Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 8: M/A/R/R/S - Pump Up The Volume

Du kanske undrar varför jag jämt och ständigt återvänder till tonåren, varför jag inte kan släppa det förgångna och leva i nuet?

Jag kan inte komma ifrån att i tonåren och barndomen hade jag mina häftigaste upplevelser av musik, film och TV, tillsammans med annat som hände i själva livet. Jag var så påverkbar och mottaglig då, allt kändes nytt och oupptäckt. Medvetandet sprängdes gång på gång och ofta minns jag klart och tydligt vad det handlade om. Nuförtiden är jag blasé och kritisk, kan bli skedmatad med fina Spotify-listor och högklassiga YouTube-klipp och knappast något gör intryck, ingenting sätter sig i mitt minne.

Så här i efterhand kan jag tycka 1980-talet var ett ytterst fascinerande decennium, fyllt av kontraster. I yngre tonåren gick jag runt klädd i pastellfärger med dödsångest utlöst av det ständigt hotande Tredje världskriget som skulle göra slut på vår planet med hjälp av kärnvapen. Och om det inte räckte hade det kommit en ny besynnerlig virussjukdom (AIDS) som satte skräck i en trettonårig fobiker som mig. Genom listprogrammet Tracks översköljdes jag av catchy, färgsprakande popmusik och det lindrade ångesten tillfälligt.

Dock måste jag säga att även om hitmusiken ofta var medryckande och melodistark på 1980-talet så var väldigt lite musik svängig. Men en dag då jag var sexton år kom en väldigt nyskapande "låt" i radion. Särskilt nio sekunder ur den skakade om mina grundvalar.


M/A/R/R/S - Pump Up The Volume (UK singelversion 1987)

Pump Up The Volume är en lekstuga till stor del byggd av samplingar, en fest full av frenesi, glädjerusig galenskap och humor! Samtidigt är den så fulländat välgjord och inflytelserik på all dansmusik som kommit efter den. (Läs historien om tillkomsten av Pump Up The Volume och listan över varifrån alla samplingar kom.)

Visserligen hände det så mycket i Pump Up The Volume hela tiden, men klimax inträffade när en extatisk James Brown vid 1:43 skrek "watch me, watch me" och jag kastades in i ett break [1:47] med trummor och percussion som svängde så hårt att det nästan svartnade för ögonen. Jag förstod genast att detta var ett gammaldags, organiskt groove, men först igår tog jag reda på var det kom från.


Kool & The Gang - Jungle Jazz (1975)

Som du hör är detta en instrumental som bygger vidare på den funkiga hiten Jungle Boogie. Imorgon ska jag ut och finna mig minst en platta med Kool & The Gang från mitten av 1970-talet. Feel the spirit of the boogie!

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 7: Bo Diddley - Give me a break

Spengo firar 500 inlägg och det skall firas med en mikrohöjdpunkt, eftersom det är det inslag som jag tycker känns allra mest Spengo. Att uppmärksamma det lilla och oansenliga. Att hylla de plattor som av någon anledning stod kvar i skivaffären medan hitsinglarna och guldalbumen bars hem. Att försöka se på musikhistorien ur ett annat perspektiv än det som blivit gängse accepterat. Att helt enkelt beskriva något som gör en så jävla lycklig att man glömmer omvärlden för en liten stund.


Give me a break (1962)

Jag måste erkänna att jag inte är någon stor Diddley-fantast. Det som fungerar i teorin som den konsekventa enkelheten och de envist nästintill hypnotiskt upprepade riffen, har i praktiken nästan alltid tråkat ut mig. Men jag har mjuknat något, möjligen med ålderns rätt, och närmar mig nu Bos tidiga alster med små tvekande steg.

Give me a break läste jag om i en krönika av Nisse Hellberg någonstans. Jag tror han skrev något om att den var som en gjutform för hur tidiga Wilmer X ville låta. Låten är ursprungligen från en självbetitlad platta från 1962, men jag har den på en återutgiven singel för några år sen.

För att fånga mikrohöjdpunkten får ni spetsa öronen 1.03 in i låten. Bo har under hetsande rop från maracasspelaren Jerome Green, "go ahead mess around boy", intensivt plågat gitarren ett tag. Jerome Greens insatser har förresten, säkert välförtjänt, gett upphov till utmärkta låten Bring it to Jerome. Efter en halvminut lång handtralla från Bo vill de andra också vara med och leka.

