Löningsdag till ära bökade Il Dottore in ölmagen i Malmös smalaste skivaffär, vid Lilla Torg. Magen klämde, vinyljunkien stönade i sin abstinens. Livet var plågsamt. Nöden hade ingen lag. En singel från Kristianstad år 1979? Hmmm! Härligt omslag, kan vara något.. eller absolut inte.
Till doktorns glädje, när han bökat sig ut ur affären, visade det sig var en totalt okänd skånepärla. Värdig en fotvandring till Kristianstad, inom Klippan. Det som verkligen höjer alstrerna är förstås det härliga munspelet och den lika fina saxofonen. Någon som vet något om Asfa Rock?
Diskanten är lite hög på vevgrammofonen så skruva upp basen för absolut njutning!
Spengo är tillbaka! Den trasiga datorn är lagad. Jag har en hel massa inlägg på lager. Men nu är det en sån där småtrött fredagskväll och jag öppnar med ett litet, men naggande gott inlägg.
Vi river av en zydeco-klassiker med en av portalfigurerna i genren, Buckwheat Zydeco. Den här fartblinda dragspelslåten brukar Skivdoktorn slänga på när han vill höja temperaturen i rummet och jag kan aldrig stå emot detta glädjepiller. Håll i hatten, nu bli det åka av!
Buckwheat Zydeco - Zydeco Boogaloo
Samtidigt förs vi till Louisianas landsbygd, nånstans i deltat. Utanför ett trähus står ett långt bord, klätt med tidningspapper och fyllt med kräftor kokta på cajunvis och folk flockas kring det. Det sugs, sörplas och skjöls ner med öl. När skymmer åker bourbonflskorna och instrumenten fram. Se där har du en riktigt härlig kliché av Louisiana och zydecomusik!
Å liksom käcka svenska sjömän Drog dom ut på öppet hav
Slut på vandrandet, dags för lite sjögång uppå böljan den blå. Kriminella Gitarrer twistar till det på en Öresundstur (från kassetten Öresundstwist, hösten -85) med start i Helsingborg.
Kriminella Gitarrer twistar loss
Kriminella Gitarrers ”Vårdad klädsel” var, som bekant, det första släppet på Kloaak i mars 1978. Magnus Gustafsson [Gusti på Spengo-redaktionen, red.anm.] var på den tiden en sorts fotograf/omslagsdesigner etcetera till dessa punkare. Kredit nog, men Magnus var också vänlig nog att besvara en återkommande fundering under åren; vems var vantarna?
"Trots att enbart sångaren, Stry Terrarie, hade fattat hur punkarna i England såg ut, så levde de andra pojkarna i Kriminella Gitarrer knappast upp till danspalatsets önskemål om klädsel, utan såg snarare ut som de tre brukspojkar de var. Framför bandet ligger ett par vantar och dagens nummer av Kvällsposten. Att Kvällsposten var med på omslaget kunde Stry stå ut med, men att mina vantar också hamnat där hade han oerhört svårt att förlika sig med."
"Beträffande ”Silvias unge” så tog jag fotot vid Folkets Hus, Klippan. Med på fotot är om jag minns rätt, Görgen Persson som ägde Amazonen, Affe Olofsson, Affes dåvarande flickvän Anne, samt Annes bästis som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men som precis som Anne kom från Ljungbyhed. Stry var måttligt nöjd med att Görgen Perssons fötter/sandaler, ungefär storlek 46, mycket tydligt syns på omslaget."
I likhet med det första släppet, Kriminellas ”Vårdad klädsel”, var även det sista bandet att släppa något i sjutumsformat (såvitt känt av undertecknad som dock inte är okänd för att emellanåt ha fel), inspelat i Svenska Popfabrikens studio, ett punkband. Visserligen 18 år senare men i gengäld bra mycket snabbare. Kurbits I.R. ”Inget liv” (Really Fast 22, 1996) lyckas klämma in 13 låtar på debut ep:n. Uppföljaren ”Skåne, Sweden Attacks” kom ett år senare med bibehållet tempo.
I studien medverkar bland annat medlemmar ur Von Gam, från Hovmantorp, som en oktoberdag, 1979, tog morgontåget till Klippan för att böka i Bombadill, tills kvällståget avgick. Kvar i studion satt Sticky och vred på reverb knappen för vad som kom att bli Von Gam singeln ”Hasse Parasit / Mode” (GAM produktion, VG-01, 1980). Hovmantorp är för övrigt en trevlig vandringstrakt trots förekomsten av slagg efter lågteknisk järnframställning.
