BERSERK WARRIORS

I hälften av mitt liv har jag gillat AC/DC med Bon Scott. Denna passion har efter hand satt mig i kontakt med den intressanta, och här i Norden alltför okända, australiensiska musikkulturen under 70-talet. Merparten av denna scen dominerades av öldrypande energisk machorock, som ger en god förståelse för vad AC/DC tog musikalisk avstamp från i början av sin karriär vid 70-talets mitt. Men här finner man även androgyna glitterband som barbröstade piskade upp tonårshysterin bland de australiensiska tjejerna, och upplyftande poprockare vars catchiga refränger stundtals närmar sig schlagergenren. Alla var de del av en vital, livsglad och energisk musikmiljö, vars diversitet och egenart stundtals förvånar en.


Ett låtskrivar-/producentpar som kom att ha stor inverkan på denna musik var de i början av 70-talet desillusionerade medlemmarna George Young och Harry Vanda från det insomnade The Easybeats. De hade utvecklat en talang för hitmässigt låtskrivande, och hade en stor samling låtar i portföljen redo att bli inspelade av hungriga australiensiska artister. En sådan artist var skottskfödde John Paul Young, som kom att ha en stor mängd hits under 70-talet, spännandes från den lättviktigaste pop (Love is in the air), till låten jag vill slå ett slag för här, Yesterday’s Hero. Den skildrar Georges och Harrys besvikelse på The Easybeats karriär, men gör det i en oemotståndlig pop-/rockdänga som innefattar så skilda element som garagefuzzgitarr, schlagerkling i refrängen, stompig rock, och maximal catchyness. En alltför bra låt för att vara så pass okänd som den är idag. Youngs karriär tjänade på den exponering han fick i det legendariska tv-programmet Countdown, som varje söndag sågs av miljontals australiensiska ungdomar. Programmet hade avgörande effekt på vad som blev hits på radion, och på artisternas lanserande överlag. Programmets huvudgestalt var partydjuret Ian ”Molly” Meldrum.


John Paul Young- Yesterday's Hero (1975)


De forna Easybeatarna hade spenderat en stor del av 60-talet i London i syfte att lansera sin karriär, och där blev Vanda & Young kvar en bit in på 70-talet, fast då som studiomusiker och producenter. Det sista de gjorde innan återvändandet till hemlandet var ett studioprojekt, som blivit berömt för att det är George Youngs två yngre bröders första studioinspelningar. Projektet fick det häftiga namnet The Marcus Hook Roll Band, och är musikaliskt i linje med The Easybeats bästa stunder. Energiska och tuffa rocklåtar med tydlig struktur och viss soulkänsla, som också ger en antydan om Angus och Malcolm Youngs kommande band. Trots stor efterfråga att turnera skivan vägrade Vanda & Young, och som konsekvens släpptes den enbart i Australien. Idag är den ett tungt samlarobjekt.


Marcus Hook Roll Band- Natural Man (1973)

Det Australien Vanda & Young återvände till fann sig i en utbredd våg av en musikalisk ungdomsgängkultur, kallade Sharpies eller Sharps. Dessa var främst centrerade kring Melbourne, och var en australiensisk variant på den brittiska ska-, mods- och skinheadkulturen. Genom de många brittiska emigranterna spreds kulturen Down Under, och utmärktes där av jeans och T-shirts, samt snaggat hår med långt i nacken. Sharpies var inte sällan våldsamma, och polisen var ibland maktlösa mot dem pga. deras stora antal. Denna våldsamhet skulle sedermera leda till kulturens upplösande.



Sharpieskulturens främsta band var Lobby Loyde & The Coloured Balls som spelade MC5- och Flamin’ Groovies-inspirerad punkrock 4 år innan den fanns. Loyde var en ledande figur i den australiensiska pubrockscenen, först som gitarrist i Billy Thorpe & the Aztecs, och senare i Coloured Balls. Deras första skiva Ball Power från 1973 inleds med låten Flash som ger en bra bild av den musik som spelad med hög energi och volym kunde utgöra bakgrund till de gängslagsmål som bandet konserter kunde bli föremål för. Loyde lämnade senare Australien för England, missnöjd med sin ofrivilliga koppling till dessa våldsamheter. Han dog 2007 av lungcancer. Bandets singel Liberate Rock förtjänar även nämnas, då den innehåller trumspel av den senare AC/DC-legenden Phil Rudd.



