Bäst just nu!

Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.

Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.


Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.


Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]

Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.

Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.

Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)

Bill Fay ger mig kraft och tröst

När man bloggar om musik handlar det ofta om att sprida bra musik - och gärna hitta en ny eller rolig infallsvinkel i samma andetag. Man förenar nytta med nöje och förhoppningsvis är det någon därute som läser och lyssnar. Men det finns ett litet problem: den allra bästa musiken fullkomligt skiter i skrivglädje och snygga ordvändningar. Allt man formulerar blir lika platt som dagens bildskärmar.

Hursom, jag tänkte här lämna utrymme åt musik som ger mig en spirituell, andlig och närmast religiös lyssnarupplevelse varje gång jag hör den. Jag talar om Bill Fay och låten I Hear You Calling, från albumet Time Of The Last Persecution (1971). När skivhyllan ler hånfullt mot mig och det framstår som att precis allt i den är uselt, då brukar jag ta fram den här låten och finna god tröst.

boomp3.com

Eleganter del 3 - Judee Sill

Jag var inte beredd. Den gick rakt in och rotade i mina känsligaste vrår. Det gick liksom inte att stålsätta sig och ta herraväldet över låten.

boomp3.com

Temat var kristet som så ofta i Judee Sills låtar, men här inte så uttalat, utan i form av antydningar och några laddade nyckelord. Jag tror att låten handlade om frälsning i den mörkaste av stunder. Kanske rörde det sig om förlåtelse eller välsignelse. Jag ska inte svänga mig med kristna termer, eftersom jag inte riktigt förstår deras djupaste innebörd, men temat var allmänmänskligt och det berörde mig. Eftersom jag hade läst om Judee Sills liv, fick jag bilden av en nära-döden-upplevelse och religiös uppbarelse i samband med en överdos i en knarkarkvart.

Denna pianoburna hymn eller psalm är trots sitt budskap om nåd som en djup sjö om natten, med svart vatten som reflekterar ett totalt mörker. Man vågar knappt ta ett kvällsdopp, för man är osäker på vad som finns under ytan. Hennes röst är märkligt nog samtidigt omslutande intim och fjärran, vilket nästan ger spöklik effekt. Men så heter det också the Holy Ghost på engelska. Av någon anledning tycker jag att Judee Sills framförande av The Kiss påminner mer om The Carpenters än säg Joni Mitchell. Även om den ibland var gömd under leende durackord och sockrade arrangemang hade The Carpenters en slags mörk botten i sin musik, framför allt i Karen Carpenters sorgsna röst.

Jag kan tänka mig att The Kiss är fantastisk att lyssna på i ensamhet på morgonen före gryningen om vintern. På morgonen är man som mest sensibel. Jag minns hur mäktigt det var att spela Velvet Undergrounds Candy Says klockan åtta på morgonen i december månad på jobbet på Glimmingehus borg, då jag bytte om till mina medeltidskläder i den dragiga personalbyggnaden, med den vindpinade råkalla skånska slätten utanför fönstren.

Den sedan länge bortglömda Judee Sill fick slutligen ett slags postumt genombrott, efter att hennes album för första gången släppts på CD för fyra år sedan. Många har sedan dess skrivit om hennes musik och levnadsöde. Hade Lennart Persson skrivit om Judee Sill, hade han inte kunnat sluta vältra sig i hennes uppväxt i en dysfunktionell alkoholiserad Hollywood-familj, hennes tunga missbruk av heroin och kokain, supande, horande, beväpnade rån, bilolyckor, tablettmissbruk och den slutgiltiga överdosen som ändade hennes liv vid trettiofem år 1979. Ändå var Judee Sills musik alltid upplyftande, ja nästan frejdig. Därför skilde sig The Kiss i sin stämning. Jag fascineras över hur en människa som inte tycktes kunna hantera sitt liv, ändå behärskade och använde sina uttrycksmedel fullt ut.

God can? – En förlorad själ (del 2)

Få ämnen har omsjungits lika flitigt i soulmusiken som Gud. Inte minst då kärleken till honom. Något jag inte minst påmindes om när jag för någon månad sen såg Mavis Staples på Berns i Stockholm. Mycket av vad som framfördes handlade föga överraskande just om Gud, alternativt anständighet/rättvisa.

Mavis Staples var för övrigt fantastisk: så pigg vill jag också vara när bara några år till de 70 återstår. Lämnade Berns med ett fånigt leende och ambitionen att ge första bästa behövande medmänniska en stärkande kram. Hittade dock ingen kvalificerad på hemvägen så det fick anstå.

Hur bra Mavis och familjegruppen The Staple Singers var live på 60- och 70-talet vågar jag knappt ens tänka på.

Förvisso är Mavis Staples skolad i gospelmusiken, precis som så många andra soulsångare/-sångerskor. Även om just When will we be paid, här i en inspelning från Ghana 1971, mer handlar om världslig än gudomlig rättvisa. Tycker därför det är på sin plats att låta några andra röster om Gud ta plats, som den briljante soulsångaren/låtskrivaren Paul Kelly och hans hit Stealing in the name of the lord från 1970. Att Stealing in the name of the lord blev Kellys största framgång känns som ett gott bevis på att tidsandan hade ändrats.



Ungefär samma tema som Paul Kelly, hyckleriet bland de troende/kyrkan, sjunger Honey Cone om i Sunday morning people också från 1970. Honey Cone var tänkt att bli Holland-Dozier-Hollands nya The Supremes på låtskrivartrions egna skivbolag Hot Wax. Och gruppen lyckades utmärkt med sitt uppdrag: två gånger toppade Honey Cone Billboards R&B-lista. Dock inte med Sunday morning people, men det berodde säkert mest på att den inte gavs ut som singel …



De som pratar om/tillber Gud må vara hycklare, men herren själv däremot … han kan. Åtminstone hade Paul Kelly kommit till den insikten sju år efter Stealing in the name of the lord. Med God can visade Paul Kelly än en gång vilken briljant låtskrivare och lysande sångare han är, samt inte minst att han fick sin skolning i den amerikanska söderns kyrkor. ”My grandmother kept me in church: twice on Sundays and several times during the week.”, konstaterade han i en intervju med den engelska soultidningen In the basement för några år sen. Det märks.

Kellys fyra lp på Warner Brothers från 70-talet – Dirt, Don’t burn me, Hooked, hogtied & collared, Stand on the positiv side – är alla väl värda att leta upp, och bör inte vara vidare svåra att hitta. Möjligen med undantag för Dirt. På den sista och svagaste Warner Brothers-plattan, Stand on the positiv side från 1977, finns God can. En sång som om inget annat visar hur svårt det är att göra upp med barndomens värderingar. God can har följaktligen spelats in av flera gospelartister. Som Mavis Staples och hennes familj.



Men innan vi bekänner våra synder är dags att begå dem! Få om ens någon har varit så bra på att sjunga om festandets glädje som Louis Jordan. Inte konstigt att fester nästan aldrig blir lika kul som Louis Jordans musik. Så Let the good times roll! Åtminstone för i kväll.