Ännu mer av The Only Ones och Peter Perrett

Under semesterresan till hembygden Österlen häromveckan passade jag en kväll på att spisa plattor hemma hos Chrille - min gamle vän och medskribent på Spengo. Efter ett par timmar nådde vi fram till The Only Ones, som vi båda fastnat för i tjugoårsåldern. Det visade sig att Chrille hade absolut mer Only Ones-plattor än genomsnittssvensken. Han hade till och med fler än den genomsnittlige Only Ones-diggaren.

Jag berättade för Chrille om en riktigt bra telefonintervju med en pratglad Peter Perrett som jag läste i DN inför att återförenade The Only Ones skulle spela på Hultsfredsfestivalen i juni. Vid 1990-talets början, när jag och Chrille började lyssna på deras plattor, var det otänkbart att de någonsin skulle komma tillbaka. Men å andra sidan återförenades inte rockband i parti och minut på den tiden.

Journalisten Niklas Wahllöf (som jag alltid uppskattar) undrade om de inte kunde spela hans obskyra favoritlåt Prisoners och fick lite överraskande ett fylligt svar av Perrett med en rolig anekdot knuten till svaret. Chrille hade låten, som jag aldrig tidigare hört, på sin CD med gruppens samlade Peel Sessions.

boomp3.com

Sedan påminde jag Chrille om låten Wildlife som fanns med på ett blandband som jag fick av honom våren 1997. Den var hämtad från EPn Woke Up Sticky, som var Peter Perretts såväl oväntade som angenäma återkomst i mitten av nittiotalet. Han dök plötsligt upp som en rockens gengångare, uppstigen ur ett mycket tungt narkotikamissbruk, och försvann sedan igen. Chrille hade själv glömt bort låten. Men den gav fortfarande ståpäls.

boomp3.com

För övrigt var det ett lätt schizofrent men samtidigt njutbart och spännande blandband.

Punkarkeologi i Lou Reeds fotspår

Lou Reed var särskilt stor i Storbritannien under åren 1973-74 tack vare albumet Transformer, producerat av David Bowie och Mick Ronson. Reed påverkade många brittiska ynglingar djupt och de kom även i kontakt med hans gamla band The Velvet Underground för första gången. Några blev också sugna på att starta egna rockband.

boomp3.com

Just ett sådant band var Despair med Knox (Ian Carnochan) i spetsen, senare mest känd som frontfigur för punkbandet The Vibrators. Kortlivade Despair kom aldrig längre än till demostadiet. Men häromåret hamnade den ursprungliga demoversionen av Sweet Sweet Heart från 1973 på samlingen Glitterbest: 20 Pre Punk 'n' Glam Terrace Stompers.


Jag faller för att Sweet Sweet Heart har så fantastisk stuns. Låten visar upp en ung människas stormiga känsloliv i trashig glamrockskrud, vilket också gör jämförelserna med New York Dolls oundvikliga. Visserligen piskas det emellanåt upp ett moln av vitt oljud i den primitiva inspelningen, men det spelar ingen rock 'n' roll.

Knox tog med sig låten till The Vibrators och de spelade in en mycket lamare version till deras första album Pure Mania år 1977. Bland annat hade några textrader ändrats till något tamare än följande knivskarpa formulering:

I remember when we were young, things seemed to be so pretty
But now we're getting old, I feel things have become so shitty

Ett par spår längre fram på samlingen Glitterbest dyker låten City Of Fun upp (även den från 1973) av bandet England's Glory, som var The Only Ones frontfigur Peter Perretts första grupp. Framförandet av den här låten är liksom Sweet Sweet Heart djupt influerat av Lou Reed/Velvet Underground. Peter Perrett sjunger också han med en loj och mässande röst. Även genier som Perrett har tydliga förebilder. Men jag föredrar ändå The Only Ones senare brakrockiga version.

boomp3.com