Band jag minns med värme del 3 - The Girls

The Beatles musik har varit ordentligt ute i kylan ett bra tag nu. Gruppens hipfaktor och status har under åren verkligen pendlat. Men jag minns att det kom mycket popmusik med beatlesvibbar under åren 1989-92, både utomlands och i Sverige. Det hade då gått 20-25 år sedan The Fab Four hade varit verksamma och så långt i efterhand brukar nostalgin slå till med full kraft hos de som träder in i medelåldern, men det inspirerar i regel yngre med och det ger en revival.

Efter ett långt 1980-tal fanns det definitivt en längtan tillbaka till den oskuldsfulla och optimistiska tidsera som The Beatles representerade. Låtar från den här tiden som jag minns med värme är Sowing The Seeds Of Love med Tears For Fears, Mayor Of Simpleton med XTC, Veronica med Elvis Costello, The King Is Half-Undressed med Jellyfish och There She Goes med The La's. Även självaste Paul McCartney återvände 1989 till sin beatles-era med sin framgångsrika platta Flowers In The Dirt och särskilt med singlarna därifrån My Brave Face och This One. Jag älskade förstås allt som ekade The Beatles och köpte en hel del skivor i den genren.

Hemma i Sverige fanns det också en uppsjö av band och artister som körde beatlesaktig pop, till exempel Stonecake, Beagle, Eggstone och Pontus & Amerikanerna (särskilt i början när de sjöng på engelska). En hel del inhemsk beatlespräglad pop från den tiden låter lam och lite töntig idag. Men det band som jag tycker håller bäst 20 år senare är dock sorgligen bortglömda The Girls.


The Girls - I've Been Doing Me Wrong (1992)


The Girls - Living On The Moon (1992)

Deras popmelodier var utsökta och de hade ett driv i musiken, men den var också på något sätt minutiös. Gruppen nådde aldrig större publik framgång, kanske för att de utstrålade en närmast akademisk stilmedvetenhet. Det var kanske symtomatiskt att The Girls var en popgrupp baserad i den skånska lärosätet Lund. Faktiskt bodde gruppens frontman och låtskrivare Ola Främby på studentområdet Parentesen samtidigt som jag också hade ett rum där. Dessutom var han kursare och polare med några på min korridor och besökte oss ibland. Jag var mycket väl medveten om att han var med i The Girls, som var poptidningen Now & Thens favoritband (en The Girls-flexi följde med tidningens andra nummer) och de stod mycket högt i kurs även på Sound Affects.




The Girls - Ah This Must Be Hell (1991)

I mina ögon var denne arkeologistuderande välklädde unge man en popstjärna. Ola hade alltid snyggt skurna sextiotalskostymer, smala slipsar och rökte pipa. Han var sharp, världsvan och dessutom rolig. Han hade gett ut överjordiskt bra singlar. Jag var en sex år yngre, kom från en liten by på vischan och hade nyligen kommit till Lund. Självklart var jag starstruck, men försökte hålla mig cool, rädd att min beundran skulle bubbla upp till ytan. En gång när det dracks öl i korridorsköket spelade jag skivor och impade på Ola genom att spela Nick Lowes suveräna andra platta Labour Of Lust. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. En annan gång åkte vi till Staffanstorps Gästgiveri och åt smörgåsbord. Efteråt gick vi på guidad vandring i Staffanstorp där Ola växt upp och han berättade anekdoter från sin tonårstid som mods.


The Girls - So Be It (1988)

Ola Främby och jag i mitt korridorskök någon gång 1992. Som du ser hade jag väldigt svårt att överhuvudtaget se normal ut i den lokala popstjärnans närhet.

När konsertstället Godsmagasinet i hemstaden Simrishamn hade sin officiella öppningskväll 1992 kunde jag, sprickfärdig av stolthet, presentera The Girls på scenen, eftersom jag bokat dem. Jag var så entusiastisk att jag råkade ge Ola en örfil med handflatan när jag slog ut med min långa arm i en välkomnande gest. En sån liten grej man bär med sig resten av livet som ett mycket pinsamt ögonblick. Men live var The Girls energiska, tajta och givetvis snyggt klädda som en riktig poporkester.

