Del 13: Tio goda skäl att gilla The Flamin' Groovies

Herregud, denna blogg har funnits i nästan 4 år och inte någon gång har det skrivits om The Flamin' Groovies. Kanske är det för att jag inbillat mig att alla som är det minsta intresserade av pop- och rockmusik redan har hört bandet och gillar deras musik. Men det är möjligt att det inte är så längre.

På den tiden när paisleyskjortan var uniform och skribenter som Lennart Persson, John L Byström och Hans Olofsson dikterade vad jag som ung valp borde leta efter i vinylbackarna, då var The Flamin' Groovies ett högt aktat band. De hade visserligen knappast gjort något under 1980-talet, men en hel uppsjö av grupper var influerade av dem. Dessutom fanns musiktidskrifter som Bucketfull Of Brains att närstudera om de inhemska tidningarna inte räckte till för oss paisleymönstrade och där var de gudar. Dessutom indoktrinerade några polare mig med väl valda spår av The Groovies på blandkassetter. Detta var före Lokko & Co. hade anlänt med Tidningen Pop och ville att vi skulle lyssna på andra grejer som var hippare och ballare.

The Flamin' Groovies är ett av få band som kan tillfredsställa min aptit på såväl rock 'n' roll som pop. De hade det mesta som jag gillar, helt enkelt.


Den tidiga upplagan av dem var ett illmarigt, oborstat och energiskt band som gärna spelade femtiotals-rock 'n' roll när resten av rockvärlden var kvar i hippieeran. Med Roy Loney längst fram hade de ett slags gapighet och klacksparksattityd som jag gillar. Ibland kunde de ge The Rolling Stones en match rent musikaliskt på deras hemmaplan.


Yesterday's Numbers (1971)


Headin' For The Texas Border (1970)

Men det har samtidigt alltid legat The Flamin' Groovies i fatet, att de varit suveräna på musikstilar som andra grupper varit kända för. Därför har många också hävdat att gruppen var en slags traditionalister utan personlighet. Det kan man väl få tycka om man dras till det nyskapande och experimentella.


Det var efter Roy Loneys avhopp 1971 som gruppen, under Cyril Jordan som obestridd ledare, gradvis styrde mot sextiotalspop i The Beatles, The Byrds och Paul Revere & The Raiders anda. De klippte sig, tog på kostymer med stuprörsbyxor och smala kavajslag. De gick aldrig i takt med tiden, antingen var de efter den eller före. Innan närmast identiska coverversioner tog över alltmer på skivorna, skrev de låtar med oöverträffad popkänsla.


When I Heard Your Name (1978)


Yes It's True (1976)

Här är sålunda tio (ok, elva) favoritlåtar:
Headin' For The Texas Border (från Flamingo [1970])
Teenage Head (från Teenage Head [1971])
Yesterday's Numbers (från Teenage Head [1971])
Slow Death (singel [1972])
Shake Some Action (från Shake Some Action [1976])
Yes It's True (från Shake Some Action [1976])
I'll Cry Alone (från Shake Some Action [1976])
You Tore Me Down (från Shake Some Action [1976])
When I Heard Your Name (singel-B-sida [1978])
Don't Put Me On (från Flamin' Groovies Now [1978])
Jumpin' In The Night (från Jumpin' In The Night [1979])

Måste erkända jag precis börjat lyssna på mini-LPn Sneakers och debutalbumet Supersnazz från slutet av 1960-talet. Jag är säker på att listan måste revideras efter några lyssningar.

Del 12: Tio goda skäl att gilla The (Young) Rascals

Rena rama väckelsemötet med The Rascals

Trots att jag var barskrapad, gick jag ändå nästan dagligen i skivbörsarna i Uppsala och bläddrade bland plattorna. Det var ett tvångsmässigt beteende och i min ekonomiska situation nästan som masochism. Jag hade hösten dessförinnan hoppat av studierna i etnologi och istället börjat jobba inom den kommunala omsorgen som personlig assistent på timbasis. Länge ångrade jag att jag lät bli att köpa den fulländade samlingen Anthology 1965-1972 på dubbel-CD med The (Young) Rascals för 140 kronor, vilket var ungefär vad jag just då hade i samlade tillgångar till nästa löneutbetalning 10 dagar senare. Men ändå! Senare sonade jag denna felprioritering genom att införskaffa alla album som gruppen gjorde. En frisk människa frågar sig nog varför?



Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är så bra. The (Young) Rascals var redan från början ett tight litet band som utan åthävor kunde piska upp ett sväng och en uppsluppen stämning omkring sig. De lyckades, som få andra, på några år göra en lång rad snärtiga och minnesvärda låtar. Sångaren Felix Cavalieri lät svart utan att anstränga sig med sin påträngande energiska och riviga röst. I slutet av 60-talet gjorde de mycket för att hålla modet uppe på den amerikanska publiken i en orolig tid kantad av tragedier.

Här är tio goda skäl att älska dem, ja, till och med elva:
The Young Rascals - I Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore*
(från The Young Rascals 1966)
The Young Rascals - (I've Been) Lonely Too Long* (från Collections 1967)
The Young Rascals - Come On Up* (från Collections 1967)
The Young Rascals - How Can I Be Sure* (från Groovin' 1967)
The Rascals - A Beautiful Morning* (från samlingen Time Peace 1968)
The Rascals - People Got Be Free* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - Heaven* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - I'd Like To Take You Home* (från See 1969)
The Rascals - Almost Home (från Search And Nearness 1971)
The Rascals - Bit Of Heaven (från Peaceful World 1971)
The Rascals - Echoes (från The Island Of Real 1972)
* = är med på Anthology 1965-1972

Jag har under ett drygt decennium utvecklat ett slags familjärt förhållande till The (Young) Rascals, som jag i perioder lyssnar mycket på. Jag är glad över att jag inte köpte Anthology 1965-1972 och nöjde mig med den. Här några av favoritlåtarna som jag inte skulle ha upptäckt då.