När Frank Kirkland slår igång de andra är det fantastiskt befriande. Jag älskar solo av den typen som Bo levererar här, mer hjärta och mindre teknik. Det finns en märkligt nog en stark samhörighet med de gitarrindieband jag älskade så mycket i början av mitt musiklyssnande som t ex McCarthy och Wedding Present. Men Frank Kirklands insats med de sex distinkta slagen skapar en skön kontrast, den något konturlösa gitarren stramas upp och låten förs framåt igen.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 6: The Beatles - A Hard Day's Night

Idén att kika på rockhistorien i mikroskop tilltalar mig. Det är intressant att förstora detaljer, att skilja ut och belysa några sekunder i en låt. Jag vet att det inte tar längre tid att få en ordentlig kick i själen för livet eller att föras med till en annan dimension. Rockförfattaren Greil Marcus gav för ett par år sedan ut en bok om en låt, Like a Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads. Ett helt kapitel ägnas åt det första slaget på virveltrumman som går av som ett pistolskott, alltså ett kapitel om en betydelsefull sekund.

Spengo har mest tassat som katten kring het gröt vad gäller The Beatles. Vi har sällan vågat skriva om The Beatles, men väl massor av inlägg om deras arv och efterföljare. Inget band är så väl dokumenterat i böcker och artiklar; i princip varenda dag i deras karriär är kartlagd. The Fab Four och deras musik är placerad på piedestal. En vanlig dödlig vågar möjligen uttala sig muntligt, men knappast skriva om The Beatles. Många har rätt bra grepp om deras produktion och historia. Det gäller då att inte slarva med fakta.

Kort sagt, många tycker The Beatles är totalt uttjatade. Men jag tänker trotsa alla hinder och skriva om dem ändå, dessutom om en av deras mest kända låtar. Den här gruppen och deras musik fascinerar mig, lika mycket idag som när jag som sjuttonåring lånade hem min fasters Beatles-skivor för att spela in dem på kassetter.


Vilka är The Beatles nyckellåtar? Jag menar vilka låtar har fört deras egen musikaliska utveckling framåt och betytt mest för popmusiken i stort? Hur är det om man börjar med deras tidiga karriär? Jag anser att A Hard Day's Night otvivelaktigt är en nyckellåt, men att det bara är ett tiotal sekunder ur den som ger den sin speciella betydelse.

Som alla vet lanserade A Hard Day's Night den första Beatles-filmen med samma namn sommaren 1964 och upphöjde en redan otroligt framgångsrika popgruppen till närmast astronomisk popularitet. Den var kulmen och ett avslut på den mersey beat som kännetecknade tidiga The Beatles. Nästan mer än någon annan låt speglade den de fyra unga grabbarnas obesgränsade entusiasm och energi. När titeln (som byggde på ett av Ringos uttryck) till filmen bestämts vid slutet av filminspelningarna, rusade John Lennon hem och hamrade fram låten på kvällen och natten. Den tävlingsinriktade Lennon var fast besluten att skriva nästa A-sida, eftersom McCartneys Can't Buy Me Love toppade hitlistorna vid den här tiden. Dagen efter satte de A Hard Day's Night i Abbey Road-studion.

Låten öppnar med en bredsida mot lyssnaren, ett mäktigt men svårgripbart ackord (G7sus) på George Harrison nya tolvsträngade Rickenbacker. Precis som Like A Rolling Stone är denna låtöppning mer än väl genomanalyserad [läs mer].

Men det är de tio sista sekunderna som är fullständigt hypnotiserande, ett ny typ av låtavrundning för The Beatles, som nästan alltid tidigare dragit ett ackord i slutet. Harrison hittar den tolvsträngade Rickenbackerns säregna sound i ett arpeggio (ett ackord som spelas ton för ton) som ringlar likt en abstrakt spiral och tillför låten en dramatisk men också drömsk effekt. Med de ringande tonerna tecknar Harrison i ljud något som bara fortsätter pågå, en evighetssymbol. Kanske snuddar han oavsiktligt vid den andliga mystik som han ska hänge sig åt under resten av sitt liv? Här dyker soundet upp som ska ligga till grund för The Byrds karriär och alla deras efterföljare. Ja, den skimrande gitarrslingan pekar ut de närmaste tre årens riktning för popvärlden, mot det gåtfulla och introspektiva.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 5: R.E.M. - So. Central Rain