Jag väntade otåligt på att deras första album skulle komma och slå världen med häpnad. Månaderna segade sig fram. Men när skivan slutligen landade i skivaffärerna i slutet av 1992 var den inte det mästerverk jag väntat mig eller var det så att min musiksmak förskjutits under tiden i en annan riktning? Möjligen bidrog den studentikosa titeln till att jag svalnade, It's Not For The Öskön. För smarta för sitt eget bästa och kanske för mycket på en gång med en hel fullängdare?

Åren gick och jag bytte faktiskt bort mina skivor med The Girls. När jag för första gången hörde fullträffen Last Nite med The Strokes, nästan tio år senare, fick jag omedelbara och oväntade associationer till just The Girls. I samma sekund förstod jag hur jävla bra de varit!


The Girls - Don't Say No (1991)

I drömmars land

Det mörknade redan för ett par timmar sedan. Jag bär en tung ICA-kasse med bland annat två liter mellanmjölk, en vaniljyoghurt, Polarkaka och tvättmedel. Har snabbt stannat till i affären på väg hem från tunnelbanan, som tagit mig tvärs genom stan från jobbet. Låser upp dörren till lägenheten. Det luktar stekta fiskpinnar hemma. Min sambo ligger utslagen i soffan och ger med största ansträngning ifrån sig ett kraftlöst hej. Bolibompa har nyss börjat, ungarna sitter förstenade nära TVn och bevärdigar mig därför inte med att hälsa. Jag övermannas av en plötsligt trötthet, tar Dagens Nyheters kultur- och nöjesdel med mig och släntrar in i sovrummet för att ta tio minuters vila. Ögonen sluts bara några rader in i en essä om de så förtryckta och bortglömda finsk-ugriska ingermanländarna i kommunistdiktaturens Sovjetunionen.

Genast griper det undermedvetna in och tar över. Resliga träd omgärdar sängen liksom den lummiga markvegetationen mellan dem. Sovrummets väggar och tak tonar bort ungefär som i Till vildingarnas land (engelsk originaltitel Where the Wild Things Are), en barnbok som gjorde intryck på mig när jag växte upp och som jag haft nöjet att läsa igen för mina ungar. Det är är skymning i den strandnära tropiska djungeln, fjärran från vardagen och vuxenhetens krav och konventioner.


We All Together - Bluebird

We All Together var en popgrupp som var fullständigt besatt av det sena The Beatles lättare poppiga sida och särskilt av Paul McCartneys melodiositet. Bluebird är en fullständigt magisk cover av en låt från Pauls grupp Wings oerhört framgångsrika album Band On The Run från 1973. Det spektakulära med We All Together var att de kom från huvudstaden Lima i det sydamerikanska Peru.


Frontfiguren Carlos Guerrero sjöng på en engelska närmast fri från brytning. Bandets egenkomponerade låtar gick heller inte att härleda till någon speciell beatleslåt, trots att de var omisskännligt influerade av The Fab Four. Det fanns något ganska avspänt över We All Together trots allt. Men de var minst fem år efter sin tid och kom från ett avlägset ställe långt bortom popvärldens horisont, dömda till total obskyritet, åtminstone till några popentusiaster grävde upp deras två skivor för tio år sedan.


We All Together - Children

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 3

Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.

Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.

Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.


Clifford T Ward - Wherewithal (1973)

Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:

I wish I had to wear a thong
To attract your attention

Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.


The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.


Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.


Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)

I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.

Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].


Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)

David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty

Många sextiotalister har det inledande saxofonsolot från 1978 års jättehit Baker Street inbränt i hjärnbarken, vare sig de gillar låten eller inte, så även Dave Grohl som med sitt Foo Fighters gjorde en cover av den.