The Rascals - I'd Like To Take You Home


The Rascals - Almost Home


The Rascals - Bit Of Heaven

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty

Många sextiotalister har det inledande saxofonsolot från 1978 års jättehit Baker Street inbränt i hjärnbarken, vare sig de gillar låten eller inte, så även Dave Grohl som med sitt Foo Fighters gjorde en cover av den.

De som är äldre än så minns kanske också den kortlivade pop/rockgruppen Stealers Wheel från första halvan av 70-talet och deras stora hitlåt Stuck In The Middle With You, som egentligen bara var menad att vara en parodi av Bob Dylans paranoida sida. Vi som är sjuttiotalister minns förresten också den låten, men från ett helt annat sammanhang långt senare. I Quentin Tarantinos berömda debutfilm Reservoir Dogs (svensk titel De hänsynslösa) från 1992 fick den gamla bortglömda hitlåten nytt liv i samband med att en gisslad polisman fick ett öra avskuret i en lagerlokal av en sadistisk och förbannad bankrånare efter ett misslyckat rån. Alla som har sett scenen kommer ihåg den och dess soundtrack.

Mannen bakom Baker Street och Stuck In The Middle With You är en doldis som heter Gerry Rafferty.


Promofilmen till Stuck In The Middle With You från 1973 i vilken bandkollegan Joe Egan står vid mikrofonen, även om det är Gerry Raffertys röst som hörs. Det beror på att Rafferty, redan innan den plötsliga framgången med låten, hade hoppat av Stealers Wheel för tillfället.

För fem år sedan skaffade jag utan några förväntningar Stealers Wheels första album från 1972 (som innehåller ovan nämnda hitlåt). Frånsett några spår med trött, tidstypisk och intetsägande sjuttiotalsrock, bestod plattan till största delen av förbannat fin Beatles-influerad popmusik med korvskinnstajt stämsång. De gamla skolkamraterna och förgrundsfigurerna Joe Egans och Gerry Raffertys röster var svåra att skilja åt sinsemellan och de lät också kusligt lika John Lennon.


Stealers Wheel - Late Again (1972)

De var vid den här tiden ganska ensamma med att gå i The Beatles fotspår, med undantag för powerpop-pionjärer som Badfinger och Big Star. Under Stealers Wheels korta dysfunktionella och haltande karriär kom ytterligare två plattor med liknande ojämn blandning (därför är en samlingsskiva att varmt rekommendera).

Första sättningen av Stealers Wheel med Gerry Rafferty sittande på huk.

Det var när jag letat vidare som jag verkligen fastnade för Gerry Rafferty och hans musik. Jag hade läst att han spelat in en soloskiva som kom ut 1971 – Can I Have My Money Back? – efter sin första ganska framgångsrika grupp The Humblebums och före Stealers Wheel. Tretton starka melodier, inte en enda som sviktar. Det här albumet skulle Paul McCartney kunna ha gjort precis i början av sin solokarriär om han istället varit allvarsam och tvivlande.


Gerry Rafferty - To Each And Everyone (1971)

För mig är To Each And Everyone en av höjdpunkterna, ett stycke akustisk vemodig folkpop eller kanske till och med barockpop. Jag kapitulerar ofelbart när klavinetter, spinetter, cembalos, orgelharmonium eller andra äldre klaviaturinstrument tas fram och dammas av i popsammanhang.

Jag vill också passa på att tipsa om en samling med de delikata låtar han spelade in åren 1969-70 med The Humblebums plus en överbliven låt från Can I Have My Money Back?-inspelningarna. Samlingen hette kort och gott Gerry Rafferty och gavs ut 1978 på Visa Records, samma år som Rafferty fick sitt genombrott som soloartist.


The Humblebums - Keep It To Yourself (1970)

Det finns väldigt få intervjuer med Gerry Rafferty att läsa, ganska lite skrivet om honom överhuvudtaget. Det kan vara svårt att få grepp om Rafferty. Känt är att hans karriär har varit ständigt kantad av en massa hinder, strul och rättsliga processer mot skivbolag och management. Redan från början hade han en cynisk och motsträvig läggning och har skrivit en rad låtar om musikbranschens fällor, såväl som om kärlekens avigsidor. Trots att att Raffertys låtar ofta är syrliga finns det ändå alltid en värme där.

Så till tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty:
All The Best People Do It (från The Humblebums album Open Up The Door [1970])
Keep It To Yourself (också från Open Up The Door)
The Long Way Round (från albumet Can I Have My Money Back? [1971])
To Each And Everyone (också från Can I Have My Money Back?)
Sign On The Dotted Line (också från Can I Have My Money Back?)
Late Again (från albumet Stealers Wheel [1972])
Stuck In The Middle With You (också från Stealers Wheel)
Next To Me (också från Stealers Wheel)
Steamboat Row (från Stealers Wheels album Ferguslie Park [1974])
Benediction (från Stealers Wheels album Right Or Wrong [1975])

Del 10: Tio goda skäl att gilla Badfinger

Knappast någon av mina musikpolare är speciellt förtjust i Badfinger. De faller mellan två stolar – för mycket rock för popsnören och för intimt förknippade med pop för rocktyper. Bara kött och potatis för finsmakaren, men basföda och trygghet för mig. Fyra killar som rätt upp och ner framförde raka popmelodier med vattentät stämsång, feta gitarrer och hårdslående trummor. Tillsammans med Big Star, The Raspberries och Emitt Rhodes räknas de som powerpopens pionjärer.