Von Gam - Hasse Parasit
Nu är vandringen till ända och vi lämnar er alla med något sällan hört utanför Klippan och knappt där:
THÖ PITTS ’VOJNE’ SINGELKASSETT
THÖ PITTS SJONGER VOJNE
A: VOJNE ”SJONGS” AV BAND AIDS B: INST.VERS. DÄR DU/NI KAN ”SJONGA SÄL”
DENNA UNDERSKÖNA UTGÅVA AV THÖ PITTS KAMPSÅNG ”VOJNE” FÄRDIGSTÄLLDES I STUDIO BOMBADILL DEN 6 APRIL 1985. ”SÅNG” UTFÖRES AV THÖ PITTS MANSKÖR (BAND AIDS) OCH HANDHAVANDET AV DIV. INSTRUMENT SKÖTTES THÖ KOO. (THÖ KOO = ”BERGET” KIDDÉN, ”BLIXTEN” HOLST, ”SÅLLET” NILSSON OCH FOLKE ”BICYCLETAS”) • ---------------- • PRODUKTION OCH REPRODUKTION: FOLKE TIBILD
Thö Pitts - Vojne
Thö Pitts - Vojne (instrumental version)
Begreppet vojnes ursprung är omstritt, på ryska betyder det krig, på finska kan ge/de kan, på estniska smörig och på lettiska kan inte. I Sverige brukar det härledas till sydsamiskan; att något är åt katten/besvärligt. Det finns även de som hävdar att det är en slarvig översättning från oy vey som på jiddisch betyder bedrövelse/förfäran. Klippan-varianten får ni dra era egna slutsatser om. Vad som däremot kan klargöras är att Thö Pitts var ett korplag och att musiken är baserad på sångarens fars favoritlåt ”Seemann”. Här i ett smakprov av österrikaren Freddy Quinn.
Freddy Quinn - Seemann
Snipp snapp slut! Opp mä tofflerna på hyllan! Ambulansen kommer! Har ni alla vita rockar? Kör ni mig till Fisksätra? Gud väntar på mig där förstår ni! Tack, det var snällt. Ni måste förstå, mitt öde är att vara vagabond och han väntar på mig i Fisksätra. Var är Stina och Sofi? Kommer dom? Hinner vi köra gruslasset till Hyllstofta först? Hinner jag till bruged i morron bitti? Var är min Scania ratt? En spruta? Sova? Jaha...men…….
Säg den logik som varar. Tofflerna fick stolpa iväg änna opp till Jönköping för denna etapp på fotvandringen. Efter ett så långt stegande kan gott Drömpojkarna presentera sig själva, mens en ann hämtar andan, med ett par smakprov från LP:n Drömpojkarna (Grisbäck, 7905, 1979).
Drömpojkarna - Drömpojkar
Drömpojkarna - Öppet dygnet runt
Jönköping såg dagens ljus under Magnus Ladulås och ett par hundra år senare pysslade stadens invånare mycket med oxdrift på kärrvägarna till Blekinge. Då var Magnus sedan länge begraven, men inte innan han fått en tagg från Kristi Törnekrona av Filip IV. Kanske glädjen förtogs lite av att dylika taggar var den gängse gåvan från franska kungar som tycktes sitta på ett rejält lager. Hur som helst så sjuhundra år efter denna gåva vandrade Drömpojkarna ner till Klippan för att föreviga sig även i sjutumsformat med singeln "Sofi / Ny i stadens ljus" (Slick-10, 1979).
Drömpojkarna - Sofi
Magnus Ladulås fann varken Kristi eller Gud i taggen från törnekronan, men pojkarna fick i alla fall träffa sistnämnda i Fisksätra. Denna del av Nacka kommun som uppförde sina höghus i början av 1970-talet under parollen: "det går att gå". Visserligen en paroll för oss fotvandrare men, tja, vandra i Fisksätra, hur kul är det? Och var är Gud? Bakom pizzerian? Han träffas i alla fall på F.d. Drömpojkarnas "Final single" (Svenska drömprodukter/Svenska popfabriken, SDP-S01, 1982). Kompade av Klippans Hjältar: Sticky Bomb, Chuck Deluxe, Bo Åkerström och Thomas Holst.
F.d. Drömpojkarna - Gud i Fisksätra
F.d. Drömpojkarna - Öm och rå
Några månader efter den grandiosa "Final single" dök det upp ett Hugh Scott Band, som fann sig förlikade med sitt öde som vandrande "Vagabond" (Svenska popfabriken, HSB-09, 1982).
Hugh Scott Band - Vagabond
- Fotvandringen närmar sig slutet, tofflerna di gråder, di gider inte mer. - Ah, du bäscha dej! - Bjöck dej i bigga håsan!
Okej då, en avslutande etapp om några dagar med något vi alla vill se. Sen ställs tofflerna på hyllan.
En av de tidigaste punksinglarna att lämna Klippan var Mizz Nobody ”Gania / Smittad” (DO 69, 1978). Ett engångsprojekt av Eva Brusquini som sedermera tog vägen till Malmö och Kabinett Död men det är ett annan vandringsstig.
Mizz Nobody - Smittad
Kusinerna från landets singel ”Danskarna / Värmen e på” (Svenska Popfabriken, KUS-1, 1988) är så udda att jag faktiskt inte vet vilken klövjestig vi är på. Rösten låter lite bekant men mer än så blir det inte i spekulationsväg, om någon vet mer så sträck upp handen. Två försvenskade covers, den första på Cultures ”Pirate Days” från excellenta albumet Two Sevens Clash och den andra på Glenn Freys “The Heat Is On”.
Kusinerna från landet - Danskarna
Kusinerna från landet - Värmen e på
Vi vandrar vidare i undertecknads okunskap om stigarnas krokar med Snillet Bengtssons ”Rockiga Stina” (SB 90, 1990). Kanske inte direkt halta Lottas krog men väl Stinas vandring.