De som är äldre än så minns kanske också den kortlivade pop/rockgruppen Stealers Wheel från första halvan av 70-talet och deras stora hitlåt Stuck In The Middle With You, som egentligen bara var menad att vara en parodi av Bob Dylans paranoida sida. Vi som är sjuttiotalister minns förresten också den låten, men från ett helt annat sammanhang långt senare. I Quentin Tarantinos berömda debutfilm Reservoir Dogs (svensk titel De hänsynslösa) från 1992 fick den gamla bortglömda hitlåten nytt liv i samband med att en gisslad polisman fick ett öra avskuret i en lagerlokal av en sadistisk och förbannad bankrånare efter ett misslyckat rån. Alla som har sett scenen kommer ihåg den och dess soundtrack.

Mannen bakom Baker Street och Stuck In The Middle With You är en doldis som heter Gerry Rafferty.


Promofilmen till Stuck In The Middle With You från 1973 i vilken bandkollegan Joe Egan står vid mikrofonen, även om det är Gerry Raffertys röst som hörs. Det beror på att Rafferty, redan innan den plötsliga framgången med låten, hade hoppat av Stealers Wheel för tillfället.

För fem år sedan skaffade jag utan några förväntningar Stealers Wheels första album från 1972 (som innehåller ovan nämnda hitlåt). Frånsett några spår med trött, tidstypisk och intetsägande sjuttiotalsrock, bestod plattan till största delen av förbannat fin Beatles-influerad popmusik med korvskinnstajt stämsång. De gamla skolkamraterna och förgrundsfigurerna Joe Egans och Gerry Raffertys röster var svåra att skilja åt sinsemellan och de lät också kusligt lika John Lennon.


Stealers Wheel - Late Again (1972)

De var vid den här tiden ganska ensamma med att gå i The Beatles fotspår, med undantag för powerpop-pionjärer som Badfinger och Big Star. Under Stealers Wheels korta dysfunktionella och haltande karriär kom ytterligare två plattor med liknande ojämn blandning (därför är en samlingsskiva att varmt rekommendera).

Första sättningen av Stealers Wheel med Gerry Rafferty sittande på huk.

Det var när jag letat vidare som jag verkligen fastnade för Gerry Rafferty och hans musik. Jag hade läst att han spelat in en soloskiva som kom ut 1971 – Can I Have My Money Back? – efter sin första ganska framgångsrika grupp The Humblebums och före Stealers Wheel. Tretton starka melodier, inte en enda som sviktar. Det här albumet skulle Paul McCartney kunna ha gjort precis i början av sin solokarriär om han istället varit allvarsam och tvivlande.


Gerry Rafferty - To Each And Everyone (1971)

För mig är To Each And Everyone en av höjdpunkterna, ett stycke akustisk vemodig folkpop eller kanske till och med barockpop. Jag kapitulerar ofelbart när klavinetter, spinetter, cembalos, orgelharmonium eller andra äldre klaviaturinstrument tas fram och dammas av i popsammanhang.

Jag vill också passa på att tipsa om en samling med de delikata låtar han spelade in åren 1969-70 med The Humblebums plus en överbliven låt från Can I Have My Money Back?-inspelningarna. Samlingen hette kort och gott Gerry Rafferty och gavs ut 1978 på Visa Records, samma år som Rafferty fick sitt genombrott som soloartist.


The Humblebums - Keep It To Yourself (1970)

Det finns väldigt få intervjuer med Gerry Rafferty att läsa, ganska lite skrivet om honom överhuvudtaget. Det kan vara svårt att få grepp om Rafferty. Känt är att hans karriär har varit ständigt kantad av en massa hinder, strul och rättsliga processer mot skivbolag och management. Redan från början hade han en cynisk och motsträvig läggning och har skrivit en rad låtar om musikbranschens fällor, såväl som om kärlekens avigsidor. Trots att att Raffertys låtar ofta är syrliga finns det ändå alltid en värme där.

