Länge leve Fading Yellow!

En av mina närmaste vänner kom upp till Stockholm strax före nyår och besökte mig. Vi vältrade oss som vanligt ohämmat i musik, för det är ju det bästa vi vet. Han hade tagit med sig ett par utgåvor Fading Yellow-serien som han nyligen fått på posten. Den här raden av samlingsskivor har gjort oss närmast besatta, för under de tio senaste åren kan Fading Yellow mycket väl vara det bästa som hänt en popdiggare med retrosmak. Har man väl fastnat, så väntar man som en äggsjuk höna på att nästa utgåva ska komma. Vi lyssnade tillsammans på den senaste delen i serien: Volume 10, The Better Side (A Collection Of Euro, UK & Australian '60s/Early 70's Pop-Sike And Other Delights). Jag måste säga att den volymen praktiskt taget är fulländad och hänger samman så väl att man kan tro att det är en och samma artist på skivan.

Mannen som så omsorgsfullt gjort samlingarna är en passionerad skivsamlare från en svensk småstad, Jörgen Johansson (läs en intervju om denne hjälte och ytterligare en artikel om honom). Allt kommer från hans egna singlar och LP-skivor.

Fading Yellow har nästan blivit en egen musikgenre. Det är pop från sent 60-tal eller tidigt 70-tal som är marinerad i melankoli, sofistikerat orkestrerad med stråkar och ibland även med blås och oftast ligger någon klaviatur och akustisk gitarr i botten. En känslig röst är omgiven av andra stämmor. Musiken är till sitt väsen mjuk och luftig utan att försöka vara något annat. Det är en ambitiös, högstämd och ytterligt melodiös populärmusik som missade hitlistorna fullständigt och lämnades i glömskans töcken. För mig är det en popmusik som kommer från en drömvärld strax bortom verklighetens horisont. Man kan inte påstå att musiken är tidlös, främst för att den inte görs längre. I vår tid är den en orimlighet.


Richard Twice - I Knew You Were The One (1969)[från Vol. 7]


Garry Benson - Holly (1970) [från vol. 5]


The Lamp Of Childhood - First Time, Last Time (1967) [från vol. 3]
Ursäkta ljudkvaliteten där, men jag kan intyga att den blivit bättre för varje utgåva.

Året då popen tynade bort, del 1

Året 1970 nåddes världen av nyheten att The Beatles skulle upplösas. Utarmad på peace, love and understanding dansade hippiekulturen sin sista sommar och ungdomarna ledsnade på psykedelia. Ordet groovy blev passé. Populärmusiken skulle nu antingen vara heavy, funky, rotbundet jordnära eller akustiskt spröd. Låtarna fick sträcka ut sig och instrumenten fick bära iväg på äventyr. Tvärflöjten var het. Detta var året då sextiotalspopen tynade bort. Men det fanns de som vägrade ta av kråsskjortorna trots att ett nytt decennium hade kommit.

The Fox från Brighton gjorde bara ett album - som med sin melodiösa psychpop skrek 1968 - men som alldeles försent kom två år senare. Skivan For Fox Sake är i mitt tycke ett pärlband av fina låtar, som i stort sett bara är förstatagningar, inspelade live i studion under en inspirerad adrenalinrusig dag.


I Uppsala på Far Out Records (som jag besökte nästan dagligen) var For Fox Sake ett internt skämt bland de som jobbade i affären. Under skivbörsens hela existens under 90-talet hängde den här skivan med i sortimentet och ingen lyckades ens med övertalning att sälja den, även om den till slut bara kostade 10 spänn. Ofattbart!


The Fox - Birthday Card

En av skivans höjdpunkter är Birthday Card som är ett stycke moloken och elegant barockpop kryddad med ett intimt växelspel mellan en snyggt Hendrix-färgad elgitarr och en sirlig hammondorgel. Rätt mycket påminde The Fox faktiskt om ett sent Spencer Davis Group (efter att Steve Winwood hade hoppat av) och Procul Harum. Man hör i vissa låtar också att gruppens medlemmar hade modsrötter och hade tidigare lirat i diverse sydengelska rhythm & blues-combon [läs mer om The Fox i en intervju med gitarristen Steve Brayne].

När skivan väl kommit ut tappade The Fox management snabbt intresset för gruppen, eftersom de också fått ett nytt band i sitt stall, nämligen Black Sabbath, som 1970 knockade rockvärlden med sin blytunga heavy metal. Samtidigt imploderade The Fox och den musik de spelade.