Genom deras managers känningar kom The Iveys (från Swansea i Wales) år 1968 i kontakt med de stora idolerna i The Fab Four. Paul McCartney skrev året efter (nyligen omdöpta) Badfingers första hit, Come And Get It. Badfinger spelade med John Lennon på Imagine-albumet. Med George Harrison samarbetade de på All Things Must Pass och The Concert For Bangladesh. Harrison producerade också fyra låtar på gruppens superba platta Straight Up som kom ut 1972. Dessutom medverkade Badfinger på Ringo Starrs hit It Don't Come Easy. The Beatles hade själva varit en närmast symbiotisk grupp i början och sedan under lång tid hade de glidit isär. Efter The Beatles upplösning tycks det som om medlemmarna, i de nya rollerna som soloartister, tydde sig till Badfinger, inte bara för att gruppen bestod av skickliga musiker, utan kanske också för att Beatlarna saknade ett bands dynamik och sammanhållning.


Badfinger och deras sista hit Baby Blue, presenterade av Kenny Rogers i en TV-show från 1972

Badfinger var Beatlarnas skyddslingar och de hade fyra rejäla hits i eget namn samt en dunderhit som Pete Ham och Tom Evans var upphovsmän till. Trots detta stod Badfinger för ett av rockhistoriens mest tragiska öden. De var knutna till The Beatles bolag Apple som missköttes administrativt och ekonomiskt på ett legendariskt vis. Bandet hade usla managers och genom dem hade de förhandlat fram dåliga musikrättigheter åt sig själva. Harry Nilsson hade otrolig framgång med en fantasisk tolkning av deras ballad Without You, som toppade hitlistorna på båda sidorna av Atlanten år 1972. Men Badfinger turnerade fortfarande ändlöst vidare och såg inte till några stålar. De blev faktiskt skuldsatta istället. Problemen fortsatte på skivbolaget Warner, efter att Apple gått i konkurs och alla royaltyer frusit inne. Plattor spelades in, men drogs in eller gavs inte ut överhuvudtaget.

Våren 1975 dukade Pete Ham under för alla motgångar och hängde sig i sitt garage. Han hade i gruppen varit en personlig låtskrivare och sångare med en kraftfull rockröst som ändå uttryckte en sårbarhet. Några år senare återförenades Badfinger och gav ut ett par skivor till. Men de överlevande medlemmarna kunde inte hålla sams på grund av deras dystra gemensamma historia. Mitt under pågående rättegång om skäliga musikrättigheter år 1983 tog så den andre främste låtskrivaren Tom Evans sitt liv på samma sätt som Ham gjort. I mitten av nittiotalet fick Mariah Carey en ännu mer monstruöst stor hit med deras drygt tjugo år gamla låt, Without You. Hon kände säkerligen inte ens till Badfinger och att de båda låtskrivarna tagit sig av daga, delvis för att de inte ens fått ett ruttet lingon för låten.

Dear Angie (från Magic Christian Music år 1970)
Midnight Caller (från No Dice också 1970)
No Matter What (No Dice)
Believe Me (No Dice)
Take It All (från Straight Up år 1972)
Baby Blue (Straight Up)
Name Of The Game (Straight Up)
I Miss You (från Badfinger år 1974)
Just A Chance (från Wish You Were Here också 1974)
Your So Fine (Wish You Were Here)

Del 9: Tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes

En vintrig februaridag år 1995 träffade jag på en annan skåning i lärosätet Uppsala (vilket var ganska sällsynt). Utan att alls känna varandra, satt vi på ett kafé och snackade lite trevande, rätt mycket om Skåne, tror jag. Hur det nu var så halkade samtalet plötsligt in på musik och The Fuzztones av alla band (bortglömd garagerockrevival-grupp från åttiotalet). Det visade sig att min nyvunne kompis Jonas var en musikälskare av stora mått med smak för sextiotal.

Ett par dagar senare, under en koffein-speedad åttatimmars session vid skivsamlingen i hans vardagsrum, gav han mig ett febrigt föredrag om denna musik. Han pepprade mig oavbrutet med favoritlåtar, kuriösa fakta och superlativer. Jag tumlade sent på aftonen nästan omtöcknad ut i det tysta snöfallet i uppsalaförorten Sävja. Jag kunde omedelbart efteråt inte återkalla något jag hade hört och upplevt hemma hos honom. Allt bara snurrade i huvudet. Jonas hade öppnat dörren på vid gavel mot den värld som sextiotalsmusiken utgör. Även jag kom mer eller mindre att leva i den världen de följande fem åren.

Just den virvlande villrådiga känslan fångades så väl i den psykedeliska poplåten Time Will Show The Wiser. Bara en vecka senare kom den med på ett fullmatat kassettband. Blandbandet tog mig med på en expedition genom den spännande och oförutsägbara undervegetationen nedanför de största engelska och amerikanska sextiotalsgrupperna som jag redan kände till. Jonas spelade in ytterligare 21 blandband med tiden. Han blev en blev en musikalisk mentor för mig.

