Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter.
Än en gång vill jag tacka poporaklet Jörgen Johansson, mannen bakom Fading Yellow-serien, som lade låten på en samling i ytterst begränsad upplaga som kallas Son of Fading Yellow. Också tacksamhet till Chrille, som köpte och skickade skivan till mig!
Michael Konstan - Long Before (1973)
Herregud, Long Before är nästan perfekt i sin skepnad, men det är ytterst sällan jag tycker att en låt är för kort, och i det här fallet hade jag önskat att Michael Konstan hade tagit refrängen ett varv till, för den vecklar ut sig som den mest praktfulla blomma om morgonen då solens första strålar når den.
En av mina närmaste vänner kom upp till Stockholm strax före nyår och besökte mig. Vi vältrade oss som vanligt ohämmat i musik, för det är ju det bästa vi vet. Han hade tagit med sig ett par utgåvor Fading Yellow-serien som han nyligen fått på posten. Den här raden av samlingsskivor har gjort oss närmast besatta, för under de tio senaste åren kan Fading Yellow mycket väl vara det bästa som hänt en popdiggare med retrosmak. Har man väl fastnat, så väntar man som en äggsjuk höna på att nästa utgåva ska komma. Vi lyssnade tillsammans på den senaste delen i serien: Volume 10, The Better Side (A Collection Of Euro, UK & Australian '60s/Early 70's Pop-Sike And Other Delights). Jag måste säga att den volymen praktiskt taget är fulländad och hänger samman så väl att man kan tro att det är en och samma artist på skivan.
Fading Yellow har nästan blivit en egen musikgenre. Det är pop från sent 60-tal eller tidigt 70-tal som är marinerad i melankoli, sofistikerat orkestrerad med stråkar och ibland även med blås och oftast ligger någon klaviatur och akustisk gitarr i botten. En känslig röst är omgiven av andra stämmor. Musiken är till sitt väsen mjuk och luftig utan att försöka vara något annat. Det är en ambitiös, högstämd och ytterligt melodiös populärmusik som missade hitlistorna fullständigt och lämnades i glömskans töcken. För mig är det en popmusik som kommer från en drömvärld strax bortom verklighetens horisont. Man kan inte påstå att musiken är tidlös, främst för att den inte görs längre. I vår tid är den en orimlighet.
Richard Twice - I Knew You Were The One (1969)[från Vol. 7]
Garry Benson - Holly (1970) [från vol. 5]
The Lamp Of Childhood - First Time, Last Time (1967) [från vol. 3] Ursäkta ljudkvaliteten där, men jag kan intyga att den blivit bättre för varje utgåva.
En lilaskrimrande diamant av solid psychpop definierar musikåret 1967 för mig, nästan mer än välkända låtar som A Whiter Shade Of Pale, I Am The Walrus eller White Rabbit. Rainy Daze från Denver (Colorado) lyckades i mollfärgade undersköna Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) få in alla tidstypiska element. I en och samma poplåt pressade de in drogpropaganda, mystik, J S Bach-orgel, avlägsna röster, baklängesgitarrer och en naturligtvis fantastisk popmelodi, allt på två och en halv minut.
Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) (1967)
Notera textraden strax innan den första refrängen brister ut: chemistry might be the one, who listens when you pray. Självklart kan det tolkas som ett förespråkande av LSD. Detta berättar också om hur mycket tiderna har förändrats och hur otroligt omstörtande ungdomskulturen var då. I 1960-talets USA fanns stora spänningar och motsättningar med upplopp, ett slags apartheidsystem i Södern, mordattentat och inte minst Vietnamkriget. I amerikansk psykedelia fanns ofta en mörk underström som reflekterade stämningarna, vilka påverkade den unga generationen starkt. I den stenade drömlyriken finns bilder av våld, förvirring och en monumental generationsklyfta.
Du finner Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) och mycket annat på samlingsskivan Fading Yellow - Vol. 6 [Another Rich Smorgasbord of Timeless US Pop-Sike & Other Delights]. Samlingskivorna i serien Fading Yellow är det mest fantastiska som hänt i återutgivning av pop på den här sidan av millenieskiftet, och de är sammanställda av en kille som heter Jörgen från Lidköping [läs en intervju med denne popnördarnas okrönte konung].
Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter. 