Snillet Bengtsson - Rockiga Stina
Garaged Lemon albumet ”Single Phase” (Svenska Popfabriken, CIT 69, 1987) var Kenny Andersson soloprojekt i produktion av Pål Spectrum. Kennys hemman var beläget i Lund. För oss fotvandrare en lyckad stad då Romelåsens sydvästsluttning utmed Höje å ger fint skydd mot sankmarker.
Garaged Lemon - All Over Again
Ängelholm lär vara känt för sina lergökar men även annat musicerande har praktiserats i staden. Såsom Little Stalin Bluesband med ”Hunting Round Town / Checkin On My Baby” (Svenska Popfabriken, SPB-17, 1987).
Little Stalin Bluesband - Hunting Round Town
Fyra år senare fann ytterligare några gökar vägen till Klippan; King Koole med ”Hot Love / Come Back / Can´t Put Out the Fire” (KK 01, 1991). 1516 fick Ängelholm stadsprivilegier av Kristian II, snopet nog togs de bort 31 år senare och borgarna fick flytta Landskrona – vilket öde! Först 1767 fick Ängelholmarna bilda stad igen. Ängelholm är dock lite förrädisk för fotvandrare på grund av sin flyktiga sand. Trots detta lär Ängelholmsbanden fortfarande musicera på stadens gator emellanåt.
King Koole - Come Back
Fotvandringen återupptas med etapp 4 om några förvirrade dagar.
Efter åratal av vingliga färder på mindre skogsvägar snurrade ambulansen till slut in på skivtallriken: Bo & Holgers vinylsjua ”Ambulansen kommer / Köra Grus” (SPC 401). En lång färd som påbörjades i augusti 1982. Ambulansen ryckte då brådskande ut från Skånska Popcentralen. Riktigt vart den skulle förtäljer dock inte historien. På sin färd tycks den ha ägnat sig mindre åt hjälpinsatser än ett dadaistiskt rockpökande. Osvagt så det förslår!
Ambulansen kommer
Efter detta framplöjande på grusiga landsvägar blir det till att köra ett och annat lass grus i röjandet efter vingliga ambulansers framfart, i likhet med ett och annat lass av svaga textkopplingar för undertecknad innan denna vandring är över.
Köra grus
Om Hyllstofta (där en av skaparna till dessa fantastiska alster fortfarande lär husera) förtäljs det att efter freden i Roskilde 1658, då danskarna gav upp Skåne till Sverige, samlades en del beväringar i snapphaneleden och att dessa vid ett tillfälle rodde över Bäljane å på en träport för att plundra Hyllstofta by. Bytet lär nog inte varit så omfattande då Hyllstofta inte bestod av mer än några hemman.
På denna tid börjades det med vägpolitik; klövjestigarna skulle bli kärrväg och kärrvägarna bli sten- och backfri vagnsväg. Dylika påfund har dock aldrig hindrat oss fotvandrare från att stega vidare till nästa tonexplosion. Bak nästa stigkrön lurade Playwood Brothers dansanta svängom ”Jobba på bruged / Dansa valz” (SPC 502). Bruket i fråga är Nordens äldsta, startat 1573, av en släkting till Tycho Brahe vars intresse var större för stjärnor än kärrvägar. Vilka för övrigt inte var så rikt förekommande på den tiden, klövjestigar var betydligt vanligare då vi fotvandrare ännu var i majoritet.
Jobba på bruged
Det tredje och sista släppet från Skånska Popcentralen kom att bli med det tidigaste bandet. Inte nog med att de var Skånes svar på Hollies de har dessutom spelat ihop med Oskar Typings Clan (som återfinnes med bidraget Troubles på En flugskit i kosmos)! Empty Hearts vandrade omkring i Klippan centrum redan i mitten på 1960-talet och poppar fortfarande upp bak krönen emellanåt. Studioinspelningsdags dröjde till 1981 för första låten och till 1983 för andra, innan debuten "Don´t Be Afraid / Tears Hide My Eyes" (NSPC 303) låg på skivdiskarna.
Don't Be Afraid
Mediamogulen bakom Skånska Popcentralen kan själv höras i ”Tofflerna som gräd” (BB002) av Vauxhall (ett par ytterligare alster kan avnjutas på samlingsalbumet "Bullerbyn - en antologi i fyra band", BB010). En episk berättelse om mannen som vandrade ut för att dansa med hmhm full med hmhm. Huruvida det skedde på en klövjestig eller kärrväg förtäljer inte historien men dylika detaljer är som regel inte närvarande i mer episka betraktelser.
Tofflerna som gräd
Etapp två av den månadslånga fotvandringen avverkas om en vecka…om tofflerna håller.
