Pop å andra lustigheter i all ära men gospel är ett sjuhelvete till ös och kontemplation i sina bästa stunder. Hög tid för ett spår från en av undertecknads favoriter i genren körer-som-kan-ösa-på! The Abyssinian Baptist Gospel Choir från albumet Shakin´ The Rafters. Sällan har en skiva betitlats så rätt så bokstavligen. Ursprungligen utgiven 1960, min cd-utgåva, som jag köpte när den kom eftersom originalet då var snudd på omöjligt att hitta, är förstås bara från 1991. Tja, tjugo eller 52 år sedan. Rockar lika fett fortfarande.
För att sätta tåget rätt på banan får väl ett annat gammalt favoritband styra till det hela lite
För ett par veckor sedan såg jag Winter's Bone på bio. Filmen handlar om en ung tjejs kamp för att rädda sin familj bestående av två småsyskon och en traumatiserad, psykiskt sjuk mor och deras hus och hem. Det hela utspelar sig i de fattiga trakterna i Ozarkbergen i Missouri, där tiden å ena sidan verkar stå stilla, men samtidigt är bygden dränkt i knark. Alla män verkar bedriva kriminell verksamhet i olika utsträckning och våldet bubblar hela tiden under ytan. Det är kargt och minst sagt knepigt. Vill man vara skämtsam är Winter's Bone lite som Den sista färden inifrån.
Marideth Sisco - Farther Along (2010)
När filmen nådde sitt slut satt jag känslomässigt gastkramad. Eftertexterna tog vid och den mest rörande tolkning jag hört av gospelhymnen Farther Along ackompanjerade dem. Det är Marideth Sisco, en äldre dam från Ozarkbergen, som sjunger och troligen hennes släktingar som spelar. Och Farther Along knyter så väl an till filmen med sitt budskap om förtröstan, trots att det jordiska livet är fyllt av motgång och fattigdom. Man hör verkligen i Marideths röst att hon levt allt det hon sjunger om.
Men som alltid flög biopubliken upp som fjädrar ur fåtöljerna så fort eftertexterna kom. Vinterjackorna åkte på illa kvickt och mobiltelefoner väcktes åter till liv. Somliga började recensera filmen för varandra på väg ut ur biosalongen. Det var som om de i sin brådska var rädda att fastna i fiktionens värld.
Jag satt kvar och blundade. Tårarna trängdes bakom ögonlocken.
Farther Along är inte en gammal folksång av okänt ursprung som många tror, texten skrevs 1911 av predikanten W. A. Fletcher och melodin av gospelmusikpromotorn J. R. Baxter (läs mer om dess historia). Alltså firar Farther Along 100 år nu och den är en av de populäraste gospelhymnerna i den amerikanska Södern och den har blivit en evergreen inom countrymusiken. Den finns i otaliga inspelningar. Versionerna av Elvis Presley, Johnny Cash, Trio (Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt), The Million Dollar Quartet (Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins), Sam Cooke, Mississippi John Hurt, Pete Seeger, The Flying Burrito Brothers och The Byrds utgör bara toppen av isberget. Parton, Harris och Ronstadts tolkning är fin och högstämd men lite glansig, Elvis Presleys är sentimental och lite smetig och The Flying Burrito Brothers är forcerad och fjunig.
Jag vill plocka fram en gammal liveinspelning med Hank Williams & The Drifting Cowboys från radioprogrammet Mother's Best Flour Show som sändes från Nashville och nådde radioapparaterna i Sydstaterna. Denna och många andra fina inspelningar finns samlade på boxen Revealed: The Unreleased Records, som släpptes 2009.
Hank Williams - Farther Along (1951)
När man börjat lyssna på Hank Williams är det faktiskt svårt att spela något annat. Hans röst är så personlig och intim, alltid sann och okonstlad. Hank blir fascinerande snabbt som en nära vän som man kan vara förtrolig med. Lyssna också på hur stämmorna harmonierar. Det här är folkmusik rakt av.
