the pack är så bra att de inte går att överträffa, bara kvittera.

Naturligtvis är det som låtskrivare Ellie gjort störst avtryck, men hennes röst har faktiskt också pressats på vinyl. Debuten under eget namn släpptes 1965 på bolaget Red Bird, där också t ex The Shangri-Las låg. Tillsammans med Jeff Barry och George "Shadow" Morton, som senare upptäckte Janis Ian, har hon också skrivit låten You don't know.
Precis som Willy DeVille hade hon en sällsynt förmåga att hitta en urban känsla i sina låtar där dramatik och harmoni förenas. Som i denna magnifika ballad, fjäderlätt balanserande mellan sparsmakad och pompös.

Retro before retro was cool

Jag hade nästan glömt bort att den karismatiska och framgångsrika komediennen Tracey Ullman en gång i början av åttiotalet hade en popkarriär. Jag stod och bläddrade singlar på Mickes Skivor för inte allt för länge sedan och då blev jag påmind om att jag en gång varit förtjust i Ullmans nostalgiska och oskuldsfulla tuggummiromantik, som dessutom kändes typiskt engelsk.



Åttiotalet var musikaliskt nästan som ett andra sextiotal. I kultkretsar hämtades inspirationen ofta från sextiotalet, bland genrer som mod revival, new wave, powerpop, Paisley underground, garagerock och bland C86-banden. Men sällan tog sig popmusik influerad av the Swinging Sixties upp på topplistorna då. Tracey Ullman och hennes hits, som minde om det decenniets girl groups, tillhörde undantagen. Att vara retro var ännu speciellt inte coolt i mittfåran.

Skivhyllan 1967 Lori Burton-Breakout

Lori var för mig okänd tills jag hörde låten Nightmare med The Whyte Boots. En poplåt som är så dramatisk att den med nöd och näppe håller sig ifrån att bli ett pekoral. Med pratsång i versen, tunga trummor och kastanjetter skulle det lika bra kunna vara en låt med The Shangri-las. Vid närmare efterforskning visar det sig att gruppen endast var ett förkläde för en av upphovskvinnorna, just Lori Burton. Versionen av låten som ligger på plattan är Whyte Boots men Lori krediteras som sångerska. Nu skall Lori inte få hela äran av att knåpat ihop detta fina stycke utan hon samarbetade med Pam Sawyer. De har för övrigt tillsammans skrivit LP:ns alla tio spår.

Det är som låtskrivare Lori, tillsammans med Pam, gjort djupast avtryck i musikhistorien. Jag vill framförallt hylla dem för Young Rascals I ain´t gonna eat out my heart anymore. Deras första singel som visserligen bara nådde #52 på Billbord men den startade en sjutumskavalkad. Vad sägs om resan från dansgolvsröj till hängmattelättja, med titlar som Good Lovin', You better run, Come on up, I´ve been lonely too long och Groovin'. Precis som med The Who och Rolling Stones tycker jag att de fungerar bäst som singelband, i det formatet har de få övermän.

There is no way (to stop loving you)

Plattan är alltså fylld med tio jämnbra låtar alla i gränslandet mellan pop och soul. Den är inget absolut mästerverk, men fin att lyssna på och jag tror att den kan attrahera mångas öron. Lori har en skön röst som är lite lagom vek utan att för den delen brista någon gång. Bäst sjunger hon i There is no way (to stop loving you), där hon låter lätt galen och desperat. Låten är i sig ett exempel på den typ musik som jag uppskattar allra mest. Om jag, ve och fasa, var tvungen att begränsa mitt lyssnande till en genre skulle det nog bli till sån här fartig dansant popsoul.