Det här är min Ted!

Ted Gärdestad är en artist som hyllats i omgångar av den svenska artisteliten. Många av hans slitna slagdängor har också riskerat att bli just slitna, eller snarare utslitna. Själv har jag inte brytt mig om honom nämnvärt, kanske på sin höjd tänkt att han säkert gjort en del bra låtar, som med sina förmodat mjuka och melodiskt följsamma inslag säkert vore värda att lyssna på. Men jag har aldrig haft någon riktig inkörsport.

Men nu i sommar plockade jag på mig ett par cd med Ted: albumen Upptåg (1974) och Franska kort (1976). Tio kronor styck på en loppmarknad. Jag tänkte att de säkert kunde roa en stund i bilstereon, samtidigt som jag kunde kolla in några mer sällan hörda albumspår på kuppen.

Franska kort är den skiva som jag lyssnat mest på, trots att omslagsdesignen får en att sucka och önska att karln hade haft lite bättre rådgivare. Skivan innehåller hits som "Angela", "Chapeau-Claque" och "Klöversnoa", varav åtminstone de två sistnämnda rätt ofta flödade ur barndomshemmets melodiradio under senare delen av 70-talet.

Om jag struntar i de myter och historier som kretsar kring Ted och hans karriär och istället nyktert försöker analysera musiken jag hör så upptäcker jag en del nya infallsvinklar, eller i varje fall sånt som anknyter till mitt eget musikaliska bagage. Hans många låtar i good time-stil närmar sig den music hall-tradition som Paul McCartney och Ray Davies förde vidare i The Beatles respektive The Kinks. Framåt pekar han såklart mot svenska artister som Jakob Hellman och, i viss mån, Lars Demian.

boomp3.com

Men lyssnar jag på den andlöst vackra balladen "Helt nära dig" så hör jag även softrock av högsta klass. Låten rör sig faktiskt exakt i samma sockersöta landskap som David Gates var med om att skapa hos supermjukisarna Bread. Ljus, känslig sång, sirapslen melodi, stråkarrangemang och glittrande (sentimentala) harmonier. Ja, "Helt nära dig" kan nog faktiskt mäta sig med de bästa Bread-låtarna (for what’s its worth).

För den som sörjer att sunshine- och barockpopen aldrig riktigt fick fotfäste bland svenska artister, så bjuder jag här även på den rikt orkestrerade "Ring Ding Dingeling Dae". Och, jistanes!, doftar den inte klassisk harmonypop så det sjunger om det! Detta skulle ju soundmässigt kunna vara Sagittarius eller The Millennium. Nästan i alla fall. Eller någon Hollies-låt från "Evolution" eller "Butterfly".

boomp3.com

Så kan man göra Ted till sin.

Högsommarpop

Blågul sextiotalspop har oförtjänt dåligt rykte. Visserligen är kvaliteten skiftande bland de svenska grupperna och deras inspelningar, men vissa lyckades göra poplåtar försedda med ett förtrollande skimmer som knappast är av denna värld.

boomp3.com
[Ursäkta ljudkvaliteten, men låten är rippad från en sliten vinylskiva.]

Stockholmsbandet The Hounds gjorde en av jordklotets finaste låtar i genren sunshine pop eller soft rock. Den ligger undanskymd på deras andra ganska ojämna album From The Hounds With Love från 1967. Gruppen satsade oftast på covers under sin korta och framgångsrika karriär (till exempel den outhärdliga The Lion Sleeps Tonight), men The Office Girl var förgrundsfiguren Henrik Salanders egen komposition. Detta är vek och högsvansad pop som jag inte kan värja mig emot. Harmonierna i den fyrstämmiga sången på The Office Girl är lika kompakta som luften var i den dallrande högsommarvärmen på kontoret idag. Hela anrättningen är krönt med ett utsökt soloparti för oboe, vilket är fullständigt oemotståndligt.

Faller detta dig på läppen så kika på den samtida engelska gruppen Nirvana, som gjorde späd men melodistinn och ibland pastoral orkestrerad pop.

