Inaktiviteten här på Spengo är ju skriande som en målning av Munch så jag försöker råda bot på det med en 30 år gammal listetta från England. För er som inte redan köpt senaste numret av Uncut kan meddelas att det är värt det enbart för bilderna på den här gruppen. Alldeles oavsett om ni är tossiga nog till att ha biljetter till konserten på Cirkus i september eller inte. För säkerhets skull tar vi den väl i två versioner? Visst gör vi det.
Magnus stundande pilgrimsresa i postningen härunder fick mig att tänka på hösten 1986. Jag såg Billy Bragg på Glädjehuset i Stockholm då och bland mycket annat spelade han en egen version av rockstandarden Route 66. I Billys version handlade den om A13, vägen som går från London till Southend-On-Sea. Så mycket mer behöver jag inte orda om den, han presenterar den så bra själv.
The Zombies - This Will Be Our Year
En favorit i repris! Detta är ett klipp som rör vid många hjärtan, kanske ett av de mest rörande YouTube-klippen. En amerikansk kille i min egen ålder redigerade ihop en liten video av föräldrarnas Super 8-filmer från 1960- och 70-talet till The Zombies själavärmande poplåt, This Will Be Our Year. Gott Nytt År!
När Chrille nu ändå kom igång passar jag på att hedra en av de andra nyligen bortgångna rösterna. Texten är ursprungligen från Herr Alarik och publicerades först 16 oktober. För att ni ska få något nytt har jag lagt till en sväng lämpliga låtar på slutet från YouTube och sen kan vi ju bara hoppas att Jonken totar ihop något om Gregory Isaacs också och ger er den där Spotifylänken. General Johnson, Gregory Isaacs och Reg King på bara några dagar. Om jag hade varit troende skulle jag antagit att herren söker förstärkning i himlakören. Och leta reda på Reg Kings soloplatta från 1971 som Circle Records återutgav på cd för en fem år sedan. Den kan vara lite svår att komma in i men just nu när jag lyssnar på den känns det väldigt värt det.
--------------------
Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey Cones Stick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.
Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levi lämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.
-------------------
Jag brukar försöka låta bli att lägga in låtar från YouTube när det inte finns någon riktig video men ibland får man göra undantag. Som när det bara är tre dagar kvar till semestern och temeraturen börjar stiga igen.
En av mina mest spelade singlar den här den hetaste av somrar är med den relativt okända gruppen New York Port Authority. 1977 gav de ut I don't wanna work today på singel på Holland-Dozier-Hollands döende skivbolag Invictus och för något år sedan hittade jag den i en reaback.
Holland-Dozier-Holland hade tidigare haft stora framgångar och gett världen fantastiska grupper och låtar som Honey Cone med Stick Up, på ett av sina andra bolag Hot Wax, och Chairmen of the Board med Give me just a little more time för att bara nämna två av de abslouta topparna, men nu var slutet nära och då hjälpte det inte att HDH tidigare varit Motowns mest framgångsrika låtskrivare och sprutat ur sig hits till artister som Supremes och Four Tops.
Men nu skulle det ju handla om New York Port Authority och en souldiscopärla som jag kan tänka mig att Madonna hört någon gång. En sådan där souldiscopärla som passar lika bra under dansgolvets discokula som i det där gathörnet där vattenposten sprider svalkande vatten för de yngre barnen medan de lite äldre hänger på trappan och gungar i takt till musiken och ingen har en tanke på att gå in fastän kvällen börjar bli sen.
Och så finns det nästan inget mer att skriva. De var ett sexmannaband från New York, de gjorde en LP vid namn Three Thousand Miles from Home som floppade och några singlar och sedan var det slut. Både för gruppen och skivbolaget. Fast inte riktigt för åtminstone en av deras låtar kommer att fortsätta att snurra på min skivtallrik. "I don't wanna work today/ I think I'll take a holiday".