The Coloured Balls- Flash (1973)

Ett band som kom att utgöra en radikal kontrast till den tuffa gänginriktade pub-punkrocken var det androgyna och färgstarka glamrockbandet Skyhooks. Med fantasirika och uppseendeväckande dräkter och smink sjöng de om det australiensiska 70-talets tonårskultur, vilket tillsammans med den dubbla gitarrattacken från Peter Starkie och Red Symons gjorde dem till ett av landets absolut popläraste grupper under decenniet. De var även den första gruppen som med framgång sjöng om australiensiska lokaliteter, och deras debutalbum Living In The 70s blev det dittills mest sålda albumet i landet. När Symons hoppade av gruppen i början av 1977 bytte man sin bombastiska glitterlook mot en mer down to earth rockstil, och spelade året därpå in singeln Women In Uniform. Låten blandar deras popkänsla med Coloured Balls råa energi, och spelades två år senare in av Iron Maiden i lyckad version med förste sångaren Paul Di’Anno på sång, vilket för övrigt var min absoluta favoritlåt som ungt Maidenfan. Skyhooks var dock vid det laget redan upplösta.


Skyhooks- Women in uniform (1978)


AC/DC- Can I Sit Next To You, Girl (1974)

Sina kvaliteter till trots hamnar alla dessa artister dock i skuggen av det främsta australiensiska rockbandet någonsin, AC/DC. Redan från starten var grundaren Malcolm Young inställd på världssuccé, vilket tillsammans med deras minimalistiska spelstil, råa energi, otroliga låtar, Angus Youngs scenframträdande och Bon Scotts oöverträffade rockröst, tog dem till den topp de redan 1975 sjöng om vars så krävande att klättra till. Producenterna Vanda & Young var bestämda att inte låta AC/DC drabbas av samma öde som Easybeats, utan lät dem vara så råa som de ville i studion. Detta hörs kanske allra bäst på urladdningen Let There Be Rock från 1977, som måste ha varit en ljudsensation när den kom. Men ställer man gruppen mot ovanstående artister ser man var de kommit från musikaliskt och kulturellt. I deras råa energiska låtar hör man den pubpräglade protopunken Coloured Balls spelade, och i deras starkt boogie- och bluesbaserade musik hör man samma groove som The Ted Mulry Gang och Billy Thorpe & The Aztecs hade. Tittar man även på AC/DC:s utseende under framför allt de första åren ser man glitterinfluens från Skyhooks, och senare de Sharpieskarakteristiska jeansen och t-shirt, som kom att utmärka främst AC/DC:s rytmsektion. Bon Scott kompenserade dock genom att under 1975 och 1976 ha den typiska Sharpiesfrisyren.


När bandet sen anlände i London i april 1976 och släppte lös sin explosiva australiensiska musikkultur i de små klubbarna Red Cow och The Nashville Rooms, kan man förstå Angus Youngs uttalande att Johnny Rotten såg ut som en klon på Bon Scott efter att ha sett ett par spelningar med gruppen. Kanske var det inte bara CBGBs-kulturen från New York som lade grund för punkens etablerande i England 1976, utan kanske har Lobby Loyde, Vanda & Young och en hel del Sharpies haft ett finger med i spelet också…

Det finns inget bättre sätt att avsluta denna artikel om australiensisk rock 'n' roll på 1970-talet, och representera AC/DC, än en kaotisk primalrå inspelning från Sydneys främsta rockklubb under decenniet, The Bondi Lifesaver, våren 1977. Let there be rock!


AC/DC- She's got balls (Live at The Bondi Lifesaver 1977)

Punkarkeologi i Lou Reeds fotspår

Lou Reed var särskilt stor i Storbritannien under åren 1973-74 tack vare albumet Transformer, producerat av David Bowie och Mick Ronson. Reed påverkade många brittiska ynglingar djupt och de kom även i kontakt med hans gamla band The Velvet Underground för första gången. Några blev också sugna på att starta egna rockband.

boomp3.com

Just ett sådant band var Despair med Knox (Ian Carnochan) i spetsen, senare mest känd som frontfigur för punkbandet The Vibrators. Kortlivade Despair kom aldrig längre än till demostadiet. Men häromåret hamnade den ursprungliga demoversionen av Sweet Sweet Heart från 1973 på samlingen Glitterbest: 20 Pre Punk 'n' Glam Terrace Stompers.