En ovanligt lugn gammal hjälte utgjuter sig någorlunda ödmjukt över Kate Bush på ännu en trist youtube länk:
John Lydon Talks About Kate Bush - BBC Queens of Pop
Själv har jag egentligen inga åsikter om Kate, det lilla jag hört har kvickt sorterats bort som ointressant. Kan jag haft så fel? Nu, när tonårsförebilden över alla erkänner sitt gillande. Är det åter dags att kräla i stoftet? Tonårshjältar har ju aldrig fel. Behöver mina öron åter plågas av en pianoklinkande katt med hysterisk röst? Ja, antagligen är det dags att krypa till korset och i alla fall ge henne en chans. Om inte annat så för att konstatera att herr Lydon för första gången haft fel (okej, han har haft fel många gånger men aldrig i någon musikrekommenderation till min lilla värld) och i ett desperat försök att inte behöva konstatera detta. Så, var ska man börja med Kate? Vad är bäst? El Doctores vandring i vinylträsket fortsätter, de nylackade skorna tycks aldrig förmå att ta sig upp, de bara stampar och sjunker ner i den tjockflytande möllan å emellanåt flyter en suspekt vinylbit upp. Hans två senaste träskfynd illustrerar kanske inte bara hans sökande utan också hans fåfänga vidklängande vid svunna tider. Stampar man i ett träsk - hur komma vidare? Det som flöt upp till ytan var i alla fall Åke Sandins första singel "En kväll i november" (återfinns lättare på cd:n). Det riktigare fyndet här var nog snarare pappersomslagets baksida. Tänk! att det fanns en värld som gick i ändlös väntan på "Gurk-tango". Vilka tider! Det andra som flöt upp var den saknade vinylsingeln med Throbbing Gristle "Five knuckle shuffle", som är Yorkshire-slang för masturbation - tja. På midsommarafton äntrar doktorn tåget till Köpenhamn för att äntligen se TG live i sällskap med filmproducenter, slezedvdutgivare, lesbianer, butchbabys och finnar. Godare sällskap är svårt att återfinna.
Och nu är det bara tre-fyra veckor tills återupprättelsen för världens största psychband dimper ner i brevlådan:
För att återknyta till herr Lydon fyndade Doktorn nyligen loss på kanske den mest fantastiska coverplattan någonsin "Los Exitos de Sex Pistols - por los punk rockers". En spansk rip off på Never Mind the Bollocks från 1978. Från den tid då det var billigare att hyra ett billigt studioband och ge ut det än att licensiera originalet. Sångaren kan inte engelska, gitarren är konstant i fuzzpedal läge och det hela försöker låta så desperat som möjligt. Dåligt? Ja! Men inte enbart, någonstans här finns en och annan fascinerande kvalité. Särskilt för oss som spelat originalet sönder och samman:
Det är inte bara Lydon som spöker utan även att über-managern Malcolm Mclarens teorier åter besannas. En operasångerska i melodifestivalen! Så radikalt! Men ingenstans så radikalt som på den då sågade Mclaren lp:n "Fans" (1984) där han gjorde ett märkligt särlingprojekt i att förena opera och pop. Kanske inte så långsökt, funkar på hälften av låtarna riktigt bra; och fortsatte med en kort repris med klassiska uttryck på "Waltz Darling" (1989). Hyllningen till Vogue fashion som Madonna sen knyckte. Shit! Malcolm må vara en skitstövel men en smart och rolig sådan å mer kan man inte begära. Vilken hjälte!
I'm the last of the famous international playboys.
Det är många inlägg på denna sida referande till nörderi. För mig är det fullständigt obegripligt. Kanske för att jag är så pass gammal att detta begrepp inte fanns i min ungdom och jag var rätt gammal när det kom. Min initiala reaktion när det först dök upp – i referens till de tidigaste personerna som var smarta nog att inte bara sitta framför en hemdator dygnet runt utan också se dess potential och sälja det – var avsky. Och längre har jag inte kommit. Nörd är en stupid beteckning på människor som inte slaviskt följer senaste dokusåpa men däremot slaviskt följer t.ex. Postcards utgivning eller måste ha alla Klippan singlar som undertecknad. Det kostar oss alla lika mycket ekonomiskt och tidsmässigt men bara för att man inte följer mainstream fållan skulle man vara någon sorts nörd eller dessutom sätta en ära i det. Jag förstår det inte och definitivt inte på denna sida där referenserna är så normala och musikaliskt ”korrekta” (men det är en annan sak). Det känns som en nedvärdering av oss själva och våra intressen och smak.
Hela mitt liv har jag känt mig lite lätt utanför (samtidigt som jag varit ”inne” emellanåt av märkliga tillfälligheter) och det är något som jag med åren uppskattat alltmer hos mig själv. Varför ska jag plåga mina medmänniskor om utlägg om den senaste dokusåpa när jag kan såga av dem med en motfråga om vad de anser om Residents senaste album. Jag frågar inte mina arbetskollegor vad de tycker om sistnämnda lika lite som jag kan svara på vad jag tycker om dokusåpor. Det ena är varken sämre eller bättre än det andra egentligen. Det är bara en fråga om smak. Att denna sidas bloggägare sjunkit ner i soft rock från tidigt 70-tal gör inte honom till en sämre människa. Jag älskar honom lika mycket för det även om jag inte delar hans smak inom just detta område. Även om jag hellre lyssnar på Motörhead än äter fiskpinnar. Har en bekant som en gång beskrev ett av sina mest rörande livsögonblick: det var när hans nioåriga son ställde sig upp och sjöng Sheena Is A Punkrocker a capella på klassens samlingstimme.