För er som har Spotify och vill ha mer kommer ett par låtar vardera med Honey Cone och Chairmen of the Board här på Invictus/Hot Wax EP.
Som de flesta andra som gillade kultband, skaffade jag albumet Born Sandy Devotional (som faktiskt var en större hit i Sverige än i hemlandet), en av de mest kritikerrosade skivorna under 80-talets senare halva. Men jag var som nittonåring inte alls förtjust i The Triffids storvulna musik, som manifesterades inte minst i deras magnum opus, Wide Open Road [se videon]. Det jag uppskattade mest var det vackra omslaget. Det räckte inte, jag bytte bort skivan och glömde The Triffids.
Nyligen när jag var ute på YouTube och letade australiensiska videor från 80-talet, snubblade jag över poppärlan Spanish Blue, en av de första singlarna med dem. Det är en chosefri betraktelse över småstadstristess i behagligt klimat och vackra omgivningar. Svårt att motstå!
The Triffids - Spanish Blue (1982)
Redan vid albumdebuten Treeless Plain, ett år senare, lät The Triffids helt annorlunda, som inget annat band i den alternativa myllan i Australien heller vid den här tiden. Det är mäktigt med de böljande och svepande stråkarna som låter närmast orientaliska. Grandiost och fruktansvärt bra! Mina öron har helt klart förändrats sedan jag var nitton.
The Triffids - Red Pony (1983)
Här är vi ute på vägarna. Eftersom The Triffids kom från staden Perth på Australiens västkust, gjorde bandet den oändligt långa resan till de stora städerna på andra sidan, främst Sydney och Melbourne. I det väldiga landets östra del fanns en större publik att nå ut till. Det är 500 mil enkel väg från västkust till ostkust. Under två år i början av 80-talet gjorde de kontinenten i en skåpbil, tur och retur, någonstans mellan 12 och 16 gånger.
Jag har inte så mycket att skriva om det här. Bara att ni bör skaffa de inspelningar som Stiv Bators gjorde under eget namn mellan Dead Boys och Lords of the New Church. Samt att det är fantastiskt att det går att hitta sådana här inspelningar på YouTube. Not that way anymore. Killen hade onekligen en fantastisk popkänsla i skarven mellan 70- och 80-tal och låg följdaktligen på Greg Shaws bolag Bomp!
Magnus efterlyste ju fler tjejer på Spengo för ett tag sedan så här kommer en. Jag är ju verkligen inte först med att upptäcka Martha Wainwright men jag är ganska tagen av hennes några år gamla debut (jag ska köpa senaste plattan också tids nog). Jag började med att låna den på biblioteket och lyssnade lite på den men det var först när jag köpte den begagnat härom veckan som jag fullständigt sögs in i den. Martha är ju förstås löjligt väl connected i musikbranschen med Rufus som brorsa, Loudon III som farsa och Kate McGarrigle från duon Kate & Anna McCarrigle (köp deras debutplatta nästa gång ni ser den i en tiokronorsback) som mamma. Hon skulle kunna vara bara ännu en tjej med gitarr, och det kanske hon är också för många, men hon har något mer som griper tag, åtminstone i mig. En sårbarhet parad med styrka och det där som vi i brist på bättre ord brukar kalla - det. Sen kan jag inte annat än älska någon som väl enklast kategoriseras som singer-songwriter men inte drar sig för att döpa låtar till Bloody Mother F***ing A**hole.
Här nedan ser vi henne framföra två låtar från debuten hos Jools Holland.
Jag blev alldeles till mig av att vi just nu verkar gå från att byta Kinks-videos med varandra till att göra samma sak med Elvis Costello. Därför fyller jag snabbt på med en som verkar passa med Magnus känslor inför Elvis just nu. Man out of time. Min favorit från den som jag tycker ganska överskattade, och definitivt överlastade, plattan Imperial Bedroom från 1982.