Time Will Show The Wiser var en introduktion till The Merry-Go-Round – det tonåriga popgeniet Emitt Rhodes band – som på ett album och en handfull singlar körde såväl ruffig beatpop som skimrande folkrock och dramatisk barockpop. Man kan säga att de lyckades limma ihop det bästa med The Beatles, The Byrds och The Left Banke. Den kortlivade gruppen var emellertid bara framgångsrik i hemstaden Los Angeles.

Ett par år efter det första mötet med Jonas och Merry-Go-Round fick jag tag i Emitt Rhodes första soloalbum från 1970. Det gick (då som nu) att hitta överallt billigt på vinyl. Liksom flera av mina musikvänner, lånade jag knappt ett halvt öra åt plattan i början och avfärdade låtarna som triviala Paul McCartney-pastischer. Visst kallas Emitt Rhodes ofta för ”the one-man-Beatles”. Han dyrkade ju det bandet. Och visst kan Rhodes honungsvarma röst och nästan medfödda flödande känsla för melodier och harmonier ibland vara förvillande lika Paul McCartneys...

Det dröjde kanske fem år. En solig vårdag här i Rågsved, när jag för första gången vågade öppna balkongdörren igen efter en lång kall vinter, låg albumet och snurrade på skivtallriken. Plötsligt hörde jag varje låt klart och tydligt i all sin strålande lyster, en innerlig och självklar popmusik som sprungit rakt ut ur en ung mans själ. En av de låtar som fastnade permanent inne i hjärnans melodicentrum var You Should Be Ashamed, som verkligen är så full av grace som en poplåt kan vara.



Han spelade in sina soloplattor i föräldrahemmets garage i Los Angeles-förorten Hawthorne, som även The Beach Boys kom från. Emitt gjorde precis allt själv. Alltid utmanade han sin egen förmåga. Framför allt spelade han samtliga instrument på egen hand, inte bara de som är vanliga i rocksammanhang, utan med tiden även fiol och blåsinstrument.

Även om han var brådmogen konstnärligt som låtskrivare och musiker, var han lika oerfaren och godtrogen affärsmässigt som vilken annan tjugoåring skulle vara. Han övertalades troligen av sin skrupelfrie manager att teckna ett skivkontrakt med ABC/Dunhill där han var förpliktigad att ge ut ett album varje halvår. Den bedriften hade förebilderna The Beatles visserligen klarat av, men Rhodes var å andra sidan helt ensam i alla led i processen att göra en platta. Slavkontraktet hindrade honom att turnera och göra promotion. Han hade inte tid, då han var piskad att skaka fram nya album.

Dessutom släppte det gamla skivbolaget A&M (från The-Merry-Go-Round-tiden) raskt ut The American Dream under Emitt Rhodes eget namn. Plattan var ett hopkok av 1½ år gamla inspelningar som var ganska orkestrerade och ännu äldre redan utgivna låtar samt demos med hans gamla band (en evighet hade passerat sedan dess i popvärlden på den tiden). Förvirring och sammanblandning uppstod och den hyggliga försäljningsmässiga framgången med solodebuten Emitt Rhodes avstannade.

Arbetet med uppföljaren drog ut på tiden och Rhodes blev stämd av sitt eget skivbolag ABC/Dunhill som villa ha 250 000 dollar i skadestånd för uteblivna intäkter. Så kom Mirror hösten 1971 och var svagare än solodebuten, mer av McCartney-pastischer och mindre personliga texter. Dock hade även den plattan sina höjdpunkter och är vid en färsk genomlyssning inte så dålig som jag först uppfattade den. Mirror sålde inte alls så bra som den första. Skivbolaget lyfte inte ett finger för att få snurr på försäljningen. Det började gå rejält utför med karriären.

Skadeståndsprocessen lades ned då det tredje albumet Farewell To Paradise kom ut år 1973. Nu hade Rhodes ett mer självständigt musikaliskt uttryck. Det var lite mer experimentellt, stillsammare och allvarligare. På plattan fanns ganska mycket jazz- och soulinfluenser och Curtis Mayfield-påverkat gitarrspel. Denna sista platta sålde inte alls.

Den korta solokarriären hade blivit en till mardröm för Rhodes. Vid 23 års ålder tystnade han som artist, desillusionerad och utbränd. Han var fast besluten att göra något helt annat i fortsättningen. Men hur gick det för honom sedan? På senare år har den ganska isolerade medelålders Emitt Rhodes gjort en handfull intervjuer. Bland annat publicerade Los Angeles City Beat ett långt och gripande reportage för 4½ år sedan om hans tragiska livsöde.

Så till tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes:
Time Will Show The Wiser (från The Merry-Go-Rounds självbetitlade från 1967)
You’re A Very Lovely Woman (också från The Merry-Go-Round)
With My Face On The Floor (från Emitt Rhodes från 1970)
Live Till You Die (också från Emitt Rhodes)
You Should Be Ashamed (även den från Emitt Rhodes)
Someone Died (från The American Dream utgiven 1971)
‘Til The Day After (också från The American Dream)
Really Wanted You (från Mirror från 1971)
Warm Self-Sacrifice (från Farewell To Paradise från 1973)
Blue Horizon (också från Farewell To Paradise)

Del 8: Tio goda skäl att gilla NRBQ

För mig är musiklyssnandet ett sökande. En jakt efter den ultimata audionoma upplevelsen. En jakt som alltjämt pågår och som ibland leder en in på mindre angenäma sidospår och en ängslig undran kan då infinna sig om allt letande är värt mödan. Sådana stunder är man lycklig över att band som NRBQ finns. Ett litet chosefritt band som vägrar inordna sig musikhistorians genreindelning och därför tyvärr enligt min mening aldrig fått den status som det förtjänar.


