Skivdoktorn har åter kravlat sig ut ur shellack grottan efter åratals kontemplerande över mysteriet med varför hans älskade 10” format aldrig slog igenom. Minde det för mycket om svunna tider, om stenkakan? Varför 7”, som är alldeles för lite för de flesta, och 12”, som är alldeles för mycket för nästan alla? För att nu inte tala om de där oändliga små silverdiskarna – tar de någonsin slut? De helgjutna LP-skivorna är ytterst få men finns det någon som gjort en helgjuten 75 minuters CD? Finns där någon som överhuvudtaget orkat lyssna till slutet? Nej, skivdoktorn har kommit till insikt om att svaret på 10” förlorade kamp är lika obesvarbar som den om varför dammsugaren är godast i mitten.
För att bryta sitt vegeterande tillstånd har doktorn istället vänt sin penetrerande hjärna mot en av vår tids mest brännande frågor: den om populärmusikens sekulära b-sides konspiration. Denna sammansvärjning av sjaviga musiker med huvuden fyllda av skrän och stök. Musiker som vid ett första påseende inte tycks ha några beröringspunkter men i själva verket konspirerat ihop en alternativ historik över populärmusikens dolda kopplingar. Och var döljs en dold historia bäst om inte på den idag bortglömda b-sidan på en 7”. Skivdoktorn erkänner skamset att han tillhör mängden som sällan spelar en singel nu för tiden, av ren slöhet, än mindre orkar han vända på dem längre. Men skam den som ger sig. Nu har de snurrat och kopplingarna uppenbarat sig i en hallucinogen dröm hos den gode doktorn.
Spinkiga musiker i svart och med fuzzpedal finns det gott om men få ha varit så konsekventa som bröderna Reid. Deras första album, ”Psychocandy”, låter än idag som det mästerverk doktorn tyckte sig höra när det först dök upp: en törnekrona i pressad vinyl. Men vad höll de egentligen på med på de tre första singlarnas b-sidor? Det tog många år för skivdoktorn att upptäcka den linjära kopplingen mellan Beatles och Jesus and Mary Chains b-sidor. Pusselbiten som saknades för att allt skulle falla på plats var naturligtvis Public Image Ltd. Först då blev kopplingen synlig.
B-sidan på JMCs andra singel, ”Suck”, var ett långsamt omelodiöst malande med raderna:
I´ve seen it all
It´s all I´ve seen
I´ve seen it suck
Den tredje singelns b-sida var nästan ett återupprepning av den andra men denna gång med raderna:
I took a walk to the beach
I see you stand there
Just out of reach
Som i alla konspirationer var naturligtvis meningen dold och texterna belystes endast om man i likhet med skivdoktorn kände till att den andra b-sidan egentligen skulle ha varit betitlad “Jesus Suck”. I en storm minnandes om Sex Pistols glansdagar vägrade tryckeriet att trycka detta epitet varför titeln ändrades till ”Suck”. Så bröderna Reid tyckte religion sög men vem uppenbarar, precis utom räckhåll, på stranden? En ängel! Så nära men ändå så långt borta. Uppenbarligen ett klart schizofrent förhållande till religion enligt doktorn. Och varför detta omelodiösa malande? Helt klart fanns här föregångare. Två andra b-sidor poppade genast upp i skivdoktorns överhettade hjärna.
Den fjortonde januari 1978 brändes de sista resterna av Sex Pistols upp i ett svavelosande ragnarök på Winterlands scen i hippiehögborgen San Francisco. Mannen vid mikrofonen var minst sagt desillusionerad. För inte så länge sedan hade han skrivit en av de bästa katolska blues låtarna någonsin, ”Bodies”, men nu fanns där inget kvar längre mer än en freakshow för medias aldrig stillande hunger. Som en fågel Fenix skulle han dock resa sig igen och göra de två album som mer eller mindre kom att definiera postpunken; ”First Issue” och ”Metal Box”. Som än idag, i likhet med ”Psychocandy”, låter fantastiskt bra.
I oktober 1978 reste sig Lydon med PiLs första singel ”Public Image”. En stenhård uppgörelse med populärmusikens påklistrade idolpoträttering och Pistols manager Malcolm McLaren. Men det är på b-sidan vi hittar kopplingen till JCM. Om det är någon b-sidan bröderna Reid spelat flitigt när de var småpågar så var det ”Cowboy Song”. Ett sanslöst musikaliskt malande utan melodi, meningslösa bakgrundsskrik och Lydons ohörbara mumlande. Sången börjar med att Lydon säger ”we can´t hear the backing track”, en meningslös notering i detta sammanhang.
Trummisen Jim Walker, en av de första offren i Pils ständiga medlemsbyten, skulle många år senare avslöja sanningen bakom ”Cowboy Song”. Tydligen hade John skrivit en irländsk ballad betitlad ”Cowboy Song” medan Jim hade en låt som försökte vara en rip off på temat till Bonanza. Som i alla goda konspirationer är ingendera av detta hörbart i slutprodukten. Uppenbarligen ligger Johns inställning till religion, precis som hos bröderna Reid, och simmar under ytan på ”Cowboy Song”. Men musikaliskt är den inget tema till någon prärieserie utan mer en kakafoni av oväsen, som hos bröderna Reid, men i likhet med dem finns här en attityd av rebelliskt fuck you och sätt inte in mig en fålla. En attityd vars klaraste föregångare återfinns på en b-sida av Beatles.
B-sidan på ”Hey Jude” var Beatles första uttalade politiska sång, som de trendkännare de var kom den ut sommaren 1968. ”Revolution” var en av de, om inte den, råaste låt de skulle komma att spela in, med en gitarr som låter som om Link Wrays bastardiserade kusin slagit an ackorden. Som i alla bra rock n roll låtar fick den genast kritik av musikpressens förstå sig påare. Mycket för den sista raden i versen:
We all wanna change the world
But when you talk about destruction
Dont you know that you can count me out
Att arbetargrabbar som Beatles inte ville vara med i en våldsam revolution gillades inte. Herregud! De var ju till och med intelligenta nog att se igenom tidens tomma revolutionstjafs! Sånt håller inte i den trendkänsliga musikpressen. Så Beatles fegade till det och spelade in låten i en ny myspop version för ”White Album”, utan den stökiga gitarren och där texten ändrades till:
Dont you know that you can count me in
Och pålagd shoo-bi-doo-ah kör förstås. Men det är i Revolutions larmande gitarr och universella anspråk på mening som den dolda kopplingen går över Pil till JMC. Dessutom skulle JMC bli lite av experter på vad Beatles gör i ”Revolution”. En utmärkt poplåt begravd under larmande gitarrer. Som i alla konspirationer gör inte heller JMC en omedelbar koppling.
Nej, istället döljer de den genom att på sin första singels b-sida göra en cover på en annan 60-tals ikon, Syd Barrets ”Vegetable Man”. Som i bröderna Reids sovrum blir en stökig rocklåt a la ”Revolution”. Tid-religion-meningsfullhet-larm axeln uppenbaras och i skivdoktorns febriga hjärnsynapser klickar den samman som ett tåg på räls. Som i alla konspirationer vid ett första påseende dold men skrapar man på sårskorpan börjar den blöda.
Jodå, det kommer en del 2 för er tvivlare.