Jag vet inte varför jag skriver detta utlägg. För egentligen bryr jag mig inte, jag har aldrig känt att jag behöver försvara min smak eller dess yttringar. Tvärtom är det sedan mina yngre tonår som punkare i en småländsk småstad i slutet av sjuttiotalet och allt det hat det medförde från omgivningen som präglat mig så starkt att det inte blir intressant vad enstaka människor eller recensenter tycker. Det viktiga är vad jag tycker och jag behöver inte plåga mina medmänniskor med det när jag vet att de inte är intresserade (är de lite intresserade däremot så kan jag gott plåga dem lite). Kanske skriver jag detta som en sorts ”rening” för mig själv eftersom jag idag betalat 3350 kronor för en svensk vinylsingel. Men so what: vad hade jag fått för de pengarna annars? 20 nya cd? En vecka på Mallorca? En helg på krogen? Nej! Vill jag betala det för en singel så gör jag det. Men det gör mig inte till en nörd och det ger mig inget behov av att försvara det heller. Kan det vara att jag har benzin i blodet?
När alla andra ser Rapport och Aktuellt när alla kämpar för nåt fint och ideellt vegetabilisk palestinamaskerad vissa bekymrerar sig, men jag är bara glad
Hej och hå, oj oj såna bekymmer man kan ha Hej hå hej, sån tur att jag e jag För jag vill bara dansa...
Vi satt och småskrockade uppe i Skivdoktorns lägenhet/arkiv alltmedan kvällens första ölkapsyler skildes från sina flaskor med muntra små pysljud. Skivdoktorn hade under dagen köpt ett billigt begagnat vinylexemplar av hammondorganisten Merit Hemmingsons album Trollskog från 1972 och vi tyckte att såväl skivtiteln som omslaget var föråldrat på ett lustigt sätt.
Tidigare under hösten hade vi kläckt idén att vi skulle kröna vår klubbkarriär i Malmö med en temaafton som skulle heta Jag är nyfiken blågul på etablissemanget Inkonst. Klubbkvällen skulle bli en spännande och djupt underhållande odyssé i svensk populärkultur från tre decennier (50-tal, 60-tal och 70-tal). Skivdoktorn var den givne DJn, men han insåg direkt att han hade stora luckor i sin skivsamling och började genast samla på och grotta ner sig i gammal schlager, proggmusik och mycket annat från den epoken. Det skulle ta mer än ett år innan han var redo för sitt uppdrag.
Med obefintliga förväntningar på denna bortglömda kvinnliga musiker lade Skivdoktorn skivan på grammofonen och satte ner nålen strax före första spåret
Merit Hemmingson - Mandom, mod och morske män
Mandom, mod och morske män var en fullständig fest av funkig folkton där Merit visade hur arsenalen av klaviaturer skulle trakteras, Janne Schaffer bjöd på wah wah-bonanza, "Sabu" Martinez gick bananas på congas, Björn J:son Lindh piskade upp stämningen med tvärflöjten och allt var insvept i det mest smakfulla arrangemang av stråkar som gick att uppbringa. Överraskningen var total. Lyckokänslan for genom kroppen på en våg av kolsyra. Jag och Skivdoktorn insåg genast att vi stött på en guldåder.
Månaderna gick och min besatthet av Merit blev närmast osund. Min nyblivna sambo började tröttna på att Trollskog, Huvva! och Bergtagen gick varma hemma dag ut och dag in. Hon blev undrande inför att jag dröjde kvar så länge med simmig blick vid en ung och otroligt stilfullt klädd Merit i kort-kort på baksidan av konvolutet till Huvva! (den första skivan från 1971 med svensk folkmusik på beat som deklarerades på omslaget). Men i mina ögon var hon framför allt en gudabenådad kvinnlig musiker i en värld av män.
Inte bara jag utan även andra i min generation håller henne högt. Säkert har killarna i The Ark också snubblat över några av Merits gamla vinylskivor och blivit frälsta i hennes musik vid något tillfälle. De har jobbat hårt med att presentera henne för en yngre publik. Merit gästade dem i en drottninglik skrud på scenen under Hultsfredsfestivalen. De har gjort musik tillsammans i studion. Beundrarna Ola Salo och Martin Axén har också sammanställt en samlingsskiva av hennes 70-tal, Queen of Swedish Hammond Folk Groove. Likaså har folkflumrockbandet Dungen spelat bakom Merit.
Merit Hemmingson - Gånglåt från Ovanåker
När Volvo uppmärksammade sitt 75-årsjubileum häromåret, lanserades det traditionsrika bilmärket med en TV-reklam som ackompanjerades av Merits sprudlande Gånglåt från Ovanåker, så förhoppningsvis rasslade det till på hennes bankkonto.
Merit Hemmingson - Jämtländsk brudmarsch
Och sedan i höstas visades den ypperliga TV-serien Upp till kamp, där nästan all musik var specialskriven för serien. En scen inleddes med en inflygning över ett dystert miljonprogramsområde i en Göteborgsförort. Då var man emellertid tvungen att göra ett undantag och använda Hemmingsons enda Tio i Topp-hit från 1973 - Jämtländsk brudmarsch - för att ge den rätta tidsinramningen och känslan av alienation bland de väldiga betongbyggnaderna.
Om Jan Johansson öppnade dörren till svensk folkmusik för mig, så slog Merit Hemmingson upp den på vid gavel. Hennes tappning passade mitt kynne särskilt väl. Musiken var lekfull och tungsint om vartannat. För att använda en sliten klyscha, kändes det verkligen som att komma hem när jag hörde hennes skivor. Jag som under så många år hävdat att jag avskydde svensk folkmusik.
