High in style - Anita O'Day!

Okej, alla livsstilsbesatta medelklassmänniskor som dreglar över den där Mad Men-boxen, kolla in det här istället, för det är nämligen på riktigt. I sommarparadiset Newport i den lilla delstaten Rhode Island på amerikanska östkusten hade man sedan några år kört en jazzfestival som drog till sig de stora stjärnorna under denna guldålder.

Höjdpunkten av stilfullhet i den moderna västvärlden inföll en söndagseftermiddag sommaren 1958 då Anita O'Day torkade av lite smuts från de högklackade glas-skorna, efter att ha klivit i en vattenpöl, och äntrade scenen som klädd för tebjudning bland badortens societet i en hänförande klänning och i en vid hatt med strutsfjäder, allt i en monokrom färgskala som fick läppstiftet att lysa kilometervis. Dock hade ekiperingen inte varit lika betagande utan Anitas massiva karisma. Men det är långt ifrån allt, då kameran fångar valda delar av publiken - ungdomar, barnfamiljer, medelålders rika par och jazz heads. Way cool!


Anita O'Day i Sweet Georgia Brown/The Man I Love ur konsertfilmen Jazz On A Summer's Day från Newport Jazz Festival 1958

Men det handlar inte bara om stil och snygga kläder. Anita O'Day var en enastående sångerska och udda scenpersonlighet. Jag blev helt perplex av henne när jag såg konsertfilmen på TV för några år sedan, visste inte vad jag skulle tycka. I en öppenhjärtig intervju tjugo år senare medgav hon - trots att det var höjdpunkten i hennes karriär - att hon förmodligen varit påtänd den dagen i Newport, som de flesta andra.

Jag såg en fullständigt briljant dokumentär om henne igår. Den gjordes 2004 då Anita mot alla odds blivit 85 år gammal och hon berättade glasklart, tufft och rakt på sak om sitt liv. Gumman var fortfarande vacker på nåt vis. Hon hade liksom många andra jazzstjärnor i sin generation levt i djupt missbruk av narkotika och alkohol. Hon tog en i princip dödlig överdos på allvar och drog till Hawaii för att genomgå sin fem månader långa cold turkey i den tropiska solen och i havsvattnet. Sedan var livet hårt som föredetting utan sparat kapital. Hon bodde många år i en mindre husvagn utanför en småstad i Kalifornien.

Inte bara Anita O'Days sångstil är avantgarditiskt lekfull, utan även hennes gestikulation är speciell. Vi tittar på ett annat klassiskt framträdande med av de många låtar som hon gjorde till sin egen, Honeysuckle Rose.


Anita O'Day i Honeysuckle Rose, live i Tokyo 1963

Med sina långa vita handskar gestikulerade hon som en trafikpolis, eller kanske dirigent. Men lyssna också och ni förstår att det inte är långsökt att kalla henne en kvinnlig motsvarighet till Frank Sinatra.

Nu är det dags för rockabilly!

Är det åt något håll min musiksmak kommer att expandera, så är det mot 1950-talets rock 'n' roll och särskilt rockabilly. Det känns verkligen som att jag är mogen för den musiken nu. Men det har tagit tid...

När jag var yngre upplevde jag att 1950-talet och dess rockmusik var alltför gammaldags, enformig och främmande. Jag ville bara stänga av om jag utsattes brylkrämsrock. Aldrig tidigare har jag uppskattat Elvis, mycket för att han var det enda i rockväg som min föräldrageneration fortfarande gillade under min uppväxt hemma i byn. I övrigt var det bara dansbandsmusik som gällde för dem. Då var det mycket mer spännande för mig att lyssna på The Beatles psykedeliska period som omfamnade LSD och hippieideal (min faster hade kvar de skivorna från sina tonår). Men nu är min revolt mot byn och föräldrarna över.

Jag och min jobbkompis väntade vid Systembolaget på Folkungagatan en fredag efter jobbet härförleden. Det var beckmörkt redan vid halvfem och det spöregnade utanför. Vi satt och lyssnade på en CD-skiva i hans stora dubbelparkerade pickup medan en annan kollega var inne och köpte bag-in-box för helgen.


Gene Summers - Hot Rod Baby

God damn it! Inte visste jag att jag älskade rockabillylåtar späckade med sexuella metaforer som utgick från starka motorer i snabba fordon. Inte visste jag då att sångaren hette Gene Summers, en rockabillyveteran från Texas, som spelade in låten med svenska musiker i en studio i dalabyn Enviken år 2002(!). Det låter ju som genuint 50-tal! Låten finns att avnjuta tillsammans med de andra inspelningarna från besöket i Sverige på albumet Do Right Daddy.