R.E.M. - So. Central Rain på Late Show med David Letterman i oktober 1983

När R.E.M. framför South Central Rain i sitt första nationella TV-framträdande på David Lettermans show är låten så färsk att den ännu inte har fått en titel, ett tecken på att de måste vara mäkta stolta över sin senaste komposition. Bandet har gjort gig nästan varje kväll under senaste året och det märks hur samspelta de är. Lyssna på Mike Mills basspel och notera att han spelar basen som en gitarr. Det är Mills som lägger ut melodin och som håller samman alltihop. Peter Buck verkar precis ha greppat de många ackorden och kompar lite småslafsigt, men han befinner sig entusiastiskt i ständig rörelse på högerflanken. Bill Berry - en hårt arbetande trummis - lyckas ge driv och stuns åt denna melodiösa och lite folky poplåt i mellantempo. Det är tydligt här vilken viktig roll Berry spelade för dynamiken i bandet. Michael Stipe kommer lite snett in i början, men hämtar sig och levererar efter första refrängen. Det är en fröjd att se det här klippet, ett intimt och tajt band, långt före de blev megastjärnor.

Chrille spelade hypnotiska Finest Worksong (om jag inte minns fel från en maxisingel) hemma i sitt pojkrum när vi skulle läsa läxor efter en dag i gymnasiet. Av någon anledning skaffade jag sedan Reckoning först, deras andra platta från 1984, och jag älskade varje låt och albumet i sin helhet.


R.E.M. var kanske det 80-talsband som kom mig närmast. Jag förstod inte Stipes texter, jag kunde inte ens uppfatta dem, men jag kände mig ändå smartare än andra. Stämningarna gick ändå fram genom rösten och musiken, liksom den speciella känslan av att vara utvald när man lyssnade på ett kultband som tonåring. Ibland flöt några ord upp till ytan ur det drömska ordflödet, det kunde vara en fras som jag halade in och som kom att betyda något för mig.

These rivers of suggestion are driving me away

Sedan kom det stora genombrottet med fantastiska Losing My Religion och låten gick konstant på såväl radio som på MTV. Det var en vacker vårkväll året 1991. Jag gjorde lumpen på ett regemente strax utanför Kristianstad. Vi grävde ståvärn och en transistorradio låg i gräset bredvid gropen och ljöd: That's me in the corner/That's me in the spotlight/Losing my religion. Vi var flera grabbar i grönkläder som stannade upp i arbetet och lyssnade andäktigt. För mig var det ett lika högtidligt ögonblick som en nattvardsgång.


R.E.M. - So. Central Rain

Men låt oss gå tillbaka till So. Central Rain och lyssna igen. Märkte du att Peter Bucks intro inte var med i den ursprungliga versionen som de spelade i David Lettermans show? Producenterna Mitch Easter och Don Dixon klippte och klistrade självsvåldigt dit den lilla gitarrslingan från refrängpartiet, allt för att ge den potentiella singeln en slagkraftigare inledning (läs mer om tillkomsten av So. Central Rain). Tonerna från Bucks gitarr flödar i sin melodiska rikedom i introt [0.00-0.08] och soundet från Rickenbackern är klart och samtidigt stramt. Den här typen av jingel-jangel utlöser alltid en betingad respons hos mig, som på Pavlovs hundar. Jag är helt enkelt fast!

Men det är bara början, So. Central Rain är en svidande vacker låt, bedrägligt enkel, men full av mikrohöjdpunkter och fortfarande oändligt belönande.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 4: Sagittarius - Another Time

Man kan faktiskt dra paralleller mellan film och musik. Jag vill hävda att det i musikens värld finns dokumentär, i alla fall dramadokumentärer. Men det finns också fiktion och i så fall är studiogruppen Sagittarius låtar och album snarast fantasy. Om det finns pop i klichébilden av den himmel man kanske hamnar i när man dör, med änglar och harpor på fluffiga moln, så är det nog så här det låter.


Sagittarius - Another Time

Om jag inte minns fel köpte jag albumet Present Tense i början av 90-talet, efter att ha läst en lyrisk recension av plattan i den svenska retropoptidskriften Now & Then, som påverkade mig mycket. Gary Usher, namnet på mannen bakom studioprojektet Sagittarius, kände jag igen från baksidorna av omslagen till The Byrds finaste plattor Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Den andaktsfulla första lyssningen av Present Tense i studentrummet var en slags uppenbarelse och redan i första spåret Another Time kom den. Det var harpa rakt igenom i denna lägmälda leviterande låt som stadigt växte till majestätiska proportioner.