Merit Hemmingson - Bingsjö skänklåt
Fiolen är högstämd och stolt i Bingsjö skänklåt på Huvva!. Orgeln avlöser fiolen och snart gör instrumenten sällskap. Fiolens toner tvinnar sig kring orgelns. Även om skänklåten spelades vid det festliga tillfället då bröllopsgästerna överlämnade sina gåvor till brudparet, har Merit valt att ge den ett ödesmättat allvar som verkligen tilltar när trummorna kommer in.
För varje trumslag förflyttas jag bakåt. Det första slaget slår hål på min tunna hinna av tillkämpad akademisk medelklass i storstaden. Vid nästa går jag som fyraåring ensam med en hemsnickrad gammal leksaksskottkärra av trä i äppelodlingen bakom vårt hus som ligger vid landsvägen. Och jag fortsätter bortom min födelse och bortanför mina föräldrars ungdom. Stannar en mikrosekund till under mina farföräldrars förlovningsdag, samma dag som andra världskriget bryter ut. Förnimmer känslan av stelfrusna fingrar vid potatisplockning på en åker utan slut, höljd i dimma. Ser lågorna som reser sig över min morfars fädernegård i socknens utmark. Och passerar hastigt difteriepidemin 1910 som tog två av min farfars syskon, men som låter honom överleva. Hör så sädesärlans pigga kvittrande vid plöjningen. Bevittnar farfars morfar ta avsked av sina två små döttrar, då han som nybliven ung änkling lämnar barnen hos sina föräldrar och emigrerar med bröderna till Amerika, för att sedan vid ett järnvägsbygge nånstans väster om Minnesota råka ut för en olycka och bli krympling. Känner värmen från härden efter kvällsgröten. Ser elden falna.
Fiolen spelar starkt och obevekligt då trummorna dör undan. Så stark och stenhård som en överstyrd elgitarr någonsin kan bli.
Och vad gör Skivdoktorn idag? Jo, han sitter hemma och lyssnar på de första fonografinspelningarna av svensk folkmusik (återutgivna på vinyl på 1970-talet) som gjordes för nästan etthundra år sedan på vaxrulle. För att inspelningsapparaturen var så okänslig, var spelmännen tvungna att spela så starkt de kunde in i en tratt.
Väckarklockan ringer, det är dags att stiga upp. Jag samlar mina tankar. Överst på önskelistan stod en tur till Helsingborg. Tidigt på morgonen lämnar vi stan. Väderleksrapporten hade utlovat regn men än så länge var det bara ett lätt dis som skymde sikten för DKW:n som trots dess känslighet för kyla och fukt hade startat lätt och nu äntrat E6:an norrut med destination Helsingborg. Det är tio mil kvar.
I höjd med Löddeköpinge görs kort paus för intagande av medhavd leverpastejsmörgås och kaffe på lämpligt designerad rastplats varpå färden norrut återupptas. Det är fem mil kvar. Sjöar, slätter, rullstensåsar, höga berg och skog passerar revy. Någon halvmil innan Helsingborg började små röda, lätta regndroppar smattra mot det västtyska taket på färdmedlet, det var dock inget intensivt regn som skymde siktet speciellt mycket, snart nog syntes slutdestinationen; Dunkers Kulturhus i centrala Helsingborg nära färjestation. Det är ingenting kvar, vi är framme. Helsingborg centrum här kommer jag! Staden där allmogen dansat till Öresundstwistens toner i långeliga tider.
Ingen vårdad klädsel krävdes för att komma in på den audiovisuella tillställningen. Vilket var tur för jag vet inte hur man ska föra sig, nej jag vet inget om celebert skick. I utställningsrummet finns inte bara sittvänlig soffgrupp utan också tv-apparat med suddiga men rörliga bilder. Förutom finfina bilder, memorabilia som Sven Tall huvuden i keramiskt utförande, skivomslag, klipp å annat bjuds på tekniska finesser.
På huvudet sätts ett par hörlurar kopplade till en liten mackapär som riktas mot andra runda mackapärer i rummet och intresseväckande historier om allt från kassettradiobandspelare till skrivmaskiner som prytt Studio Bombadills lokaler kommer till liv om rätt knapp intrycks vid beskådandet. En teknik som bemästrades efter en inte alltför lång stund. Det känns som om jag var där, fast på ett helt annat sätt. När jag sitter där och tittar på alla dessa kort. Ja, jag hoppas jag får komma dit igen. Som om du var här med mig igen.
Lätt omtumlad efter denna tidsresa uppsöktes kiosken i norra delen av utställningshallen. Gick dit för att köpa en glass, det var en djävla kö som sträckte sig till Mars, tiden gick och ingenting hände, tills jag äntligen fatta att kön gick till dass. Så jag gick på toa och fick där äntligen se Knugen skuk. Tänk att få se Knugen skuk! Efter denna omtumlade upplevelse uppsöktes närmaste bås för att närmare studera medhavd litteratur. Dalén och Ellerströms fickvänliga litterära expose över Torssons låtmaterial åren 1978-90: Att kunna men inte vilja (Rim & reson). Denna visade sig innehålla högaktuell kulturinformation som att Elmia är förkortning för Europeiska lantbruks- och industrimässan.
