Mainstream-fenomenet Iron Maiden
Vad skulle jag ha för ingång till min reflexion kring varför Iron Maiden på senare år blivit så fruktansvärt megastora här i Sverige? Jag hade precis avslutat mina inköp på stora ICA Kvantum i Enskede och defilerade förbi kassorna på väg mot entrén, halvt borta i djupa funderingar.
Då lyfter jag blicken och ser ett par vid en av kassorna. Paret är troligen i trettioårsåldern. Flickvännen är blond och verkar effektiv och resolut, sådär oklanderligt men fantasilöst klädd och självklart vältränad, som alla verkar vara i medelklassens Stockholm. Snett bakom henne hukar pojkvännen, mager och blekhyad, mörkhårig men korttrimmad på grund av tidigt begynnande flint. En typisk svensk kille - snäll, lite kuvad och okarismatisk. Han bär en längärmad svart Iron Maiden-tröja med ännu en variant av den monstruösa demonen Eddie the Head, ur den till synes oändliga raden av sådana.
Det såg mer ut som den dominanta modern med den apatiske tonårssonen bakom, görande sin lilla revolt med sitt grällt skräckiga heavy metal-motiv på tröjan. Framför mig mitt i vardagen fann jag själva sinnebilden för mainstream-fenomenet Iron Maiden.
Iron Maiden erbjuder en fristad av ohämmad manlighet. När heavy metal-veteranerna gör sin mäktiga show med galopperande elgitarrer och operaaktig sång, så släpper de in alla dessa grabbar i sin värld av kamp och hjältar, drakar och demoner, vad fan vet jag. Där får killarna vara tillsammans och känna sig just som män, bortom tjat, krav och anklagelser. Kvinnorna kan nämligen inte ta sig ditin, de har inte koderna, de fattar helt enkelt inte grejen med Iron Maiden.
Det är inte bara så med Maiden, det gäller rätt mycket AC/DC också och var så med Kiss fram till dess att de devalverat sig ner till ovärdighet. Men Bruce Dickinson, Steve Harris och de andra är störst 2010.
Samma mekanismer gäller för sport och i synnerhet det proportionslöst stora intresset för elitfotboll. Från ingenstans kommer en hängivenhet för ett allsvenskt lag eller ett storlag som FC Barcelona till en kille som står inför nya utmaningar med partner och barn. Det är ett tryggt och säkert sätt att manifestera maskulinitet inför sig själv och andra. Och det är högst legitimt att intressera sig för sport och den har fått bre ut sig i massmedierna, men det har också lett till att kvinnorna i allt högre grad bänkar sig i TV-soffan vid större fotbollsmästerskap.
Men därmed inte sagt att jag skiljer mig så mycket från andra män. När jag levde i ett alltmer pressat förhållande och då barnen var riktigt små, då släppte jag ibland loss med hjälp av den exklusivt manliga pubrocken istället, en betydligt mindre företeelse, men den hade ungefär samma funktion för mig. Jag tyckte det var gött att stå i publiken på en fullsmockad pub och skymma sikten för den kortvuxne Jerry Williams under en spelning med återförenade Ducks DeLuxe. Grabbigt eller rättare sagt gubbigt!
Jag minns jag fortfarande ett av mina försök att smälta in under högstadietiden i mitten 80-talet. Jag bar en Iron Maiden-t-shirt en dag i skolan och de tuffa hårdrockskillarna i plugget tyckte att jag inte verkade vara trovärdig som Maiden-fan, utan började korsförhöra mig på album och låtar, och genomskådade naturligtvis mig som bluff. På den tiden gick det inte an att vara kortklippt och gilla heavy metal samtidigt.
Det närmaste Iron Maiden jag kommer är nog snarare låten samma namn, men den är ett stycke spröd engelsk progressiv folkpop.
Barclay James Harvest - The Iron Maiden (1970)
