Producenten som förstod rock 'n' roll

För ganska precis tjugo år sedan var jag och Chrille på väg till Göteborg för att under några dagar gå i stans skivbutiker och second hand-affärer. Då var Götet rikets otvivelaktigt främsta rockstad med skivbolaget Radium 226.05 som allt utgick från. Sedan skulle vi fara vidare till 1989 års upplaga av Hultsfredsfestivalen - vår första. Vi var två artonåringar och körkorten låg färska i våra plånböcker. Med bilen brände vi upp genom Halland på E6:an, berusade av friheten och äventyret i att själva köra dit vi ville. Chrille petade in en kassett någonstans norr om Varberg.


The Godfathers - Birth School Work Death (1988)

"Riktig rock 'n' roll", ropade jag euforiskt och högerfoten vilade allt tyngre på gaspedalen. I slutet av 1980-talet var det annars ont om den varan. Det var ett fett sound som stod i kontrast till allt som lät lamt, kliniskt och fluffigt då. Först häromdagen förstod jag att producenten var Vic Maile. Albumet Birth School Work Death skulle bli en av hans sista produktioner innan han dog vid 45 års ålder.

"Vic's strength was that he understood rock and roll. He wasn't like a lot of producers who simply rely on the readings from the meters on the desk - he was instinctive and he had the same sense of humour as me. Basically he was a c**t!!". Alltid kärnfull och med glimten i ögat denne Lemmy om mannen bakom Motorheads mest framgångsrika plattor, Ace Of Spades och No Sleep 'Til Hammersmith.

Lyssna exempelvis på låten Ace Of Spades och lägg märke till hur påträngande intensiv produktionen är, det känns som att allt ligger längst fram. Men fokuset växlar hela tiden från basintrot, gitarriffet, Lemmys spruckna stämband, gitarrsolot och så vidare. Vic arbetade här mycket med att markera och belysa. Ljudbilden kan upplevas som väldigt hopträngd, koncentrerad framåt, mot dig. Det känns som om ett rovdjur är på väg ut ur en alldeles för liten bur för att ta dig. Lika många som kom att digga Motörhead blev skrämda för resten av 80-talet, många upplevde dem som ett extremt band.

Men Ace Of Spades fungerar såväl i en liten radioapparat som ur stereohögtalarna. Så jobbade en producent som fick sin skolning på 60-talet som studiotekniker i Pye Studio där många rocklegender vid den tiden spelade in. När Vic Maile kom dit som tjugoåring i början av 60-talet var klassisk musik det enda som gällde bland de andra som arbetade i studion i vita rockar med slips och skjorta under. Vic lyssnade nattetid på Joe Meek-producerade instrumentalband som The Tornados med hiten Telstar i smyg när alla de andra åkt hem.

Jag noterade Vic Mailes namn först för sex år sedan när jag köpte min första skiva med Dr. Feelgood. Jag undrade vem som hjälpt dem att skapa ett sound som är så snustorrt och brutalt ärligt, där Wilkos Johnsons rakbladsvassa gitarriff står i självklart centrum.


Dr. Feelgood - I Can Tell (1975)

Helt nyligen förstod jag att Vic spelat in halva vågen av pubrock på 70-talet (se hans meritförteckning). Hans namn har blivit en kvalitetsgarant för mig. Någon frågade mig vilka som skulle tänkas anlita honom om han fortsatt leva och verka in i vår tid. Låt oss gissa på The Hives. Här följer några andra av mina favoritlåtar med Vic Maile bakom reglagen.


Eddie & The Hot Rods - Show Me (1976)


The Inmates - Love Got Me (1979)


Motorhead - Bite The Bullet (1980)


Dogs - Little Johnny Jet (1983)

Skivhyllan 1963 Charles Mingus-Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus

Charles Mingus-Hora Decubitus
Höger klicka och öppna i eget fönster


Jag har en förkärlek till musik som är lite skavd i kanterna eller har ojämna konturer men ändå är melodiös i botten. Den skall ha en viss energi för att fånga mig men behöver samtidigt vara åtminstone lite spröd och spräcklig. Mitt lyssnande på musik är nog i huvudsak för att få energi inte lugn och ro, även om det också händer. Velvet underground är mitt bästa exemplet på denna kombination, för mig världens bästa grupp som lyckades med det i varje låt. Det spelar ju faktiskt ingen roll om det är kärnan som är hård och ytan mjuk eller om det är tvärtom. Ändå tydligare exempel är kanske Stooges och Motorhead som är stenhårda på ytan men alltid har en liten öppning i musiken som släpper in syre.


Mingus har naturligtvis allt detta. Jag refererar till rockband för jag tycker han ligger lika nära dessa som han ligger jazzen. Åtminstone i de inspelningar han gjorde i slutet av 50- och i början av 60-talet, den period jag än så länge utforskat. Det räcker ganska långt att hålla sig här. Mingus var produktiv, under 63 släppte han också The black saint and the sinner lady, ett precis lika bra album och Mingus plays piano, som jag tyvärr annu inte hört. Samma sak 59, tre sjukt bra plattor, Blues and roots, Mingus Ah um och Mingus Dynasty. Mingus ah um var min inkörsport till Mingus. Minns att jag lånade den på malmös stadbibliotek i början av 90-talet och fascinerades av plattan, men var nog inte redo. Hade precis börjat lyssna på soul via Four tops och The miracles och även om Mingus ah um är ganska lättillgänglig var öra och hjärna inte i fas med musiken.

Hur beskriver man då Mingus musik? I våras gick jag en kurs i akupunktur. Där ingår att ytligt förstå vad TCM(Traditional chinese medicin)innebär. Ytligt dels för att det är omöjligt att lära allt på en termin, dels för att den till stora delar ej är förenlig med västerländsk medicinsk utövning. Mycket grovtbygger TCM på att allting har sin motsats, mest känt är väl yin och yang. Utan det sköra har vi ingen hårdhet, utan kyla ingen hetta utan stillhet ingen rörelse och så vidare. Det är detta som jag tycker karakteriserar Mingus musik. Förhållande mellan motsatsparet skiftar ständigt och kineserna anser att en alltför stor obalans leder till sjukdom.

Jag fascineras av omväxlingarna i musiken, en attack följs av stiljte och så attack igen. Troligtvis en avspegling av Mingus temperament. Det går rätt så många historier om rejäla vredesutbrott och utskällningar av människor han tycker gjort sig förtjänta av sådana. Men musiken är trots växlingarna ändå hela tiden rytmiskt svängiga och melodiska.

Jag är dålig på att höra om en musiker är skicklig eller inte, vilket ju mycket jazz baseras på. Om det låter bra så duger det för mig, känslan i uttrycket är viktigare än att den är korrekt. Men Mingus är en instrumentalist som jag verkligen uppskattar och det händer att jag sätter på någon skiva bara för att höra hans basspel och grymtningar.

Låtarna på skivan är de flesta omgjorda redan inspelade låtar, en del med ny titel. Men det gör mig inget, bandet känns rejält spelsugna och inspelningen har en fin livekänsla. Man behöver inte heller vara rädd att Mingus själv tar för stor plats, han är generös och släpper fram de andra musikerna i rampljuset i samma utsträckning som han själv står där.

Änkan Sue Mingus håller fortfarande lågan i makens musik levande genom att ha flera band som turnerar runt och spelar hans kompositioner. Jag och Sofie såg Mingus big band på klubben Fez i New York 1999, en skön spelning i trevlig miljö, med billigt inträde och goda gin och tonics men utan den magiska pricken över iet.