Ska du leta efter rötterna till popmusiken så finner du några djupa och starka rottrådar i gospelshymnerna, de frikyrkliga sångerna och psalmerna, där melodierna är tydliga och repetitiva och texterna är lätta att begripa.
En kväll i slutet av 60-talet satt Norman Greenbaum och kollade på TV. I rutan framförde den populäre countryartisten Porter Wagoner en gospel. Norman tänkte att han nog också kunde skriva en gospel (utan att vara bevandrad i genren), och det var lätt för honom. Texten hamrade han fram på femton minuter.
Norman hade varit med i ett psykedeliskt jugband, Dr. West's Medicine Show and Junk Band, som hade haft en liten hit år 1966 med The Eggplant That Ate Chicago. Något år efter det kortlivade bandets splittring fick Norman Greenbaum ett solokontrakt på Reprise Records och producenten Erik Jacobsen, som rattat The Lovin' Spoonful och Tim Hardin.
Om det gått fort att skriva Spirit In The Sky, så tog man ordentligt med tid att spela in låten. Men eftersom låten hade en annorlunda text om tillvaron efter döden och att den var en ny slags korsning mellan gospel och psykedelisk rock var skivbolaget ovilligt att släppa den som singel. Först efter två floppsinglar gav man efter på Reprise och släppte Spirit In The Sky på sjutumsvinyl i slutet av 1969.
Norman Greenbaum - Spirit In The Sky
Nu ger videon inte alls rättvisa åt låtens sound, men det finns en väldig dynamik i produktionen, redan i det ödesmättade introt med den fullständigt överstyrda fuzzgitarren och sedan låten igenom med tunga trummor, handklapp, tamburiner och gospelkör. Mycket annat från 60-talet kan idag låta lite skraltigt och tunt, men Spirit In The Sky hoppar med full kraft upp från vinylen. Soundet och musikstilen lade grunden till den engelska glamrocken som kom i början av 70-talet. Lyssna till exempel på T.Rex och hör likheterna!
Singeln for upp på listorna som en rödglödgad raket i början av 1970 och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboardlistan och toppade listorna i Storbritannien, Australien och Kanada. Den fick en femteplats på svenska Tio-i-topp. John Lennon intervjuades i december 1970 i tidskriften Rolling Stone, ett halvår efter The Beatles splittring. Han uttalade sig kritiskt mot exempelvis musikerkollegorna Bob Dylans och Paul McCartneys nyligen släppta skivor, men pratade gillande om Spirit In The Sky med orden: "I always liked simple rock and nothing else."
Än idag används låten flitigt i soundtracket till filmer (mer än 60 stycken!), TV-serier och reklamfilmer. Även om Norman Greenbaum sedan många år inte själv äger rättigheterna till låten, får han ersättning för framförandet. Varje gång Spirit In The Sky figurerar i en storfilm eller en reklamfilm för ett stort varumärke går åtminstone 10 000 dollar till Normans konto. Han kan än idag helt och hållet livnära sig bara på den här låten.
Många lyssnare tar det kristna budskapet i låten på stort allvar. Den spelas på begravningar. Men faktum är att Norman Greenbaum alltid har bekänt sig till judendomen och växte upp i ett djupt religiöst judiskt hem i en småstad i Massachusetts.
Norman Greenbaum kunde inte följa upp framgångarna med Spirit In The Sky och frågan är om han överhuvudtaget ville det. Han flyttade i början av 70-talet till norra Kalifornien och blev mjölkbonde. Läs om vad som hände sen i en intervju på siten Sonic Boomers.
Jag tillhör egentligen den generationen som i tonåren först mötte låten i en coverversion av det engelska bandet Doctor and the Medics. När jag ser om videon idag [se den], 23 år efter deras englandsetta med Spirit In The Sky, begrundar jag stilla hur märkliga de åren i mitten av 80-talet ter sig ur populärkulturell synvinkel.
Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.
The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)
När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.
Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.
Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.
Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)
När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!
Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)
Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.
Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!
Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.