Vid närmare efterforskning visade sig att Hot Rod Baby ursprungligen dök upp på stenkaka 1948, framförd av western swing-artisten Dick Reinhart (som dog senare samma år). Redan för sextio år gjordes det låtar som osade så mycket av sex så man nästan fick öppna för vädring.

Även om stil och kläder ibland är lika viktigt som bland modsen, så känns rockbillykulturen ändå välkomnande både för den som är ung eller gammal, kvinna eller man, tjock eller smal, lantis eller storstadsbo (den lilla byn Enviken är "the Rock 'n' Roll Capital of Sweden").

Min jobbkompis, som spelade Gene Summers för mig, var mer än 50 år när han insåg att 1950-tals rock 'n' roll och rockabilly var hans musik. Han berättade att han på 1970-talet lyssnat på proggmusik, liksom många i hans bekantskapskrets, för att sedan bli ganska ointresserad av musik. Precis som mig hade han inte alls diggat Elvis tidigare. Idag lever min jobbkompis till större delen som en raggarvariant av gubben Pettson med sin katt i en träkåk som ligger uppe i mörkaste Uppland, en bra bits grusvägskörning in i skogen. Där bygger han med liv och lust uthus och garage utan bygglov, mekar med sin Harley Davidson och gamla militärjeep, svetsar och hamrar ihop sina metallskulpturer och lyssnar oavbrutet på rock 'n' roll. Jag har övertalat honom att skaffa sydstatsflagga, vilket vi haft mycket roligt åt. Dessutom går han ofta på rockbillykonserter och -festivaler och motorträffar förstås tillsammans med frugan (som bor i stan). Han är en fri man.

Slutligen vill jag bjuda på ett smakprov av brittisk rockabilly. Dave Phillips & The Hot Rod Gangs version av Tainted Love från 1981 är en cover på en cover, och alltså ut samma år som Soft Cell hade en megahit med låten. Tack Martin, för att jag fick höra den pärlan!


Dave Phillips & The Hot Rod Gang - Tainted Love

It’s a hard world for little things

”Movies bore me, especially my own”, hävdade Robert Mitchum, men tog sig ton gjorde han gärna. Både på och utanför vita duken; de två lp, varav en calypsoplatta (!), som kom under hans livstid är väl värda att ha i skivhyllan. Nedan sjunger Mitchum ett slags duett med forna stumfilmsstjärnan Lillian Gish i gospeln Leaning On The Everlasting Arms, hämtad från Charles Laughtons onda saga Trasdockan (1955): en av de obehagligaste, vackraste filmer som någonsin har gjorts.

Leaning, leaning, safe and secure from all alarms
Leaning, leaning, leaning on the everlasting arms

What a fellowship, what a joy divine
Leaning on the everlasting arms
What a blessedness, what a peace is mine
Leaning on the everlasting arms

Skivhyllan: Shirley & Company - Shame, Shame, Shame (1974)

Den segdragna, inte alltid helt lättbegripliga processen att hitta en efterträdare till George W Bush är i full gång. Vad kan då i dessa valtider vara mer passande än ett lp-omslag med en amerikansk president på framsidan? Inte mycket, vågar jag påstå.



Shame, Shame, Shame med sångerskan Shirley Goodman under namnet Shirley & Company var för 33 år sedan en jättehit, en miljonsäljare; av många ansedd som en av de första discohitsen. Naturligtvis kände skivbolaget Vibration Records, ett av många underbolag till All Platinum, lukten av dollar och spelade snabbt in en lp också. Och fort gick det: av plattans elva spår har föga överraskande flera omisskännliga likheter med Shame, Shame, Shame.

För Shirley Goodman var det andra gången hon toppade Billboards R & B-lista. Knappt 20 år tidigare hade en annan må bra-låt med henne, Let The Good Times Roll, också nått toppen, då som ena halvan av New Orleans-duon Shirley and Lee. Så här lät ”the Sweethearts of Rock & Roll” i Now That It’s Over, B-sida till 56-hiten I Feel Good.

boomp3.com

Så trots att Shirley Goodman inte var ovan vid stora framgångar, bör det ha kommit något överraskande att som snart 40-årig kontorist över en natt förvandlas till discodrottning. Inte minst med tanke på att det närmaste hon varit några skivframgångar de senaste 15 åren var att hon sjöng kör på The Rolling Stones dubbelalbum Exile On Main Street.