Första gången jag hörde Love Hurts var på en samlingsskiva med Gram Parsons som Elvis Costello hade satt ihop och skrivit baksidestext till. Jag köpte den begagnat på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala och spelade den grå. Costello hade förmodligen gjort samma sak med samma låt på någon annan platta. Mötet mellan Gram och Emmylou Harris i just den låten är ju så alldeles fantastiskt. Jag vet ju inte men jag gissar att det ni ser nedan var en ganska stor stund i Elvis musikerliv.
Vad ramlade vi över här då? Via Julian Cope, Wah!Heat och Mekons på You Tube, hittade jag denna lilla anspråkslösa låt, I wanna be free. En liten bagatell med ett New York Dolls likt sväng och en refräng som hade funkat fint som flugpapper,och visst finns där en liten The Undertones känsla. The Rings var en löst sammansatt grupp som i maj 1977 släppte sin enda singel på punk/pubrock bolaget Chiswick.
Mest intressant ur pophistorisk synvinkel är väl det faktum att sångaren Twink varit trummis i det underbara 60-tals bandet Tomorrow. Efter Tomorrow fortsatte han till Pretty Things och på 70-talet spelade han med The Pink Fairies. Efter The Rings fortsatte Twink på egen hand medan några av de övriga medlemmarna bildade det kortlivade bandet The Maniacs.
Med anledning av Magnus lätt nostalgiframkallande Creeps-genomgång i skivhyllan gav jag mig ut på YouTube och hittade både tidigt material med dem och faktiskt något från en spelning förra året. Varför ingen informerat mig om Purple Weekend Festival, där tydligen bland andra The Times också uppträdde, kan man ju fråga sig men det var säkert av välvilja eftersom jag ändå knappast hade lyckats ta mig dit.
Ni kan den klassiska frågeställningen, vilken skiva skulle ni ta med till en öde ö. För mig är Buzzcocks Singles going steady packad många av årets dagar. En skiva omöjlig att motstå då både innehåll och utförande är fulländat. Som Nomads en gång sjöng så är det verkligen 16 forever. Detta trots att Devoto inte medverkar på någon låt och endast skrivit Orgasm addict tillsammans med Pete Shelley.
Nej vill man ha Devotos Buzzcocks får man skaffa sig fyraspårs EPn Spiral scratch. Eller kanske ännu hellre LPn Time´s up, som samlar låtar från en session 18 oktober 1976, deras första inspelning. På plattan finner man alla Spiral scratch låtarna i lite stökigare versioner. Dessutom en inspelning av Orgasm addict. De lyckas också med att göra en cover på Troggs I can´t control myself som står väl upp mot orginalet. Överlag hör man redan här att bandet sticker ut jämfört med de flesta andra punkband. Man lyckas balansera mellan stök, melodier, kraft, luftighet och energi på ett oerhört skickligt sätt.
Howard lämnade efter Spiral scratch inspelningen och fortsatte i Magazine. Skapade stor musik även där, Shot by both sides är en av rockhistoriens allra bästa singlar, men den historien får berättas någon annan gång.
Fina rörliga bilder med dålig synk
Redan på 1970-talet vältrade sig rockjournalisterna i positivt laddade ord som äkta, farlig eller naken. Att som rock- eller popband använda humor i musiken var redan då ett fett minus. När Devo dök upp i slutet av decenniet visste många kritiker inte hur de skulle förhålla sig till gruppen, utan avfärdade dem som ett plojband. En hållning som jag länge delade med rockens traditionalister.
Men en vanlig torsdagskväll när ögonlocken hänger på en förvärvsarbetande småbarnspappa är det klart upplyftande att se och höra ett ekorrpiggt Devo. De tog koncepttänkandet till en helt egen nivå och utnyttjade till exempel att de fem medlemmarna var lika långa och hade samma klädstorlek (gruppen bestod av två brödrapar och en kille till som liknade de andra). Devo var alltid uniformt klädda och istället för att framhäva fem olika personligheter, tonade de medvetet ned de individuella skillnaderna. Ett band i ordets sannaste bemärkelse och helt fantastiska på scenen!