Och varför inte låna ett öra åt göteborgarna The Jackpots. Även de rörde sig graciöst i dessa marker med raffinerad stämsång som specialitet. Möjligen är det så att de som hävdar att svensk sextiotalspop är kass egentligen inte gillar pop. Detta är banne mig världsklass!

boomp3.com

Virginia Astley - en av livets hemligheter

Världen är full av små och spännande hemligheter. Det är därför som det ibland är så fasligt tråkigt med det uppenbara. När det gäller den engelska artisten Virginia Astley så är det dock mycket som förblir svårfångat och ouppklarat. Inte minst hennes skivor är svårfångade. Diskografin är spretig och det mesta är fortfarande utgånget och icke-återutgivet. Även personen Virginia Astley är minst sagt anonym och hon har etablerat en diskret profil i såväl musikaliska som publika sammanhang under lång tid.

Jag vill ändå lyfta fram ett par spår som dels gjort starkt intryck på mig och som dels passar in i denna rätt ljuvliga försommarperiod. Hennes debutalbum From Gardens Where We Feel Secure (1983) är en ytterst lantlig, idyllisk och nostalgisk skiva. Instrumentalt och lyriskt - med piano, flöjt och klarinett - samt inspelade ljud av kyrkklockor, fågelsång, barn som leker och får som bräker. Känslan är urengelsk; pastoral och barock. Mjuka, spröda stycken framförda med sällsam finess. Lyssna här till exempel:

boomp3.com

Albumet All Shall Be Well (1992) släpptes vad jag vet endast i Japan. Här får man även höras hennes milda stämma. Jag har särskilt fastnat för den vemodiga låten I Live For The Day. Kammarpop med folkmusikaliska inslag som får mig att förstå varför den där bloggaren där ute "on the net" ville hävda att Virginia Astley fick Nick Drake att låta som Ghostface Killah.

boomp3.com

Avslutningsvis en sida av Virginia Astley som är mer åt det elektroniska hållet. Så här låter hon i den småpoppiga Love's A Lonely Place To Be, här från albumet Hope In A Darkened Heart (1986) men ursprungligen en singel från 1983.

boomp3.com

If I Were The Carpenters... #3

1971 kom det självbetitlade albumet "Carpenters". Här hittar man bland annat en av deras mest bisarra låtar, Druscilla Penny. Stilen är barock harmoni-pop, ungefär som Paul McCartney eller Jeff Lynne skulle ha kunnat skriva den. Texten beskriver baksidan av groupie-livet, inte så lite moraliserande. Känns sådär faktiskt, texten alltså. Men annars är det ju en ytterst fin liten "ditty" - och ett av få tillfällen då broder Richard står för lead-sången.

boomp3.com

Del 9: Tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes

En vintrig februaridag år 1995 träffade jag på en annan skåning i lärosätet Uppsala (vilket var ganska sällsynt). Utan att alls känna varandra, satt vi på ett kafé och snackade lite trevande, rätt mycket om Skåne, tror jag. Hur det nu var så halkade samtalet plötsligt in på musik och The Fuzztones av alla band (bortglömd garagerockrevival-grupp från åttiotalet). Det visade sig att min nyvunne kompis Jonas var en musikälskare av stora mått med smak för sextiotal.

Ett par dagar senare, under en koffein-speedad åttatimmars session vid skivsamlingen i hans vardagsrum, gav han mig ett febrigt föredrag om denna musik. Han pepprade mig oavbrutet med favoritlåtar, kuriösa fakta och superlativer. Jag tumlade sent på aftonen nästan omtöcknad ut i det tysta snöfallet i uppsalaförorten Sävja. Jag kunde omedelbart efteråt inte återkalla något jag hade hört och upplevt hemma hos honom. Allt bara snurrade i huvudet. Jonas hade öppnat dörren på vid gavel mot den värld som sextiotalsmusiken utgör. Även jag kom mer eller mindre att leva i den världen de följande fem åren.

Just den virvlande villrådiga känslan fångades så väl i den psykedeliska poplåten Time Will Show The Wiser. Bara en vecka senare kom den med på ett fullmatat kassettband. Blandbandet tog mig med på en expedition genom den spännande och oförutsägbara undervegetationen nedanför de största engelska och amerikanska sextiotalsgrupperna som jag redan kände till. Jonas spelade in ytterligare 21 blandband med tiden. Han blev en blev en musikalisk mentor för mig.

Time Will Show The Wiser var en introduktion till The Merry-Go-Round – det tonåriga popgeniet Emitt Rhodes band – som på ett album och en handfull singlar körde såväl ruffig beatpop som skimrande folkrock och dramatisk barockpop. Man kan säga att de lyckades limma ihop det bästa med The Beatles, The Byrds och The Left Banke. Den kortlivade gruppen var emellertid bara framgångsrik i hemstaden Los Angeles.