Bandet fyller i år 40 och den lineup som varat längst, mellan 74-94, är Terry Adams keyboard, Al Anderson gitarr, Tom Ardolino trummor och min favorit Joey Spampinato bas. Bandets plattor är som ett smörgåsbord, med den skillnaden att man inte är ett dugg däst efter att ha lyssnat på dem utan istället bara vill ha mer. Där samsas pop, rock´n roll, jazz, country, folkmusik och nonsens låtar. I grunden finns en rocksättning, men den kompletteras ofta med ett blås eller andra mer eller mindre fantasieggande instrument, som är mer glädjefyllda än perfekta vilket passar mig. Det gör det söta inehållet lite ruffare, ungefär som det håriga skalet på ett moget krusbär. Plattorna är absolut inte överproducerade utan snarare förstärker intrycket att de måste vara ett fantastiskt liveband, något som bekräftats av en hängiven Spengomedlem.

Jag har lagt upp de 10 låtar jag känner mest för. De flesta är ganska enkla men fantasiska popsånger skrivna av Joey Spampinato. Närmsta referenser är för mig, Paul McCartneys tidiga soloalster och Jonathan Richman men också senare band som Maher Shalal Hash Baz.

Låtarna kommer från plattor utgivna mellan 69 och 80. Jag har inte lyssnat in mig på de senare plattorna, kommer att göra det framöver. Har inte heller hört Carl Perkins-samarbetet Boppin´the blues och ser framemot synpunkter på plattan från er som har den.

Om ni nu inte är inne på popspåret så ge NRBQs första självbetitlade platta en chans eller vad sägs om att spår 1 är en självsvängande version av Eddie Cochranes "C´mon everybody". På detta följer en cover på Sun Ras "Rocket number nine", som skulle kunna bli mitt val om Spengo anordnade omröstning om bästa covern genom tiderna. Man får fundera en del på vilka debutplattor som inletts med en liknande kanonad.

Och om nu inte låtarna är skäl nog för att knocka er så uppger Wikipedia att alla medlemmarna i NRBQ spelade zombies i George A. Romeros film Day of the dead från 1985, och där var ni nere för räkning. Trevlig lyssning!

NRBQ-You can´t hide (Jody St Nicholas, NRBQ,69)


NRBQ-Only you (Spampinato,Scraps,72)


NRBQ-It´s not so hard (Spampinato, Scraps,72)


NRBQ-Boys in the city (Spampinato, Scraps,72)


NRBQ-Mona (Spampinato, Workshop,73)


NRBQ-That´s alright (Spampinato, All hopped up,77)


NRBQ-Ridin´in my car (Al Anderson, NRBQ at Yankee stadium,78)


NRBQ-Chores (Spampinato, Kick me hard,79)


NRBQ-It was an accident (Al Anderson, Kick me hard,79)


NRBQ-Beverly (Spampinato, Tiddlywinks,80)

Del 7: Tio goda skäl att gilla Michael Nesmith!

Intresset för countryrock känns ofta svalt och halvhjärtat bland pop- och rockpubliken. Kanske är det Gram Parsons fel? Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen Grams musik. Men jag kan tycka att han är en så pass dominerande portalfigur för countryrocken, att han också blockerar ingången till den. Många nöjer sig helt enkelt med att köpa CDn med hans två soloalbum eller den med de två första plattorna med The Flying Burrito Brothers. Varför är det så?

Hade det varit annorlunda om de flesta hade fått sin introduktion till genren genom Michael Nesmith? Varför är inte Michael Nesmith en lika stor ikon som Gram Parsons? Jo, det kan jag raskt svara på:

1. Han var inte först med countryrock.
2. Han var inte ökänd för sitt supande och knarkande.
3. Han dog inte ung på grund av sitt självförbrännande leverne.
4. Han är inte död överhuvudtaget.
5. Hans texter är kanske lite för ”smarta” och ibland väl humoristiska för denna musikgenre.
6. Han hade varit med i (den av televisionen skapade) popgruppen The Monkees, dessutom ofta med en löjlig yllemössa på huvudet.

Före The Monkees hade denne Texas-kille varit en folksångare. Ganska snabbt efter den hejdundrande succén med TV-serien och de första singlarna och albumen, blev Nesmith ett så kallat ”pain in the ass” för produktionsbolaget. Anförda av honom, krävde medlemmarna i The Monkees att de själva skulle spela sina egna låtar på de kommande plattorna. Bandet slog in på en märklig och spännande väg mot kommersiellt självmord. Michael Nesmith växte snabbt som låtskrivare och tryfferade gruppens skivor med sina countrypoplåtar.

Efter att ha köpt sig själv fri från kontraktet, bildade han raskt ett annat band – The First National Band. I det ingick också pedal steel-fantomen O J ”Red” Rhodes, som sedan skulle spela på det mesta Nesmith gav ut. På tre år släppte Michael Nesmith i rask takt sex fina album. Föga förvånande är han den ende Monkees-medlemmen med en solokarriär att tala om.

Han var inte bara en mästerlig låtskrivare, utan i lika hög grad en fantastisk sångare med en varm röst och ett nära personligt tilltal. Han hade tidigt en sådan stämma som gav intrycket av mognad. Inte så konstigt att han fick smeknamnet ”Papa Nez” redan före trettio års ålder. Utan att använda manér eller någon speciell teknik, ägde han en fin countryröst (vet inte hur han låter idag).

