Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

Spengo presenterar stolt Mats Larsson!

Den här killen vågar verkligen sjunga ut! Här i Sverige är han ovanlig. Han gömmer sig inte bakom något. Mats Larsson är rakryggad. Ingen falsk blygsamhet har han, varken för sig själv eller sin musik, utan att för den delen göra ett nummer av det. Vid trettiotvå är Mats redan veteran, eftersom han har spelat i rockband sedan tretton års ålder. Han blev till slut hjärtligt trött på det eviga jämkandet, stötandet och blötandet i grupper. Idag är han sin egen och längtar hett efter att spela inför en publik.


Mats Larsson - Lamptown River

Jag träffade Mats nere i Malmö i mitten av 90-talet när han gått samman med några av mina polare i ett rock 'n' roll-band som de döpte till Punk Anderson. Denne unge överenergiske kille försökte med sina låtar hitta brännpunkten mellan The Stooges och AC/DC. Punk Anderson var stundtals fullständigt briljanta. Men tillsammans var de också en kortlivad dysfunktionell rockgrupp med tre låtskrivare som drog åt varsitt håll. De agerade ut sina inre konflikter inför öppen ridå, samtidigt som de frustrerat spelade vidare på en ljudvolym som gjorde att man blev illamående av vibrationerna. Spelningarna var inte underhållning, utan snarare livet medan det pågick. Det fanns ögonblick under deras spelningar som träffade mitt medvetande som granatsplitter.

Lamptown River drabbar mig på ett skonsammare sätt, men lika djupt.