Så till tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty:
All The Best People Do It (från The Humblebums album Open Up The Door [1970])
Keep It To Yourself (också från Open Up The Door)
The Long Way Round (från albumet Can I Have My Money Back? [1971])
To Each And Everyone (också från Can I Have My Money Back?)
Sign On The Dotted Line (också från Can I Have My Money Back?)
Late Again (från albumet Stealers Wheel [1972])
Stuck In The Middle With You (också från Stealers Wheel)
Next To Me (också från Stealers Wheel)
Steamboat Row (från Stealers Wheels album Ferguslie Park [1974])
Benediction (från Stealers Wheels album Right Or Wrong [1975])

If I Were The Carpenters... #3

1971 kom det självbetitlade albumet "Carpenters". Här hittar man bland annat en av deras mest bisarra låtar, Druscilla Penny. Stilen är barock harmoni-pop, ungefär som Paul McCartney eller Jeff Lynne skulle ha kunnat skriva den. Texten beskriver baksidan av groupie-livet, inte så lite moraliserande. Känns sådär faktiskt, texten alltså. Men annars är det ju en ytterst fin liten "ditty" - och ett av få tillfällen då broder Richard står för lead-sången.

boomp3.com

Del 10: Tio goda skäl att gilla Badfinger

Knappast någon av mina musikpolare är speciellt förtjust i Badfinger. De faller mellan två stolar – för mycket rock för popsnören och för intimt förknippade med pop för rocktyper. Bara kött och potatis för finsmakaren, men basföda och trygghet för mig. Fyra killar som rätt upp och ner framförde raka popmelodier med vattentät stämsång, feta gitarrer och hårdslående trummor. Tillsammans med Big Star, The Raspberries och Emitt Rhodes räknas de som powerpopens pionjärer.

Genom deras managers känningar kom The Iveys (från Swansea i Wales) år 1968 i kontakt med de stora idolerna i The Fab Four. Paul McCartney skrev året efter (nyligen omdöpta) Badfingers första hit, Come And Get It. Badfinger spelade med John Lennon på Imagine-albumet. Med George Harrison samarbetade de på All Things Must Pass och The Concert For Bangladesh. Harrison producerade också fyra låtar på gruppens superba platta Straight Up som kom ut 1972. Dessutom medverkade Badfinger på Ringo Starrs hit It Don't Come Easy. The Beatles hade själva varit en närmast symbiotisk grupp i början och sedan under lång tid hade de glidit isär. Efter The Beatles upplösning tycks det som om medlemmarna, i de nya rollerna som soloartister, tydde sig till Badfinger, inte bara för att gruppen bestod av skickliga musiker, utan kanske också för att Beatlarna saknade ett bands dynamik och sammanhållning.


Badfinger och deras sista hit Baby Blue, presenterade av Kenny Rogers i en TV-show från 1972

Badfinger var Beatlarnas skyddslingar och de hade fyra rejäla hits i eget namn samt en dunderhit som Pete Ham och Tom Evans var upphovsmän till. Trots detta stod Badfinger för ett av rockhistoriens mest tragiska öden. De var knutna till The Beatles bolag Apple som missköttes administrativt och ekonomiskt på ett legendariskt vis. Bandet hade usla managers och genom dem hade de förhandlat fram dåliga musikrättigheter åt sig själva. Harry Nilsson hade otrolig framgång med en fantasisk tolkning av deras ballad Without You, som toppade hitlistorna på båda sidorna av Atlanten år 1972. Men Badfinger turnerade fortfarande ändlöst vidare och såg inte till några stålar. De blev faktiskt skuldsatta istället. Problemen fortsatte på skivbolaget Warner, efter att Apple gått i konkurs och alla royaltyer frusit inne. Plattor spelades in, men drogs in eller gavs inte ut överhuvudtaget.