Djupt försjunken i studier gick tiden, trycket lättade. Det var dags att åter vända söderut. Vägen ligger rak och solen går ner över bergen. Å jag sitter i min vagn å ser dom stora molnen som sänker sig över mig. Det nakna landet rullar över mig. Iväg till det förlovade landet. Ljus över prärien, ja det är det jag vill ha.
FOTNOT: bilder av Per Drejare, helt fräckt lånade utan bibliotekskort från den excellenta utställningskatalogen i lp-format, En flugskit i kosmos – klippanpopen 30 år (Dunkers kulturhus). Förutom idolbilden på herr Tall som kommer från tredje numret av Feber och är förevigat av Herbert Tinz. Utställningen pågår till den 27/4, 2008. Det är sämre ställt med tillgängligheten av musiken från denna era. Återutgivningar med Wilmer X, Kriminella Gitarrer och Torsson finns, CD samlingen Kompakt Klippan är dessvärre sedan länge utgången. I övrigt hänvisas till att jaga original vilka inte är det lättaste att hitta längre, betänk att till exempel Johnny & Dom Andras hyllade lp inte sålde mer än 800 ex när det begav sig. Det fanns förstås försäljningsframgångar också, som Torssons första singel; såld i 672 exemplar trots en upplaga på 500 ex. I en kulturmedveten region hade naturligtvis pengarna till fedebåksen Komplett Klippan redan hostats upp. Sådan är varken regionen, lomman eller världen. Men söderut är det rätt trevlig ändå. Det finns ljus över prärien.
Skivdoktorn må vara strängt upptagen med att lyssna igenom Throbbing Gristles 12 cd långa jamsession The Desertshore Installation – ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det hela är enligt TG tänkt att utmynna i ett coveralbum på Nicos Desertshore platta. Att döma av hur sessionerna låter kommer det onekligen att bli ett intressant slutresultat. Detta doktorns mödosamma arbete till trots har han inte kunnat låta bli att lägga sina smutsiga fingrar på synthen och klinka lite. Den tidiga brittiska industrimusiken är lite av en favoritera. Throbbing Gristle tillhör husbanden på kliniken. Tidiga Cabaret Voltaire befinner sig i gränslandet mellan industri och syntpop men hör i doktorns öron mer hemma i den förra. ”Nag Nag Nag” låter lika genial idag som när den först kom. Den tidiga industrimusiken har en markant likhet med den tidiga syntpopen; en önskan att komma bort från det tröttsamma rockposerandet; skitiga rockmusiker struttandes med en gitarr som alla bankar ut samma riff om och om igen. De var bägge också en reaktion mot vad som hände med punken; att den så snabbt blev stöpt i en form och fylld av klichéer. Det fanns både en och två gamla punkare i syntbanden och det var ingen tillfällighet att det var de mest välklädda punkarna.
Den andra stora influensen jämte industrimusiken var glamrocken som kommer till sitt tydligaste uttryck hos Ultravox. Deras första tre album är en märklig trio som alltid varit underskattade kanske främst på grund av att de aldrig passat in i någon enkel genre definiering. Samtida med punken var Ultravox så rätt de kunde bli retrospektivt men totalt fel då. Deras första självbetitlade album var en schizofren mix av Bowie pastischer (men den spelades in innan Low, det var under denna inspelning Bowie ringde och föreslog Eno ett samarbete), punk, glam och syntexperiment producerat av Brian Eno och med Steve Lillywhite vridandes på knapparna. Öppningsspåret ”Saturday Night In the City of the Dead” hade varit en New Wave hit om den getts ut på Stiff medan ”My Sex” låter som ett soundtrack till ett av JG Ballards alster. Ett fascinerande album som fortfarande förmår att överraska.
Andra albumet föregicks av den excellenta punksingeln ”Young Savage”. Ett förebådande om att Ultravox gick in i en än hårdare attack på lp:n ”Ha! Ha! Ha!”. Detta är punk från början till slut. Ultravox användande av synthen hade lite gemensamt med ljudlandskapen skapade av band som Neu, Can och Kraftwerk. För Ultravox var synthen, särskilt på denna platta, helt enkelt ett sätt att skapa ett skitigare och hårdare sound än med den gitarr som var så favoriserad av punkbanden. Problemet för Ultravox var dock att de fortfarande inte passade in någonstans, de var alltför opolitiska för punken, detta var ändå 1977, och med en sångare helt klädd i svart, långt innan detta blev poppis, som gav ett mer distanserat än engagerat intryck ratades de av punkens renläriga profeter.
Om de två första albumen hoppade vilt omkring i olika genrer och präglades av en hög experimentlusta var det på sitt tredje album, ”Systems of Romance”, Ultravox hittade en mer enhetlig stil. Ett album som skulle visa sig ha ett enormt inflytande på den kommande syntpopvågen. Inte så konstigt med tanke på vilka influenser som omgav dem vid inspelningen: Conrad Plank i producentstolen, i studion jämte arbetade Brian Eno med sitt ”Music for Airports” album samtidigt som han spelade in Devo och Holger Czukay höll på att mixa sin ”Movies” skiva i samma studio. För Ultravox skulle det dock bli slutet på en era. Kort därefter blev de droppade av Island Records som aldrig riktigt visste vad de skulle göra med dem. Därpå slutade sångaren John Foxx som varit den drivande motorn i bandet och den som stod för den mer experimentella sidan. Ultravox skulle så småningom återuppstå utan John men med Midge Ure i spetsen men det är en helt annan och ointressant historia för doktorn. Det Foxx ledda Ultravox blev aldrig de första brittiska syntpop idolerna, den manteln skulle istället komma att hängas på en ung glaminfluerad punkare som ihärdigt spelade ”Systems of Romance” ungefär samtidigt som han hittade en Moog i en studio där han harvat ihop lite halvtaskiga punklåtar.