Ofta vilade ett romantiskt skimmer kring Michael Nesmiths låtar. De lät ibland lite gammaldags, kärleksfullt förvaltande av den countrymusik han växte upp med. Men i nästa ögonblick blandade han obesvärat in helt andra influenser i denna rotmusik. Sedan utvidgade han den också under mer experimentella utflykter. Om det är något som förtjänar beteckningen ”cosmic American music”, så är det Michael Nesmiths.

Slutligen tio favoriter:

Calico Girlfriend [från albumet ”Magnetic South” från 1970]
The Crippled Lion [också från ”Magnetic South”]
I Fall To Pieces [“Loose Salute” från 1970]

Lady Of The Valley [också från “Loose Salute”]
Propinquity (I’ve Just Begun To Care) [ “Nevada Fighter” från 1971]

Texas Morning [också från “Nevada Fighter”]
Wax Minute [ “Tantamount To Treason. Volume 1” från 1972]
Tomorrow & Me [ “And The Hits Just Keep On Comin’” från 1972]
Continuing [ “Pretty Much Your Standard Ranch Stash” från 1973]
Some Of Shelly’s Blues [också från “Pretty Much Your Standard Ranch Stash”]

Del 6: Tio goda skäl att gilla pubrock!

Punkens hopplösa storebrorsa, som med sin klacksparksattityd var mer intresserad av partaj än politik. Under en mycket kort period i vakuumet mellan glam och punk, var pubrocken det som gällde i England för de som inte hade en böjelse för symfonirock. Går man på åren 1974-76 kan man pricka in det bästa med grupper som Dr Feelgood, Ducks Deluxe, Eddie & The Hot Rods och Graham Parker. Sedan kan man samla på singlar från skivbolaget Chiswick. Pubrocken är egentligen en paraplybeteckning för engelsk oborstad och okomplicerad rockmusik från sjuttiotalet, som drog åt rhythm 'n' blues, rockabilly, country, soul och sextiotalspop. Banden var i första hand vassa liveband, som spelade på pubar förstås. Man kan säga pubrocken sedan försvann eller transformerades, framför allt på legendariska etiketten Stiff till new wave. I efterhand förtalades pubrocken och fick ett osexigt och sjaskigt rykte. Den blev synonym med fula män, pissljummen avslagen öl och stinkande cigarettfimpar.

Pionjärerna inom genren var Brinsley Schwarz, som var ganska eklektiska och ibland kom de ganska nära The Band. De hade dock en utpräglad känsla för pop, mycket tack vare medlemmarna Nick Lowe och Ian Gomm. Brinsley Schwarz gav ut ett pärlband fina album mellan 1970 och 1974. Sedan är jag också svag för gruppen Legend, som leddes av Mickey Jupp (senare också han i Stiff-stallet). Legend låg ganska nära Brinsley Schwarz musikaliskt. Några år efter att pubrocken hade falnat kom The Inmates ut med sina första två plattor 1979-80, som var energiska och snärtiga likt sextiotalets rhythm 'n' blues-grupper (Pretty Things, Them, Animals och Rolling Stones). Plattorna är producerade av Vic Maile, som redan gjort underverk med Dr Feelgood.

Dr Feelgood - She Does It Right, 1975:


Man kan säga att min kärlek till pubrocken har sammanfallit med att jag är en trettio-nånting. En gång i tiden gillade jag bara indiepop/alternative rock, new wave och en del punk. Då fanns inte ens pubrock på kartan, trots att jag sedan mitt musikintresse vaknat, också diggat Nick Lowe och andra Stiffartister - en viktig länk mellan pubrock och punk/new wave. Men vad visste en ung kategorisk man som jag då?

Brinsley Schwarz – Funk Angel (71)
Dr Feelgood – She Does It Right (75)
Dr Feelgood – I Can Tell (75)
Ducks De Luxe – Coast To Coast (73)
Eddie & The Hot Rods – Show Me (76)
The Inmates – Love Got Me (79)
Legend – My Typewriter (71)
Nick Lowe – Heart Of The City (76)
Chris Spedding – Motorbikin’ (75)
Wreckless Eric – Reconnez Cherie (77)

Del 5: Tio goda skäl att gilla The Zombies!

Det finns flera andra låtar som sammanfattar allt som är stort med gruppen. Trots att jag vet att många andra musikälskare i pop- och rockvärlden hyllar The Zombies, känns de ändå på något märkligt vis som min exklusiva favoritgrupp, som en väl förborgad hemlighet. Deras musik slår an hos mig på ett sätt nästan inget annat gör. De hade en hög lägstanivå. De var geniala från start till upplösning under de fyra intensiva år som de höll på att ge ut skivor. Eftersom jag skulle kunna skriva en bok eller en lång artikel om The Zombies förträfflighet, begränsar jag mig till att skriva om en låt:

I höstas kom jag, efter flera års letande, äntligen över en CD-utgåva av oumbärliga "Odessey And Oracle" till ett lågt pris. Jag hade inte lyssnat noga på första låten "Care Of Cell 44" tidigare, eftersom den inte funnits med på någon av de Zombies-samlingar dittills ägt. Men under några oktoberveckor lyssnade jag intimt och oupphörligt på just den låten.

Colin Blunstone går helt och hållet in i rollen som en engelsk arbetarklasskvinna, som längtar efter att hennes man ska friges från fängelset. Texten är i sin form ett brev till honom, där hon på sitt enkla men uttryckfulla sätt berättar hur hon längtar efter honom och hur hon önskar att allt blir som förr när han kommer hem igen. Det är en sån kärleksfull värme och omsorg i hennes sätt att formulera sig. Hon skriver att hon sparat ihop till tågbiljetterna, då hon ska åka norrut till den stad där fängelset ligger och hämta honom. Hon har så stora förhoppningar, som nästan närmar sig desperation. Hon är så naiv och blåögd när hon hoppas att de ska vara lika nära varandra efter fängelsestraffet.