Efter ett par otroligt vackra harmoniska vändningar, som ledde mot den andra refrängen, kom fem överjordiska sekunder [1:24 - 1:29]. Från ingenstans tonade ett par kvinnoröster fram. Förutom harpan försvann de andra instrumenten plötsligt. De fjärran rösterna pendlade mellan två toner och påminde om de mytologiska sirenernas sång. Detta hade en fullständigt hypnotisk effekt på mig. På ett ögonblick hade rösterna glidit in i dunklet igen. Och så kom refrängen.. but another time has come, another time has past.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 3: Throwing Muses - Hate My Way

Av de låtar jag håller av allra mest har de hamnat i den positionen på tre sätt, grovt räknat:

1) Efter ett idogt lyssnande på en skiva under en längre period har en låt utkristalliserat sig.

2) Efter en första lyssning har jag förstått att detta kommer jag att älska bara jag får höra den några gånger till. För varje lyssning växer låten mer och mer tills den sitter som berg.

3) Jag kommer ihåg de exakta omständigheterna då jag hörde låten första gången.

Mitt bidrag till magiska mikroögonblick denna gång tillhör definitivt kategori tre.

Detta var förmodligen sommaren 1989. En god vän till mig skulle med kort varsel dra ihop en fest i hans studentkorridor, som då var helt tom eftersom alla studenter åkt hem till sina hemorter. De flesta goda vänner var bortresta eller hade annat för sig så det blev tre killar med ohälsosam tillgång till mycket alkohol som fick stå för festandet den kvällen. Jag kommer ihåg att vi åt en form av kolachokladbitar som hette Samba med kniv och gaffel till middag och drack drinkar till, förmodligen som en protest mot de uppblåsta studentmiddagar vi slutat gå på.

Sedan flöt väl kvällen på och vi hade nog kul för klockan blev rätt mycket. Vår värd försvann och vi hittade honom på studenthusets tak och övertalade honom att komma ned. När vi väl var tillbaka i hans rum placerade han mig och festens tredje gäst på varsin pinnstol, gick bort till stereon och satte på en ej presenterad låt och gick ned på knä och bad framför oss. Inte till oss utan till den låt han just lagt på. Givetvis var vi koncentrerade med en sådan uppladdning.


Throwing Muses - Hate My Way

Låten börjar ganska kantigt med pukspel och ständiga markeringar men efter cirka en halv minut lugnar låten ned sig och kommer in i en mer harmonisk del. Kristin Herschs röst är dock allt annat än harmonisk utan hon låter anspänd och intensiv. Efter låtens egentliga cresendo cirka 2.50 in i låten kommer det parti som detta inlägg egentligen handlar om. Det egentliga mikroögonblicket infinner sig mellan 2.53-2.59 men för att det ska bli ett sammanhang finns hela tredje versen citerad nedan.

So I sit up late in the morning
And ask myself again
How do they kill children?
And why do I want to die?
They can no longer move
I can no longer be still

I detta parti förstärks låtens känsla av en person som är på väg att tappa kontrollen över sig själv. Då personliga problem får en fortsättning i en hjälplöshet inför det onda som händer i världen. Det kändes som en logisk förklaring då jag många år senare läste att Hersch fått en diagnos som schizofren. Det är just den känslan jag får av låten, en person som inte kan hantera sin egen situation längre. Även om rockmusiken genom åren romantiserat psykisk instabilitet och drogmissbruk (gärna i kombination) så är detta en låt som kommunicerar med mig som lyssnare på ett väldigt gripande sätt.

Partystämningen kom av sig helt för en stund framåt och det kändes fel att försöka spela någon annan musik och känslostormen Hate My Way gav ville vi inte upprepa direkt efter.

Jag köpte debuten och uppföljaren House Tornado så fort någon av Linköpings skivaffärer kunde uppbringa dem. Throwing Muses har väl aldrig varit något av mina riktiga husgudar men jag har alltid haft en stor respekt för dem och har flertalet av deras skivor. Men Hate My Way finns där bland de riktigt, riktigt stora låtarna i min värld.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 2: Sagor & Swing – Vals på vingar (2001)

Jag vet inte ens om Sagor & Swing kommer att sorteras in i rockhistorien. Instrumentalduon – med Eric Malmberg på hammondorgel och Ulf Möller på trummor – rörde sig ofta på territorier bortom rock och pop. Däremot är jag övertygad om att deras Vals på vingar kommer att bli en svensk klassiker bredvid Jan Johanssons Visa från Utanmyra, Merit Hemmingsons Gammal jämtländsk brudmarsch och Lars Hollmers Boeves psalm.