Åren 1970-71 var det närmast obligatoriskt bland artister i mittfåran att göra en tolkning av Bridge Over Troubled Water, oavsett om de verkade inom country, soul, jazz, schlager eller pop. Simon & Garfunkels hymn hade verkligen gått hem i stugorna, toppade alla hitlistor i början av år 1970 och albumet såldes i åtskilliga miljoner exemplar. Till slut stod skivan instoppad i hyllan i vart och vartannat hem (särskilt hos varje måttligt musikintresserad akademiker av den generationen). Låtarna spelades oupphörligen på radion under 70-talet och det är idag svårt att lyssna på titelspåret Bridge Over Troubled Water, Cecilia, The Boxer och i synnerhet El Cóndor Pasa. Därmed inte sagt att albumet helt bör ignoreras, för det finns ljuvliga höjdpunkter där som inte är överexploaterade. Låtar som The Only Living Boy In New York och Song For The Asking är större och vackrare än livet. Pris vare Simon & Garfunkel!
Don Shirley - Bridge Over Troubled Water
Det har också gjorts ett oändligt antal instrumentala versioner av Bridge Over Troubled Water, då talar jag om muzak eller hissmusik. Detta gör det bara ännu svårare att fortfarande gilla originalet. Å andra sidan så finns det en instrumental tolkning av Don Shirley som finns på albumet The Don Shirley Point Of View från 1972. Jag talar om ett stycke kammarmusik på piano, orgel och cello med dämpade blå toner som bottnar i jazz och gospel. Don Shirley hushåller med tonerna lika sparsamt som vår egen Jan Johansson gjorde på sitt piano. Pianoklangerna är mjukt skimrande och jag får bilder av den tidiga försommarmorgonens första solstrålar som trevar sig fram mellan skogens trädstammar och genom lövverken, över trädgårdarnas spirande växtlighet, upp på huskropparna och in genom fönstren.
Här finns en mognad som originalinspelningen inte kommer i närheten av och instrumentalversionen gör faktiskt låttexten fullständigt onödig. Vad Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water egentligen handlade om vet jag inte, men i Don Shirleys tolkning framträder döden som en vän och befriare.
När jag spelar Don Shirleys skiva tänker jag alltid på någon som jag saknar. Hon bodde längre nedåt gatan i byn där jag växte upp och hon hade två söner i samma ålder som mig och min syster. Våra familjer umgicks jämt. Hos många av byborna bodde en känslomässig karghet, men hon var annorlunda - varm, gladlynt och öppensinnad. Hon älskade verkligen musik och spelade gitarr och sjöng folkvisor från trakten och religiösa sånger så ofta hon fick en stund över. Trots att byn var ganska oandlig och få själar gick i kyrkan, gjorde hon ingen hemlighet av att hon trodde på Gud, men samtidigt gjorde hon ingen grej av det. Alla drogs till den blida trygghet som strålade från henne. Det var annars ont om trygghet och värme.
Hon fick en elakartad cancer som aldrig ville ge sig och som alltid kom tillbaka och växte, hur många tunga behandlingar man än satte in på Lunds lasarett. Hennes kamp mot cancern pågick i hela elva år, för att hennes ovanliga livslust och optimism drog ut på sjukdomsförloppet. Jag brukade jag spela Don Shirleys Bridge Over Troubled Water för att släppa fram gråten när jag tänkte på hur sjuk hon var och hur ofrånkomlig döden var mot slutet. På samma gång gav låten tröst. Men hon fick aldrig höra den, tyvärr.
I dag är det 40 år sedan Martin Luther Kingmördades. Kanske hans minne bäst högtidlighålls genom att lyssna upprepade gånger på People get ready med Curtis Mayfields vokalgrupp The Impressions, en av de vackraste sånger som har spelats in; två minuter och trettiosex sekunder av komprimerat hopp.
För den amerikanska medborgarrättskampen blev People get ready, ett lågmält skrik efter anständighet i en djupt orättvis värld, något av rörelsens "nationalsång". En rörelse som i princip dog när Dr. King sköts på hotellbalkongen i Memphis Tennessee.