Körpartiet före refrängen skildrar så fantastiskt väl hur klockan segar sig fram. Sekund för sekund närmar sig frigivningsdagen och kvinnan nynnar otåligt vid köksbordet. Sen brister hon ut förtvivlad längtan i refrängen.

Jag säger "hon" även om jag menar Colin Blunstones röst. Hur många manliga artister i 20-25 årsåldern skulle idag ha fantasi eller inlevelseförmåga nog att i en låt gå in i en kvinnlig roll? Jag har alltid tyckt att Blunstone sjunger som en kvinna, inte bara för att hans röst är ljus, utan för att den är så känslosam, vidöppen och böjlig. Jag drar alltid paralleller till Dusty Springfield, som faktiskt själv tolkade låtar av både The Zombies ("If It Don't Work Out") och Colin Blunstone ("Exclusively For Me")

Jag tycker det är så vackert när kvinnan drömmer om att åter "watching the laughter play around your eyes" hos sin man.

På något subilt vis har The Zombies byggt in en underliggande sorg i låten. Melodin går i en tillkämpad durstämning. Är det mellotronerna som emellanåt smyger in med vemodet? Är det partiet när Blunstone går upp i transliknande falsett, då hans alter ego skriver om hur hon och hennes efterlängtade man åter ska promenera samma väg och prata samma sätt som förr? Låten är som det perfekta mötet mellan The Beatles eller Beach Boys melodier (jämför med "Penny Lane" eller "God Only Knows") och The Kinks vardagliga betraktelser med klassperspektiv (jämför med "Rosy Won't You Please Come Home" eller "Two Sisters").

Man känner att allt kommer att gå åt helvete. Mannen har hårdnat, blivit bruten eller bitter av fängelsestraffet. Det finns ingen chans att kärleken kan spira som förr. Livet kommer att bli tufft och jobben kommer att lysa med sin frånvaro för en man som blivit stämplad som kåkfarare och kriminell. Det går ju ofta åt helvete... för arbetarklassen.

Slutligen tio låtar med The Zombies:

She's Not There
Leave Me Be
Is This The Dream
Whenever Your Ready
Care Of Cell 44
Hung Up On A Dream
This Will Be Our Year
Time Of The Season
Walking In The Sun
I Could Spend The Day

Del 4: Tio goda skäl att gilla Ian Matthews!

När jag var inne på ett holländskt fans fula men hjärtliga hemsida om honom, blev jag överväldigad av Matthews diskografi; solo och i olika konstellationer är han uppe i runt 50 album. Han är än i dag vid sextio aktiv och ser på bilder anmärkningsvärt ung ut. Själv har jag bara hört var han har gjort fram till mitten av sjuttiotalet och det är hans tidiga karriär jag vill skriva om.

Som alla vet var Ian Matthews med i Fairport Convention under en kort period på 1½ år. Framför allt utmärkte han sig som sångare på ett par låtar på andra plattan "What We Did On Our Holidays": vackra countryrocklåten "Book Song", duetten med Sandy Denny "Meet On The Ledge" (en riktig Fairport-klassiker) och den virvlande folkpsychedelialåten "Tale In Hard Time". Sedan var han ganska framträdande på den fina samlingen med BBC-sessions "Heyday" som är full av country- och singer/songwriter-covers. Här hör man ett ungt Fairport Conventions smittande entusiasm.

Sen blev Ian utsparkad ur eller hoppade av bandet (beroende på vem man frågar) våren 1969 samtidigt som det styrde mot traditionell engelsk folkmusik. Som han självt har sagt var Fairport Convention inte hans band. Han var bara den manlige sångaren på högra sidan av scenen som skulle balansera den kvinnliga sångerska i bandet – precis som hos förebilderna Jefferson Airplane. Kanske hörde arbetarklasskillen från norra England heller inte riktigt hemma i bandet bland de andra medelklassbohemerna från London.

Efter avhoppet gjorde Ian Matthews sin första soloskiva som hette "Matthews' Southern Comfort" och eftersom han inte kände sig riktigt mogen att stå på egna ben, blev hans turnéband en grupp med samma namn som soloskivan. De gjorde ytterligare två plattor år 1970 (och dessutom en platta med BBC-inspelningar "Scion" som kom ut efteråt). Det var tal om att gruppen skulle signas av Rolling Stones nybildade egna skivbolag. Men Mick Jagger och de andra i Stones tyckte att Matthews' Southern Comfort var "not funky enough". Plötsligt låg bandet ändå på toppen av Englands-listan med en countryrockifierad version av Joni Mitchells "Woodstock". Då hoppade Matthews av sitt eget band.

Soloplattan "If You Saw Thro' My Eyes", som kom ut i början av 1971, verkar det finnas av hur mycket som helst i Sveriges loppisbackar och på skivbörsar i dag. Kanske trodde man då att albumet skulle bli en försäljningssuccé kort efter dunderhiten med Matthews' Southern Comfort. Vilken missräkning det var i så fall. Det känns som om ingen vill ha den skivan i alla fall. Det är synd för den är en fantastiskt jämn och fin singer/songwriterskiva med ovanligt många egna kompositioner. Dessutom medverkar de gamla bandkollegorna Richard Thompson och Sandy Denny på skivan.

