Blue skies

Det har tagits många märkliga beslut inom musikvärlden. Ett av dem korrigeras i början av november då Beach Boys Smile-inspelningar äntligen släpps officiellt. Ett annat är att Tom Waits underbara singel Blue Skies från 1974, aldrig inkluderats på något av hans album eller CD. I mitt tycke är detta en av hans allra bästa, och samtidigt mest otypiska låtar. Den andas Ray Charles i stora mängder, och är ännu mer en utveckling av de melodiska balladerna på Closing Time (1973). Dessa mer standardiserade Waits-låtar tycker jag troligen mest om från hans långa karriär. Han har gjort andra lika vackra låtar efter Asylum-tiden, bara med annat sound. Men de sentimentala och vackra melodierna är desamma i Take Care Of All My Children från trippeln Orhpans (2006), som i den enkla skönheten i San Diego Serenade, från The Heart Of Saturday Night (1974).



Tom Waits- Blue skies (1974)

Kanske fångar ingen av Waits låtar denna okomplicerade, sorgsna ljuvlighet bättre än Blue Skies. Låten spelades in till den sistnämnda LP:n, men ansågs för utstickande från det övriga albumet, och öronmärktes som singel av producenten Bones Howe (Han har även gjort storartade arbeten med 5:th Dimension, och Elvis 68 Comeback Special, så får i övrigt anses oklanderlig). Låten spelades in som demo av Waits flera år tidigare och är mer känd som sådan från CD:n The Early Years. Den är dock ett enkelt och ostrukturerat skal där. Vid studioinspelningen av låten 1974 får den sin fulla utblomning och blir ett gränslöst ljuvligt ackompanjemang till en sån där perfekt sommardag. Trots att låten handlar om att bli lämnad och att vara utblottad. ”Ain’t got no money, the covers are bare. No cigarettes and the kids got nothin’ to wear”. Det bildar en märklig, men kanske välbehövlig, kontrast till den svävande ljusa melodin. Det är inte svårt att höra Brother Ray sjunga den, precis som man enkelt kan föreställa sig Little Richard sjunga The Sonics Psycho. Waits har berättat att han ständigt spelade Ray Charles på jukeboxen, när han jobbade som diskare på 60-talet.

Bones Howe rattar in soundet åt 5:th Dimension med låtskrivaren Jimmy Webb bredvid.

Varför man aldrig släppt låten som bonusspår på CD är obegripligt. Kanske förhindrar Waits det, eller så vet kanske inte ens skivbolaget om dess existens? När en musikjournalist ringde Capitol för att fråga vad för info de hade om Bobbie Gentry, fick han svaret ”We have nothing on him, sir”. Så man vet ju aldrig. Blue Skies går att ladda ner på nätet, men jag lyckades bara hitta en dålig mp3:a. Så därför delar jag med mig av singeln jag köpte på Ebay här, för att såna låtar får inte stängas inne. De måste ut i världen och lindra smärtor, ge njutning, bekämpa ytligheten i media, och säkert också på sikt, förhindra krig som den salige Lennart Persson sa om Velvet Undergrounds tredje skiva. Amen.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 5

Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.

En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.

Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.


The Hollies - To Do With Love (1971)

En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.

Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...


Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.


McGuinness Flint - Klondike (1971)

Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.

Master of notes - Marvin Hamlisch!

Kan det vara så att det jag tilltalas av i musik är oförändrat sedan min tidiga barndom? Är det så för dig? De låtar som jag minns från 3-4 årsåldern är de sentimentala och gråtmilda balladerna. Jag distraherades alltid i min lek med Corgi-bilar eller LEGO och lystrade till radion i köket när låtar som Cat Stevens Morning Has Broken, John Denvers Annie's Song eller I'm Not In Love med 10CC spelades. Än idag är det just den sentimentala, spröda och melankoliska musiken som ligger mig närmast om hjärtat.

För några månader sedan snubblade jag över en melodi som jag mycket väl kände igen. Jag kunde inte minnas när jag hört den, men det måste också ha varit nån gång i mitten av 70-talet från transistor-radion.


Barbara Streisand - The Way We Were (1973)

Egentligen är jag inte så förtjust i Barbara Streisand. Hon är alldeles för mycket musikal för mig, för mycket smetighet och teknik. Men i The Way We Were var hon något mer nedtonad än vanligt. Det är den vackra melodin med de något dröjande och närmast glidande mjuka tonerna, särskilt i början av låten, som verkar sitta djupt i mig. The Way We Were var den första låt med Barbara Streisand som toppade hitlistorna i början av 1974. Jag läste nyligen att melodin hade skrivits av en musiker som jag verkligen respekterar - Marvin Hamlisch.

Han fick mig att som 14-15 åring spendera ett helt års pianolektioner i kommunala musikskolan åt att finslipa ragtimestycket The Entertainer. Visserligen är det ett gammalt nummer av Scott Joplin från 1902, men det är Marvin Hamlisch tolkning och arrangemang från soundtracket till sjuttiotalsklassikern Blåsningen (The Sting) som alla har hört. Hamlisch The Entertainer blev till och med en stor hit på poplistorna (nr 3 på Billboardlistan i USA).

Jag såg förstås Blåsningen som barn på rikstelevisionen och tog djupt intryck. Filmen med Paul Newman och Robert Newman i huvudrollerna utspelar sig i depressionsårens 1930-talet och egentligen var ragtimemusiken från sekelskiftet gammal och daterad redan då, men på något sätt fick Hamlisch den att passa in. Det är i själva verket kongenialt att till en tillbakablickande film sätta musik som blickar ännu längre tillbaka i tiden. När jag tänker efter gjordes det flera filmer som utspelade sig i 30-talets kristider just under oljekrisens och den ekonomiska tillbakagångens år på 1970-talet.

Men jag vill presentera ett annat spår från Blåsningen som har en plats i mitt hjärta. Sällan har ett instrumentalt stycke uttryckt mer ensamhet och saknad.


Marvin Hamlisch - Solace (orchestral version) (1974)



I kölvattnet av ovan nämnda framgångar kom ett album med Marvin Hamlisch, självklart med namnet The Entertainer. Därifrån hämtar jag ett annat otroligt smäktande stycke, dock med stänk av exotism.


Marvin Hamlisch - Mexican Dreams (1974)

Under 1970-talet var Marvin Hamlisch otroligt framgångsrik. Han vann alla de tunga priserna i show business. Bredvid filmerna skrev han till exempel musiken till en av decenniets mest framgångsrika musikaler, A Chorus Line. Han gjorde ett minnesvärt soundtrack till Bond-filmen The Spy Who Loved Me (svensk titel Älskade spion) från 1977. Ledmotivet Nobody Does It Better skrev han tillsammans med sin dåvarande fästmö, Carole Bayer Sager.

Som sexåring hajade jag plötsligt till då jag satt vid mitt nya modelltåg som körde runt runt i en cirkel. En stark kvinnoröst ljöd från radion i köket.


Carly Simon - Nobody Does It Better (1977)