Den manliga sångaren i Shirley and Company hette Jesus Alvarez, studiomusiker på All Platinum och ersättare för ursprungligen tilltänkte Hank Ballard. Det nykomponerade duon satte Shame, Shame, Shame på första tagningen. I dag ägnar han, under namnet Jason Alvarez, sin tid åt att vara själasörjare i The Love of Jesus Family Church i Orange, New Jersey. Dock kan han inte låta bli att själv greppa mikrofonen ibland, som till exempel i inledande Te Quiero. Tycks allt vara en svängig församling.

För Shirley Goodman avslutades en lika kort som oväntad discokarriär med en sista singel på Vibration 1976. Efter det sjöng hon enbart i kören i The Genesis Missionary Baptist Church hemma i New Orleans. När hon fick stroke 1994 flyttade hon till Los Angeles där Shirley Goodman slutligen avled den 5 juli 2005, 69 år gammal.

Så varför pryder Richard Nixon lp-omslaget till Shame, Shame, Shame? Tja, troligtvis på grund av att plattan är inspelad precis i efterdyningarna av Watergate och Nixons avgång som president den 9 augusti 1974. Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen när All Platinums ledningsgrupp diskuterade omslagets utformning … Den skam som Shirley och Jesus sjunger om har åtminstone föga med politiskt fiffel på elitnivå att göra.

Shame shame shame hey shame on you
If you can’t dance too
I say shame shame shame
Shame shame shame
Shame shame on you
If you can’t dance too

Om Nixon någonsin lärde sig att dansa är oklart. Klart är däremot att jag nyligen, 33 år efter att skivan gavs ut, betalade fem kronor för ett ospelat cut-out-ex i en välgörenhetsaffär på Götgatan. Skamligt billigt, om något.

Time of the Season

Finns det särskild säsongsmusik? Den frågan är inte helt okontroversiell. Jag fick mig en släng av sleven när jag i något sammanhang skrev att jag tyckte reggae hörde våren och sommaren till. Det var i och för sig en riktigt klumpig formulering av mig. Jag lyssnar ju på reggae året runt. Men just då var det väl någon skiva, kanske The Gaylads sköna rock steady, som kändes lite extra speciell den där tidiga vårdagen. Jag fick hur som helst äta upp mina ord. Min belackare hävdade något om att"ja, det är väl konstigt. Så fort solen visar sig säljs hela förrådet av Absolute Reggae slut på nolltid. Musiken är väl bra nog för att räcka året runt?" Min belackare hade givetvis rätt.

Men som ett svar på min egen fråga; ja, det finns vissa skivor jag lyssnar hellre på när solen kryper fram. Eller för den delen, när solen tackar för sig för säsongen. Hösten är en sådan årstid då jag oftare än annars plockar fram en skiva som jag nästan bara lyssnar till då. Talk Talks omistliga Colour of Spring är en sådan skiva. Konstigt eller hur? Den heter ju Colour of SPRING, för satan! Men omslaget och musiken ANDAS höstlöv och kall, hög luft.

Det finns dock en låt som får mig i brygga varje år, då lövens murrigt gröna färg förvandlas till rött guld. Den låten är lite mer uppenbar; Autumn Leaves. Speciellt är det Frank Sinatras version som får mig på fall.

Jag tror att det var Lennart Persson som i någon text skrev att han hade det lite svårt för Sinatra. Han var för kontrollerad i sin teknik, det låter för perfekt. Det kanske är därför jag tycker Sinatra är så jävla bra; hans sångteknik ger Sinatra maximalt utrymme att utrycka sina känslor. Sinatra slarvar aldrig med textens betydelse, Sing it like you mean it. DET borde stå på hans gravsten.

Autumn Leaves finns med på Frank Sinatras klassiska Capitol-album Where Are You? Det var snarare regel än undantag när Sinatra låg på Capitol, att en up-tempo platta följdes av balladskiva. Som obotlig romantiker dras jag som malen till ljuset av den här delen i Sinatras digra produktion.

Autumn Leaves är 2.52 min lång och den tar slut alldeles för fort. På den tiden skapar arrangören Gordon Jenkins och Frank Sinatra ett mentalt landskap som ingen julsång i världen klarar av. Hösten smyger sig på som en kylig vind från det första svepet med stråkarna till det sista. Sinatra har aldrig, aldrig låtit så ensam som han gör i den här låten. Då talar vi ändå om en artist som upphöjde The Loner till en konstart i sig. I see your lips, the summer kisses, the sun-burned hands, I used to know... Efter regn kommer solsken? Nej, efter sommaren kommer en kall höst. Och du får genomlida den själv, ensam med dina minnen.

Försök att lyssna på den här låten när du åker tåg eller bil och träden du passerar tappar sina röd-gula löv. Försök också att inte känna någonting.

Jag slår vad om att du inte klara av det.