Ett par år efter det första mötet med Jonas och Merry-Go-Round fick jag tag i Emitt Rhodes första soloalbum från 1970. Det gick (då som nu) att hitta överallt billigt på vinyl. Liksom flera av mina musikvänner, lånade jag knappt ett halvt öra åt plattan i början och avfärdade låtarna som triviala Paul McCartney-pastischer. Visst kallas Emitt Rhodes ofta för ”the one-man-Beatles”. Han dyrkade ju det bandet. Och visst kan Rhodes honungsvarma röst och nästan medfödda flödande känsla för melodier och harmonier ibland vara förvillande lika Paul McCartneys...

Det dröjde kanske fem år. En solig vårdag här i Rågsved, när jag för första gången vågade öppna balkongdörren igen efter en lång kall vinter, låg albumet och snurrade på skivtallriken. Plötsligt hörde jag varje låt klart och tydligt i all sin strålande lyster, en innerlig och självklar popmusik som sprungit rakt ut ur en ung mans själ. En av de låtar som fastnade permanent inne i hjärnans melodicentrum var You Should Be Ashamed, som verkligen är så full av grace som en poplåt kan vara.



Han spelade in sina soloplattor i föräldrahemmets garage i Los Angeles-förorten Hawthorne, som även The Beach Boys kom från. Emitt gjorde precis allt själv. Alltid utmanade han sin egen förmåga. Framför allt spelade han samtliga instrument på egen hand, inte bara de som är vanliga i rocksammanhang, utan med tiden även fiol och blåsinstrument.

Även om han var brådmogen konstnärligt som låtskrivare och musiker, var han lika oerfaren och godtrogen affärsmässigt som vilken annan tjugoåring skulle vara. Han övertalades troligen av sin skrupelfrie manager att teckna ett skivkontrakt med ABC/Dunhill där han var förpliktigad att ge ut ett album varje halvår. Den bedriften hade förebilderna The Beatles visserligen klarat av, men Rhodes var å andra sidan helt ensam i alla led i processen att göra en platta. Slavkontraktet hindrade honom att turnera och göra promotion. Han hade inte tid, då han var piskad att skaka fram nya album.

Dessutom släppte det gamla skivbolaget A&M (från The-Merry-Go-Round-tiden) raskt ut The American Dream under Emitt Rhodes eget namn. Plattan var ett hopkok av 1½ år gamla inspelningar som var ganska orkestrerade och ännu äldre redan utgivna låtar samt demos med hans gamla band (en evighet hade passerat sedan dess i popvärlden på den tiden). Förvirring och sammanblandning uppstod och den hyggliga försäljningsmässiga framgången med solodebuten Emitt Rhodes avstannade.

Arbetet med uppföljaren drog ut på tiden och Rhodes blev stämd av sitt eget skivbolag ABC/Dunhill som villa ha 250 000 dollar i skadestånd för uteblivna intäkter. Så kom Mirror hösten 1971 och var svagare än solodebuten, mer av McCartney-pastischer och mindre personliga texter. Dock hade även den plattan sina höjdpunkter och är vid en färsk genomlyssning inte så dålig som jag först uppfattade den. Mirror sålde inte alls så bra som den första. Skivbolaget lyfte inte ett finger för att få snurr på försäljningen. Det började gå rejält utför med karriären.

Skadeståndsprocessen lades ned då det tredje albumet Farewell To Paradise kom ut år 1973. Nu hade Rhodes ett mer självständigt musikaliskt uttryck. Det var lite mer experimentellt, stillsammare och allvarligare. På plattan fanns ganska mycket jazz- och soulinfluenser och Curtis Mayfield-påverkat gitarrspel. Denna sista platta sålde inte alls.

Den korta solokarriären hade blivit en till mardröm för Rhodes. Vid 23 års ålder tystnade han som artist, desillusionerad och utbränd. Han var fast besluten att göra något helt annat i fortsättningen. Men hur gick det för honom sedan? På senare år har den ganska isolerade medelålders Emitt Rhodes gjort en handfull intervjuer. Bland annat publicerade Los Angeles City Beat ett långt och gripande reportage för 4½ år sedan om hans tragiska livsöde.