Gary Numan har ofta avfärdats som en Bowie klon men det är att göra honom orättvisa. Gary är en smart påg som gjorde smarta hits med sitt Tubeaway Army och förstod vikten av en välklädd image. Några månader efter ”Systems of Romance” kom Gary med ”Are Friends Electric?”. Präglad av mörka, paranoida inslag och ett kliniskt, robotaktigt sound kom Gary att visa vägen för efterföljande synth-, industri- och gothband. Gary spottade ur sig hits åren runt 1980, som ”Cars”, ”We Are Glass” och ”Complex”, innan tiden sprang ifrån honom. Gary håller fortfarande på och har med åren, i likhet med Morrissey, kunnat fortsätta tack vare en skara extremt hängivna fans. Idag hörs han dock bäst på en samling med de tidiga hitsen.
Human League blev de första internationella syntpop idolerna. Att det skulle bli så hörs dock inte ett spår av på deras första album ”Human Reproduction”, med det fina dansa-på-bebisar omslaget. Det här är så kliniskt och kyligt det kan bli och måste ha varit något av en chock att lyssna på för deras senare fans. Märkligt nog lyckades de få en liten hit med ”Empire State Human” men det mest minnesvärda sången är den märkliga ”Morale” som övergår i en cover på ”You´ve Lost That Lovin Feeling”! Detta lilla bisarra stråk skulle de återvända till med att släppa en singelcover på Gary Glitters ”Rock´n´roll Part One”.
Om Human League var kliniska och könlösa var Soft Cell desto mer för köttets fröjder. ”Non Stop Erotic Cabaret” är en enda lång, sleazy promenad i glädjekvarteren; luring disco dollies to a life of vice. Betydligt mer ”seriösa” var Heaven 17, ett av de få syntpop banden som gav sig på politiska texter. Öppningslåten på ”Penthouse and Pavement” är en funkig anti-fascist sång som symboliskt nog kom ut samma år som Bob Marley dog och Britney Spears föddes. Men det var ett annat band som året därpå skulle skapa den perfekta syntesen av syntpop och vara upphov till alla de otaliga urusla kopior vi idag förknippar med denna genre.
ABC:s Lexicon of Love är på sätt och vis både den första och sista riktiga syntpop plattan. En av få syntalbum från denna tid vars ljudbild inte låter daterad mycket tack vare producenten Trevor Horn. Någon beskrev en gång soundet som James Brown möter Nelson Riddles Sinatra. Det ligger något i detta fortfarande men vad som framförallt får albumet att fungera är inte bara det fylliga soundet (riktiga stråkar användes bara på tre av spåren men det är nästan omöjligt att höra vilka) utan också Frys röst och texter som nästan är ett slags metapop. Här finns åtskilliga ironiska klichéer och fyndiga hyllningar till klassisk pop. Illusionen avslöjas som den kuliss den är på omslaget, men baksidan glömdes snart bort och kvar fanns bara den glättiga fasaden. Efter denna fulländning gick både syntpopen och även ABC artistiskt vilse. Borta var den skitiga sidan av glittret och med den experimenterandet som tidigare lett genren framåt i ett nervöst och ryckigt men glädjefullt upptäckande som emellanåt gav upphov till något helt nytt. Undantaget Depeche Mode som gick på andra hållet. Från glättigt pojkband till mörka, smarta, hits som Personal Jesus, ? of Lust och Enjoy the Silence.
His mother bought him a synthesizer
Got the Human League into advise him
Now he's making lots of noise
Playing along with the art school boys
Girls try to attract his attention
But what a shame it's in vain total rejection
He will never be left on the shelf
Cos Kevin he's in love with himself Oh my perfect cousin ..
FOTNOT: bilder av Per Drejare, helt fräckt lånade utan bibliotekskort från den excellenta utställningskatalogen i lp-format, En flugskit i kosmos – klippanpopen 30 år (Dunkers kulturhus). Förutom idolbilden på herr Tall som kommer från tredje numret av Feber och är förevigat av Herbert Tinz. Utställningen pågår till den 27/4, 2008. Det är sämre ställt med tillgängligheten av musiken från denna era. Återutgivningar med Wilmer X, Kriminella Gitarrer och Torsson finns, CD samlingen Kompakt Klippan är dessvärre sedan länge utgången. I övrigt hänvisas till att jaga original vilka inte är det lättaste att hitta längre, betänk att till exempel Johnny & Dom Andras hyllade lp inte sålde mer än 800 ex när det begav sig. Det fanns förstås försäljningsframgångar också, som Torssons första singel; såld i 672 exemplar trots en upplaga på 500 ex. I en kulturmedveten region hade naturligtvis pengarna till fedebåksen Komplett Klippan redan hostats upp. Sådan är varken regionen, lomman eller världen. Men söderut är det rätt trevlig ändå. Det finns ljus över prärien.