Mina ögon blir nästan alltid smått grumliga när jag hör People get ready, i dag finns än större anledning.
People get ready, there’s a train comin’ You don’t need no baggage, you just get on board All you need is faith to hear the diesels hummin’ You don’t need no ticket you just thank the lord
People get ready, for the train to Jordan Picking up passengers coast to coast Faith is the key, open the doors and board them There’s hope for all among those loved the most There ain’t no room for the hopeless sinner whom would hurt all mankind Just to save his own Have pity on those whose chances grow thinner For there is no hiding place against the kingdoms throne
People get ready there’s a train comin’ You don’t need no baggage, just get on board All you need is faith to hear the diesels hummin’ You don’t need no ticket, you just thank the lord
Få ämnen har omsjungits lika flitigt i soulmusiken som Gud. Inte minst då kärleken till honom. Något jag inte minst påmindes om när jag för någon månad sen såg Mavis Staples på Berns i Stockholm. Mycket av vad som framfördes handlade föga överraskande just om Gud, alternativt anständighet/rättvisa.
Mavis Staples var för övrigt fantastisk: så pigg vill jag också vara när bara några år till de 70 återstår. Lämnade Berns med ett fånigt leende och ambitionen att ge första bästa behövande medmänniska en stärkande kram. Hittade dock ingen kvalificerad på hemvägen så det fick anstå.
Hur bra Mavis och familjegruppen The Staple Singers var live på 60- och 70-talet vågar jag knappt ens tänka på.
Förvisso är Mavis Staples skolad i gospelmusiken, precis som så många andra soulsångare/-sångerskor. Även om just When will we be paid, här i en inspelning från Ghana 1971, mer handlar om världslig än gudomlig rättvisa. Tycker därför det är på sin plats att låta några andra röster om Gud ta plats, som den briljante soulsångaren/låtskrivaren Paul Kelly och hans hit Stealing in the name of the lord från 1970. Att Stealing in the name of the lord blev Kellys största framgång känns som ett gott bevis på att tidsandan hade ändrats.
Ungefär samma tema som Paul Kelly, hyckleriet bland de troende/kyrkan, sjunger Honey Cone om i Sunday morning people också från 1970. Honey Cone var tänkt att bli Holland-Dozier-Hollands nya The Supremes på låtskrivartrions egna skivbolag Hot Wax. Och gruppen lyckades utmärkt med sitt uppdrag: två gånger toppade Honey Cone Billboards R&B-lista. Dock inte med Sunday morning people, men det berodde säkert mest på att den inte gavs ut som singel …
De som pratar om/tillber Gud må vara hycklare, men herren själv däremot … han kan. Åtminstone hade Paul Kelly kommit till den insikten sju år efter Stealing in the name of the lord. Med God can visade Paul Kelly än en gång vilken briljant låtskrivare och lysande sångare han är, samt inte minst att han fick sin skolning i den amerikanska söderns kyrkor. ”My grandmother kept me in church: twice on Sundays and several times during the week.”, konstaterade han i en intervju med den engelska soultidningen In the basement för några år sen. Det märks.
Kellys fyra lp på Warner Brothers från 70-talet – Dirt, Don’t burn me, Hooked, hogtied & collared, Stand on the positiv side – är alla väl värda att leta upp, och bör inte vara vidare svåra att hitta. Möjligen med undantag för Dirt. På den sista och svagaste Warner Brothers-plattan, Stand on the positiv side från 1977, finns God can. En sång som om inget annat visar hur svårt det är att göra upp med barndomens värderingar. God can har följaktligen spelats in av flera gospelartister. Som Mavis Staples och hennes familj.
Men innan vi bekänner våra synder är dags att begå dem! Få om ens någon har varit så bra på att sjunga om festandets glädje som Louis Jordan. Inte konstigt att fester nästan aldrig blir lika kul som Louis Jordans musik. Så Let the good times roll! Åtminstone för i kväll.