Jag faller för att Sweet Sweet Heart har så fantastisk stuns. Låten visar upp en ung människas stormiga känsloliv i trashig glamrockskrud, vilket också gör jämförelserna med New York Dolls oundvikliga. Visserligen piskas det emellanåt upp ett moln av vitt oljud i den primitiva inspelningen, men det spelar ingen rock 'n' roll.

Knox tog med sig låten till The Vibrators och de spelade in en mycket lamare version till deras första album Pure Mania år 1977. Bland annat hade några textrader ändrats till något tamare än följande knivskarpa formulering:

I remember when we were young, things seemed to be so pretty
But now we're getting old, I feel things have become so shitty

Ett par spår längre fram på samlingen Glitterbest dyker låten City Of Fun upp (även den från 1973) av bandet England's Glory, som var The Only Ones frontfigur Peter Perretts första grupp. Framförandet av den här låten är liksom Sweet Sweet Heart djupt influerat av Lou Reed/Velvet Underground. Peter Perrett sjunger också han med en loj och mässande röst. Även genier som Perrett har tydliga förebilder. Men jag föredrar ändå The Only Ones senare brakrockiga version.

boomp3.com

Där man minst anar, del 2

Först nu har jag börjat grubbla över huruvida det är rätt att delta som soldat i krig eller inte. Var går gränsen för lojaliteten mot nationen? Idag känns de där frågorna lite passé när de flesta killar inte behöver göra lumpen. När jag var nitton lärde jag mig gladeligen att skjuta prick med Ak-5:a, kulspruta och granatgevär. Jag tyckte det var riktigt uppfriskande att gräva ståvärn i solskenet. Jag satt i skogsbrynet och signalerade koordinater med stor nit, så att artillerielden skulle ta där den skulle. Krig och hotbilder kändes så abstrakt för en yngling som mig, samtidigt som Sovjetunionen och Warszawapakten föll ihop och det kalla kriget nådde sitt slut.

När jag härom månaden var ute på krogen, nere i källaren på Bröderna Olsson, rammades jag av 2+2=? med The Bob Seger System som sprängde fram ur de risiga högtalarna.

boomp3.com

Jag fick en tankeställare. En fullständigt desperat antikrigslåt där en ung Bob Seger bad för sitt liv och var beredd att kallas för feg och dum för att han inte ville bli inkallad till krigstjänstgöring i Vietnam. I låten ställdes enkla frågor som var svåra att besvara för krigsivrarna. Detta var något helt annat än de lite högtravande protestsångare och folkies från den tidseran som sjöng om krig och fred, utan att nå fram och övertyga mig åtminstone. Det monotona garagerockriffet i 2+2=? var lika genomträngande som Bob Segers märgfulla röst. Sättet Bob sjöng på förde nästan tankarna till en sergants taktfasta ropande på rim (som i USA kallas military cadence) när han marscherar med trupp.


Kolla också in The Bob Seger System med halvhiten Ramblin' Gamblin' Man på Paul Revere & The Raiders TV-show It's Happening från 1969.

The Bob Seger System kom från Detroit, som i slutet av 60-talet rymde en rad band som spelade kärv och högenergisk rock. Mest kända var MC5 och The Stooges förstås, men det fanns fler exempel. The summer of love nådde aldrig staden, som stod i lågor i juli 1967 under det blodigaste och mest omfattande upploppet i modern amerikansk historia. Dessa händelser ledde till att Motown lämnade Detroit för Los Angeles, men många hävdar att upploppet också påverkade den lokala rockscenen.

Men Bob Seger alltså? I slutet av 70-talet blev han mycket stor i hemlandet USA, lika stor som den musikaliskt besläktade Bruce Springsteen, men utan att ha kritikerna på sin sida. I Staterna kallas den raka, bredbenta och tillbakablickande rocken för heartland rock, som kretsar kring den vanlige arbetarklass-amerikanens tillvaro. Nej, tacka vet jag då Creedence Clearwater Revival!