Organisten Eric Malmberg hade övertagit en Hammond B-3 av den legendariske Bo Hansson. Det känns som att mästaren lät sitt instrument gå i arv till den gode lärjungen i sann spelmanstradition, även om jag tror att Malmberg fick köpa loss orgeln. De har på senare år spelat en del ihop under namnet Dubbelorganisterna. Visserligen var Sagor & Swing från början kraftigt influerade av Hansson & Karlssons och Bo Hanssons musik, men duon var å sin sida mer inne på att tonsätta skogen och John Bauers sagovärld, än att som Bo Hansson tolka Tolkiens Sagan om ringen. Debutalbumet Orgelfärger var inspelat i ett gammalt hus i Dalarnas skogar. Den miljön genomsyrade verkligen musiken som också fick stråk av svensk folkton i sig.


Sagor & Swing - Vals på vingar

Skivan inleder med Vals på vingar som jag tycker är den vackraste och mest värdiga melodin som finns, framburen med dova och mättade orgelfärger. När jag hör Vals på vingar ser jag för min inre syn en berguvs luftfärd i skymning strax ovanför talltopparna i skogen som saknar slut. Stämningen är förtätad rakt igenom.

Men det är under de sista sekunderna som allt händer, i det ögonblicket då fingrarna lyfts från slutackordet. Det omgivande rummet framträder samtidigt som ekot av orgeltonerna skingras. Över skogen och ut i rymden. En själ lämnar sin kropp. Det är som om hela melodin imploderar till ett koncentrerat av ensamhet som fullständigt övermannar mig. Allt jag har lagrat under mitt liv tränger ut.

Jag känner igen den känslan från barndomen under någon gudstjänst i Sankt Olofs kyrka, när kantorn släppte upp tangenterna i slutet av en psalm. Kanske satt jag i kyrkbänken invid den kraftiga mittpelaren, i vilken pilgrimers bomärken ristats in för ett halvt årtusende sedan. Det kan ha varit vid en skördevesper med blåst och höstmörker utanför på kyrkogården. I skenet från de väldiga ljuskronorna såg jag min morfars djupt religiösa äldre syster sitta vördnadsfullt i kappa och hatt framme i koret. Det mäktiga slutackordet irrade runt genom det väldiga kyrkorummet innan det tog sin tillflykt upp i stjärnvalven och in i de medeltida kalkmålningarna. Jag överväldigades varje gång just i detta ögonblick. Man sa att jag var blödig.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien - Del 1

Under denna rubrik kommer jag då och då att skriva om korta delar av låtar. Partier då tiden står still och man får svårt att finna ord för vad det är som händer som känns så speciellt. Om ordet magi inte vore så utslitet i dessa sammanhang vore det användbart.

Först ut är det som händer under de första 20 sekunderna i Steeleye Spans The Blacksmith, hämtad från deras debut Hark ! The Village wait.

Ashley Hutchings hade i Fairport Convention varit med om att nära nog uppfinna den engelska folkrocken i och med 1969 års tre mästerliga skivor What we did on our holidays, Unhalfbricking och Liege and lief. 1970 hade han redan tröttnat och lämnat bandet. Samma år slog han sina påsar ihop med de två par, Maddy Prior och Tim Hart samt Gay och Terry Woods och bildade Steeleye Span. Förutom Hutchings bakgrund så var i alla fall Prior och Hart etablerade på den mer traditionella folkscenen i England så bandet bör ha haft en hel del press på sig inför debuten.

Skivan inleds med A-calling-on-song. Ett kort accapellastycke som verkar spela den roll titeln säger. Man börjar lyssna men låten är avvaktande så den fulla koncentrationen finns inte ännu. När låten tonar ut följs den av en minimal paus innan The Blacksmith tar vid. Samtliga instrument gör unisona markeringar för att följa av sången nästan direkt. Att alla instrument börjar på samma gång ger ett intryck av stark gruppkänsla men man kan också i det kaxiga anslaget ana en viss revanschlusta.

boomp3.com

För egen del tror jag inte bara det handlar om hur bra just det här stycket är utan också att Pavlovs effekt börjar att verka på mig. När jag hör denna inledning vattnas det i munnen på mig för jag vet att jag påbörjar en fantastisk resa som avslutas 40 minuter senare då One night as I lay on my bed avslutat skivan.