Våren 1975 dukade Pete Ham under för alla motgångar och hängde sig i sitt garage. Han hade i gruppen varit en personlig låtskrivare och sångare med en kraftfull rockröst som ändå uttryckte en sårbarhet. Några år senare återförenades Badfinger och gav ut ett par skivor till. Men de överlevande medlemmarna kunde inte hålla sams på grund av deras dystra gemensamma historia. Mitt under pågående rättegång om skäliga musikrättigheter år 1983 tog så den andre främste låtskrivaren Tom Evans sitt liv på samma sätt som Ham gjort. I mitten av nittiotalet fick Mariah Carey en ännu mer monstruöst stor hit med deras drygt tjugo år gamla låt, Without You. Hon kände säkerligen inte ens till Badfinger och att de båda låtskrivarna tagit sig av daga, delvis för att de inte ens fått ett ruttet lingon för låten.

Dear Angie (från Magic Christian Music år 1970)
Midnight Caller (från No Dice också 1970)
No Matter What (No Dice)
Believe Me (No Dice)
Take It All (från Straight Up år 1972)
Baby Blue (Straight Up)
Name Of The Game (Straight Up)
I Miss You (från Badfinger år 1974)
Just A Chance (från Wish You Were Here också 1974)
Your So Fine (Wish You Were Here)

Del 9: Tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes

En vintrig februaridag år 1995 träffade jag på en annan skåning i lärosätet Uppsala (vilket var ganska sällsynt). Utan att alls känna varandra, satt vi på ett kafé och snackade lite trevande, rätt mycket om Skåne, tror jag. Hur det nu var så halkade samtalet plötsligt in på musik och The Fuzztones av alla band (bortglömd garagerockrevival-grupp från åttiotalet). Det visade sig att min nyvunne kompis Jonas var en musikälskare av stora mått med smak för sextiotal.

Ett par dagar senare, under en koffein-speedad åttatimmars session vid skivsamlingen i hans vardagsrum, gav han mig ett febrigt föredrag om denna musik. Han pepprade mig oavbrutet med favoritlåtar, kuriösa fakta och superlativer. Jag tumlade sent på aftonen nästan omtöcknad ut i det tysta snöfallet i uppsalaförorten Sävja. Jag kunde omedelbart efteråt inte återkalla något jag hade hört och upplevt hemma hos honom. Allt bara snurrade i huvudet. Jonas hade öppnat dörren på vid gavel mot den värld som sextiotalsmusiken utgör. Även jag kom mer eller mindre att leva i den världen de följande fem åren.

Just den virvlande villrådiga känslan fångades så väl i den psykedeliska poplåten Time Will Show The Wiser. Bara en vecka senare kom den med på ett fullmatat kassettband. Blandbandet tog mig med på en expedition genom den spännande och oförutsägbara undervegetationen nedanför de största engelska och amerikanska sextiotalsgrupperna som jag redan kände till. Jonas spelade in ytterligare 21 blandband med tiden. Han blev en blev en musikalisk mentor för mig.

Time Will Show The Wiser var en introduktion till The Merry-Go-Round – det tonåriga popgeniet Emitt Rhodes band – som på ett album och en handfull singlar körde såväl ruffig beatpop som skimrande folkrock och dramatisk barockpop. Man kan säga att de lyckades limma ihop det bästa med The Beatles, The Byrds och The Left Banke. Den kortlivade gruppen var emellertid bara framgångsrik i hemstaden Los Angeles.

Ett par år efter det första mötet med Jonas och Merry-Go-Round fick jag tag i Emitt Rhodes första soloalbum från 1970. Det gick (då som nu) att hitta överallt billigt på vinyl. Liksom flera av mina musikvänner, lånade jag knappt ett halvt öra åt plattan i början och avfärdade låtarna som triviala Paul McCartney-pastischer. Visst kallas Emitt Rhodes ofta för ”the one-man-Beatles”. Han dyrkade ju det bandet. Och visst kan Rhodes honungsvarma röst och nästan medfödda flödande känsla för melodier och harmonier ibland vara förvillande lika Paul McCartneys...