Därpå kom ett pärlband att fina plattor, åtminstone en eller två om året. De flesta är svåra att hitta på vinyl, åtminstone i Sverige.

Ian Matthews gjorde väldigt gärna tolkningar av andra singer/songwriters på sina soloskivor. Han verkade vilja lyfta fram sina idoler och deras låtar. Här kan man tala om god smak när han gjorde tolkningar av bland andra Tim Hardin, Gene Clark, Paul Siebel, Richard Farina, Eric Andersen, Randy Newman, Michael Nesmith, Moby Grape, Tom Waits, Jackson Browne, Steve Young, Merle Haggard, Mickey Newbury, Jesse Winchester och Steely Dan(!).

Ian Matthews hade inte bara fingtoppskänsla, utan också en honungsvarm, känslig och lätt nasal röst. Musiken är influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men det finns en engelsk prägel, inte minst i hans röst (som inte direkt är någon countryröst). Man kan säga att han är som en något mer inåtvänd Graham Nash.

Tio favoritlåtar (varav nio är egna kompositioner):

What We Say (från "Matthews' Southern Comfort" 1970)
Jonah (från gruppen Matthews' Southern Comforts "Later That Same Year" 1970)
Never Ending (från "If You Saw Thro' My Eyes" 1971)
It Came Without Warning (också från "If You Saw Thro' My Eyes")
Even The Guiding Light (från gruppen Plainsongs "In Search Of Amelia Earhart" 1972)
Keep On Sailing (från "Valley Hi" 1973)
Knowing The Game (från "Journeys From Gospel Oak" inspelad 1972, utgiven 1974)
Bride 1945 (också från "Journeys From Gospel Oak")
A Wailing Goodbye (från "Some Days You Eat The Bear... Some Days The Bear Eats You" 1974)
Home (också från "Some Days You Eat The Bear... )

Del 3: Tio goda skäl att gilla The Only Ones!

Det är något speciellt med band eller artister som under en ganska kort period hann ge ut två-tre plattor och en handfull singlar. Jag menar att det finns en tjusning i detta om den samlade produktionen till stor del är lysande. Det finns för skivsamlaren en charm i att det är behändigt att handskas med sådana band eller artister. Det är fascinerande med de som brinner eller glöder intensivt under några år för att sedan dö, försvinna eller upplösas plötsligt.

Ett lysande exempel på allt detta är The Only Ones som fanns mellan 1976 och 1981. Ofta försöker man bunta ihop bandet med den tidens new wave. Men det känns alltid lite fel att göra det. The Only Ones musik är svår att stänga in i en genre även om deras låtar alltid är omisskännliga. Förutom deras egna alster så spelade de (fullt logiskt) även på Johnny Thunders trevliga platta "So Alone" från 1978.

Jag köpte den engelska gruppens andra pärla till skiva "Even Serpents Shine" när jag var nitton eller tjugo och har lyssnat regelbundet på The Only Ones sedan dess. För de som bara är ytligt bekanta med dem så vill jag säga att det finns mer att hämta än kultklassikern "Another Girl, Another Planet". Börja till exempel med CD-samlingen "The Immortal Story". Här kommer slutligen tio goda skäl att gilla De Enda:

Lovers Of Today (77)
Another Girl, Another Planet (78)
The Whole Of The Law (78)
City Of Fun (78)
It's The Truth (78)
From Here To Eternity (79)
Flaming Torch (79)
Out There In The Night (79)
Curtain For You (79)
Why Don't You Kill Yourself? (80)

Del 2: Tio goda skäl att gilla The Kinks!

Nu till ett av mina absoluta favoritband. Jag har ännu inte träffat någon som sagt att de inte gillar The Kinks. Det finns något där för alla. Till och med en så anti och motvalls person som John Lydon är en gammal Kinksfan, enligt den mycket läsvärda självbiografin "No Dogs, No Blacks, No Irish". Knappt ens Beatles (som Lydon inte gillade) har så många bra låtar som bandet med stort K. Här kommer kort och gott tio goda skäl att gilla The Kinks:

I Need You (65)
'Til The End Of The Day (65)
Rosie Won't You Please Come Home (66)
This Is Where I Belong (67)
Two Sisters (67)
Days (68)
Big Sky (68)
Victoria (69)
Shangri-La (69)
Get Back In Line (70)

Del 1: Tio goda skäl att gilla Donovan!

Jag inleder denna typ av lista med att kort uppmärksamma en av mina gamla husgudar, Donovan. Han var en superstjärna som liksom ingen annan förkroppsligade det glada sextiotalet. Han var så förknippad med sin tid att han, när decenniet nått sitt slut, imploderade och försvann från popvärldens stjärnhimmel. Goda människor som Rick Rubin försökte i slutet av nittiotalet ge honom den upprättelse han så väl förtjänar. Ja, till och med onda människor, som Happy Mondays, har försökt hjälpa till. Faktum är att Donovan lever än i dag och har hälsan.
För mig är han en loj gud från hippieeran som obesvärat blandade pop, psykedelia, folk och jazz och lämnade efter sig en diger spännande diskografi. Här kommer i kronologisk ordning tio goda skäl att digga

Donovan: Sunny Goodge Street (65)
Season Of The Witch (66)
Celeste (66)
Wear Your Love Like Heaven (67)
Oh Gosh (67)
Hurdy Gurdy Man (68)
Get Thy Bearings (68)
Superlungs My Supergirl (69)
Season Of Farewell (70)
Cosmic Wheels (73)