Jonathan, Jonathan

Skivhyllan 1995 Jonathan Richman - You must ask the heart

Då tar vi en ny titt in i skivhyllan och hamnar åter mitt i nitti. Till en platta som tiden ännu inte hunnit ikapp. Med rytmer lånade av östkustens G-Funk och postgrungegitarrer har Jonathan här skapat musik som fortfarande känns framtid. De skarpa och aggresiva texterna behandlar ämnen såsom önskan om ett hårdare samhälle och den vita rasens överlägsenhet. Och man kan inte säga att Jonathan sjunger, nej de guturala lätena påminner mer om brunsttider i sjölejonkolonin.

Naturligtvis är det inte så, en av vår tids mest underskattade artister överraskar inte på You must ask the heart, men det gör absolut ingenting. Kan man sin Richman så känner man igen de lätta och flyktiga akustiska gitarrerna, känslan av 50-tals rock´n roll, det ibland nästan dansbandslika kompet och texterna om vardagens bestyr med en tvist. Jonathan släppte flera fulländade plattor under decceniet, som alla är helt oberörda av samtidens trender. Jag kan rekommendera både Having a party with Jonathan Richman (91) och I Jonathan(92).

När jag satt och skrev funderade jag på vad det är som fångar mig så. En sak är åtminstone det sanslösa sväng som han kan få till. Men det är inga funkburgare som serveras, nej trumman är ofta lika torr som lammsteken som blev kvar i ugnen för länge i påskas, och basen är blyg. Utan det sitter nog i Jonathans gitarrspel. Fingrarna plockar eller slår an strängarna utan att bry sig om att en och annan ton åker snålskjuts. Han är också fenomenal på att variera spelet utan att låtens grundmelodi förloras. Man förstår varför han blivit så väl mottagen i spansktalande länder.

En annan sak är att när jag lyssnar upplever att han är en god vän. Det känns nästan som om man sitter på fiket och småpratar. Det är kanske det vardagliga textvalet eller den totala avsaknaden av attityd som gör det. Han är helt enkelt som en trevlig och jordnära man, även om de intervjuer jag läst visar att han kanske inte är helt lätt att komma inpå livet.

Let her go into darkness från ett TV framträdande i mitten av nittiotalet

Låtmässigt rör han sig på plattan i huvudsak i de lite lugnare vattnen. Allra starkast är nog titelspåret, en skör låt som är fint arrangerad med både orgel och piano. Mest udda är kanske Just beacuse I´m Irish, en duett med Julia Sweeney, som behandlar de fördomar som drabbar vissa folk. En låt de tydligen framförde i Conan O´Brien show. Ösigast är instrumentalaren That´s how I feel, som jag gjort åtskilliga moves till på köksgolvet inför min skeptiska dotter.

Och vad kan sägas om insjungningen av The Rose, Bette Midlers gamla örhänge. Återigen bevisas att less is more, det behöver inte vara så att den som gråter eller skriker högst upplever starkast känslor. Jonathans korta version påminner en hel del om Kevin Rowlands sätt att ta sig an 1900-talets låtskatt på My beauty(99). De destillerar låtarna, hittar den koncentrerade kärnan och gör sen låtarna som om de vore skrivna av dem själv. Förutom The Rose, tolkas både Sam Cooke och Tom Waits kärleksfullt och fint.

Så fortsätt lyssna på The Modern Lovers men komplettera gärna med Jonathans senare plattor, alla hörvärda. Och missa inte chansen att se honom live om han kommer till en scen nära dig, en garanterat skön och rolig upplevelse utlovas.