Det dröjde kanske fem år. En solig vårdag här i Rågsved, när jag för första gången vågade öppna balkongdörren igen efter en lång kall vinter, låg albumet och snurrade på skivtallriken. Plötsligt hörde jag varje låt klart och tydligt i all sin strålande lyster, en innerlig och självklar popmusik som sprungit rakt ut ur en ung mans själ. En av de låtar som fastnade permanent inne i hjärnans melodicentrum var You Should Be Ashamed, som verkligen är så full av grace som en poplåt kan vara.



Han spelade in sina soloplattor i föräldrahemmets garage i Los Angeles-förorten Hawthorne, som även The Beach Boys kom från. Emitt gjorde precis allt själv. Alltid utmanade han sin egen förmåga. Framför allt spelade han samtliga instrument på egen hand, inte bara de som är vanliga i rocksammanhang, utan med tiden även fiol och blåsinstrument.

Även om han var brådmogen konstnärligt som låtskrivare och musiker, var han lika oerfaren och godtrogen affärsmässigt som vilken annan tjugoåring skulle vara. Han övertalades troligen av sin skrupelfrie manager att teckna ett skivkontrakt med ABC/Dunhill där han var förpliktigad att ge ut ett album varje halvår. Den bedriften hade förebilderna The Beatles visserligen klarat av, men Rhodes var å andra sidan helt ensam i alla led i processen att göra en platta. Slavkontraktet hindrade honom att turnera och göra promotion. Han hade inte tid, då han var piskad att skaka fram nya album.

Dessutom släppte det gamla skivbolaget A&M (från The-Merry-Go-Round-tiden) raskt ut The American Dream under Emitt Rhodes eget namn. Plattan var ett hopkok av 1½ år gamla inspelningar som var ganska orkestrerade och ännu äldre redan utgivna låtar samt demos med hans gamla band (en evighet hade passerat sedan dess i popvärlden på den tiden). Förvirring och sammanblandning uppstod och den hyggliga försäljningsmässiga framgången med solodebuten Emitt Rhodes avstannade.

Arbetet med uppföljaren drog ut på tiden och Rhodes blev stämd av sitt eget skivbolag ABC/Dunhill som villa ha 250 000 dollar i skadestånd för uteblivna intäkter. Så kom Mirror hösten 1971 och var svagare än solodebuten, mer av McCartney-pastischer och mindre personliga texter. Dock hade även den plattan sina höjdpunkter och är vid en färsk genomlyssning inte så dålig som jag först uppfattade den. Mirror sålde inte alls så bra som den första. Skivbolaget lyfte inte ett finger för att få snurr på försäljningen. Det började gå rejält utför med karriären.

Skadeståndsprocessen lades ned då det tredje albumet Farewell To Paradise kom ut år 1973. Nu hade Rhodes ett mer självständigt musikaliskt uttryck. Det var lite mer experimentellt, stillsammare och allvarligare. På plattan fanns ganska mycket jazz- och soulinfluenser och Curtis Mayfield-påverkat gitarrspel. Denna sista platta sålde inte alls.

Den korta solokarriären hade blivit en till mardröm för Rhodes. Vid 23 års ålder tystnade han som artist, desillusionerad och utbränd. Han var fast besluten att göra något helt annat i fortsättningen. Men hur gick det för honom sedan? På senare år har den ganska isolerade medelålders Emitt Rhodes gjort en handfull intervjuer. Bland annat publicerade Los Angeles City Beat ett långt och gripande reportage för 4½ år sedan om hans tragiska livsöde.

Så till tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes:
Time Will Show The Wiser (från The Merry-Go-Rounds självbetitlade från 1967)
You’re A Very Lovely Woman (också från The Merry-Go-Round)
With My Face On The Floor (från Emitt Rhodes från 1970)
Live Till You Die (också från Emitt Rhodes)
You Should Be Ashamed (även den från Emitt Rhodes)
Someone Died (från The American Dream utgiven 1971)
‘Til The Day After (också från The American Dream)
Really Wanted You (från Mirror från 1971)
Warm Self-Sacrifice (från Farewell To Paradise från 1973)
Blue Horizon (också från Farewell To Paradise)