The Fish City Five

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.




Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.

Så här skulle The Smiths aldrig ha gjort...

En gammal video med The Housemartins, Think For A Minute, som får en på väldigt gott humör tack vare två-tre riktigt, riktigt roliga ögonblick:

Housemartins-Think for a minute

I mitten av 80-talet, om jag minns rätt 86, drabbades Sverige av "Caravan of love". En cover av Isley-Jasper-Isleys r´nb hit från 85. Jag fullkomligt älskade låten och, har historien visat, grundade troligtvis mitt intresse för soulmusik. Housemartins spelade in en hel del soullåtar som singelbaksidor och extra spår till maxisinglar, ett mycket lovvärt initiativ.

I min jakt på singeln fick jag åka till Malmö och gick på NK. Kände inte till några andra skivaffärer för mitt intresse hade precis vaknat för musik. Den första LP jag aktivt köpte var Talking Heads-Little creatures, i Kristianstad. NK hade inte "Caravan of love", men jag hittade istället "Think for a minute" en låt i samma anda. Detta var på den tiden man hade så få skivor att man kunde spela igenom alla man hade på åtminstone 2 dagar. Och inköpen finansierades av att man varje lördagmorgon gick upp i ottan för att i några timmar sortera franskbrödsbullar för 100 kr/arbetstillfälle. Singeln gick alltså varm och varvades med nämda Talking Heads, en Beatles samling, KSMB och Judas Priest.



Jag hade fram till en flytt i våras glömt hur mycket jag höll av Housemartins. Då hittade jag i en av mina vet inte var jag skall göra av det lådor, en kassett singel, den enda jag har. Vet inte om ni kommer ihåg det men i slutet av 80-talet gav man ut sådana. Detta var låten "Build" från den andra plattan "The people who grinned themself to death". Jag tror aldrig jag spelat kassetten och har samma låtar på 12 tum. En egentligen totalt meningslös grej som inte haft någon funktion förrän nu när den satte igång tankebanorna inför detta inlägg.
Alla nyss nämda låtar är ju, av ett lugnare snitt, men egentligen är det bandets andra sida som jag gick igång på allra mest. Deras snärtig, nervösa och oslipade pop, en pop som jag i olika skepnader sedan kom att älska mer än det mesta. Och även om jag idag inte sätter på dem speciellt ofta så är de absolut en stor del av min musikaliska historia.




Jag följde inte med P.d Heaton till Beautiful South, har inte heller några högre tankar om Norman Cooks projekt. Utan det är just Housemartins med 2 st LP och ett antal 7 och 12 tummare som ligger mig närmast hjärtat.

Musik som var skum år 1982

The Church kör "Unguarded Moment" live i programmet Casablanca (Sveriges Television) 1982.

Jag blev som elvaåring ganska provocerad av detta. Det är ganska svårt att förstå idag, tjugofem år senare.

För sin tid var nog musiksatsningen Casablanca ett relativt schysst program, som både visade väldigt populär musik och samtidigt också sånt med kultstatus. Programmet gästades av det australiensiska bandet The Church, som för första gången turnerade i Europa hösten 1982.

Jag förstod ingenting och rös över hur mysko de var. Bandet stod nästan helt stilla. Ingen koreografi. Killarna gungade knappt ens en gång i takt till musiken. Sedan var de i princip uttryckslösa i ansiktena. Jag fick inget grepp om melodin heller. Detta var inte en självhäftande slagdänga i grällt lysande neon, som jag var van vid. Texten begrep jag överhuvudtaget inte alls (jag var bara en elvaårig pojke som börjat med ord som "cat" och "dog" två år tidigare i småskolan).

Jag upplevde att den sparsamma scenografin med antydda kyrkofönster var jättekonstig. Hur kunde ett popband kalla sig för Kyrkan? Detta var några år innan The Housemartins på ett oemotståndligt sätt mjukade upp relationerna mellan pop och kristendom i videon till "Caravan Of Love".

The Church var mitt allra första möte med musik som inte huvudsakligen var avsedd att underhålla eller att härja högt upp i hitlistorna.

Anledningen till att jag reagerade så negativt var kanske att jag präglades av min uppväxt i en by på landsbygden, bland främst småföretagare (mina föräldrar hade en taxifirma), bara två generationer från det gamla bondesamhället. Man skydde allt som var pretentiöst eller svårbegripligt. Det som gällde var underhållning, som alla generationer kunde gilla (exempelvis Nygammalt med Bosse Larsson). Jag kan än idag känna en allergi mot det pretentiösa, samtidigt som jag dras till det – klassresenärens eviga ambivalens.

I det minnesvärda Casablanca njöt jag istället av hitsen för ögonblicket: Madness "Our House" och ABC:s "The Look Of Love". Det skulle dröja sju-åtta år till jag själv började digga den typen av kultband som The Church representerade. Men jag köpte inte nån skiva med just The Church. Det blev aldrig "mitt" band.