Så till tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes:
Time Will Show The Wiser (från The Merry-Go-Rounds självbetitlade från 1967)
You’re A Very Lovely Woman (också från The Merry-Go-Round)
With My Face On The Floor (från Emitt Rhodes från 1970)
Live Till You Die (också från Emitt Rhodes)
You Should Be Ashamed (även den från Emitt Rhodes)
Someone Died (från The American Dream utgiven 1971)
‘Til The Day After (också från The American Dream)
Really Wanted You (från Mirror från 1971)
Warm Self-Sacrifice (från Farewell To Paradise från 1973)
Blue Horizon (också från Farewell To Paradise)

Cover lover pt. 5 – Summertime

Jag har valt att skriva om den kanske mest tolkade låten under de senaste hundrade åren. Detta är en riktigt evergreen som George Gershwin skrev till sitt verk ”Porgy & Bess” år 1934 – en vital sjuttiotreåring utan jämförelse. Varenda jazzmusiker och varannan crooner eller sångare har varit frestade att ge sig på denna vackra korsning mellan jazz och blues någon gång.

Av alla hundratals versioner ska jag mest uppehålla mig vid en som jag inte riktigt gillar. Jag kan inte komma på några andra låtar än ”Summertime”, som först varit populära i jazzkretsar och sedan korsat gränsen för att nå hjärtat av pop- och rockvärlden. I hippierörelsens epicentrum tog den sig in år 1968 via Janis Joplin tillsammans med Big Brother & The Holding Company. Jag tycker att ”storebröderna” skapar något alldeles fantastiskt vackert av låten; det är rentav barockpop de gör här.

Janis Joplin - Summertime på Gröna Lund 1969:


Men sedan börjar Janis Joplin sjunga… eller rättare sagt yla och skräna på sitt patenterat enerverande vis. Hon river ned den vackra sidentapet som bandet omsorgsfullt satt upp. Jag blir alltid lite misstänksam mot människor med Janis Joplin-plattor i sina samlingar.

Tacka vet jag Colin Blunstones varma och smidiga röst, som faktiskt ligger ganska nära Dusty Springfields. Engelska rockjournalister brukar också använda ordet ”breathy” för att beskriva deras röster. The Zombies gjorde den här låten ganska tidigt i karriären, troligen för att organisten och bandledaren Rod Argent var ganska jazzinfluerad. Det är framför allt Blunstones sång som bär den här versionen.

Tänk om han kunde sjunga den låten med Big Brother & The Holding Company istället för Janis Joplin – ett gästframträdande tidigt 1968 direkt efter ”Odessey And Oracle” och The Zombies upplösning. Den tanken kittlar mig!

Här är ett litet axplock av den mängd artister och band som fäst “Summertime” på stenkaka, vinyl eller CD: Louis Armstrong, Chet Atkins, Albert Ayler, Anita Baker, Chet Baker, Count Basie, Sidney Bechet, George Benson, Big Brother & the Holding Company feat. Janis Joplin, Big Country, Art Blakey, Michael Bolton, Booker T. & the MG's, The Buckinghams, Cab Calloway, The Chambers Brothers, Ray Charles, Richard Clayderman, Bill Clinton (!?), Nat King Cole, John Coltrane, Perry Como, Sam Cooke, Bing Crosby, Miles Davis, Dion, Tommy Dorsey, Nick Drake, The Drifters, Dave Edmunds, Duke Ellington, Bill Evans, Adam Faith, Chris Farlowe, Ella Fitzgerald, Free Design, Fun Boy Three, Kenny G., Peter Gabriel, Erroll Garner, Gerry & the Pacemakers, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Al Green, Lars Gullin, Bengt Hallberg, Lionel Hampton, Herbie Hancock, Ronnie Hawkins, Billie Holiday, Lena Horne, Al Jarreau, Angelique Kidjo, Rahsaan Rolan Kirk, Lee Konitz, Gene Krupa, James Last, Peggy Lee, Barry Manilow, Glenn Miller, Charles Mingus, Modern Jazz Quartet, Wes Montgomery, Rick Nelson, Willie Nelson, Aaron Neville, The Ohio Players, Johnny Otis, Charlie Parker, Oscar Peterson, The Platters, Lou Rawls, Sonny Rollins, Sam & Dave, Pharoah Sanders, Artie Shaw, Nina Simone, Jimmy Smith, Billy Stewart, Kiri Te Kanawa, Big Mama Thornton, The Trashmen, Big Joe Turner, Sarah Vaughan, The Ventures, Gene Vincent, The Wailers (garagerockarna alltså), The Walker Brothers, Dionne Warwick, Dinah Washington, Doc Watson, Roger Whittaker och The Zombies.