Året är 1978 och Devo rockar loss på sitt eget sätt med Uncontrollable Urge live inför en fransk publik.
Girl U Want och Gates Of Steel live i TV-showen Fridays år 1980. Ursäkta den halvtaskiga kvaliteten!
Passa också på och njut av videorna till klassikerna Whip It och Peek-A-Boo. Och lova mig att nästa gång du bläddrar i backarna på någon härligt kvalmig skivbörs eller nördtät skivmässa, döm inte Devo bara som tokroliga amerikaner, utan plocka upp någon av deras tidiga skivor.
Jag tänkte eftersom jag tillfälligt kört fast på min 1994-post göra något lite lättsammare och dra igång en serie om vinylsinglar som är lika bra på bägge sidorna. Först ut är Ian Dury & The Blockheads med What a Waste/Wake Up and make love to me från 1978. Det tog mig tid att hitta fram till Ian Dury. Helt framme är jag nog fortfarande inte men jag gillar en del. What a Waste var en av de första låtarna, bortanför de uppenbara Sex and Drugs and Rock n' Roll och Hit me with your rhythm stick, som jag gillade men då var det en coverversion med, av alla band, Curve med Ian som gäst. Om jag minns rätt. Det är dock lätt att ta igen missad Dury. Han är billig i begagnatbackarna. Plattorna kostar sällan mer än en tia och min singel i bildomslag och gul vinyl var inte dyrare den. Jag spelade bägge sidorna några gånger i morse och kände direkt att det var vad jag behövde just då. Lite ilska och lite livselixir. Han var väl aldrig helt bekväm Dury men han hade något visst. Humor, humör och ett eget sväng i kroppen. Då låg han på Stiff, nu finns han på YouTube också.
Jag har just gått ned mig fullständigt i den jamaicanska versionen av Bob Marley & The Wailers Catch a fire och eftersom jag dessutom snart ska flytta till ett hus av betong får ni inte en, inte två utan tre versioner av Concrete Jungle. Vissa dagar saknar jag ord för hur bra Bob Marley var. Vi kollar klippen istället.
Det är bara ett mörkt rum och Kevin som vrider ur sin själ vid mikrofonen. En av de bästa kärleksförklaringar som pressats på vinyl hade faktiskt en video som nästan matchade intensiteten i låten. Den borde ha blivit en världshit men världen, liksom kärleken, är ju inte alltid rättvis och Kevin var nog väldigt rädd för att bli älskad vid den här tiden.
Jag räddade några gamla dokument ur en dator som inte längre är för ett tag sedan. Den här texten om ett band som betytt mycket för få var en av texterna. Ursprungligen publicerades den i Pop-Saras fanzine Fozzie. Jag har redigerat några småsaker och strukit ett onödigt utdraget slut men annars är den intakt. Vill ni läsa orginalet får ni väl leta i skivbörsarnas tidningshögar. Texten handlar om mina kompisar i Fanscene. Den är också, fast det bara är tio år sedan, redan ett tidsdokument över en annan era. En tid där demokassetter, hemgjorda posters och begagnade skivor och blandband fortfarande regerade. Om någon hade berättat om en framtid med MySpace, YouTube, cd-brännare och mp3-bloggar hade vi nog bara skakat på huvudet.
Hemma vid datorn
Och jag vet inte alls vad jag skall skriva. Jag har gett mig in på vansinnesföretaget att försöka skriva en artikel om några av mina allra, allra, bästa vänner och jag vet inte vad jag skall skriva.
De här killarna är det närmaste barndomskamrater jag kommer. När jag gick ut nian bröt jag så gott som helt med det villa/radhus samhälle jag växte upp i, och med. Jag spelade aldrig blockflöjt i ettan, jag var aldrig med i fotbollslaget, jag hade aldrig någon skateboard eller moped och jag hängde aldrig utanför macken. Avslutningen i nian är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Aldrig mer. Nytt liv nu.
I ungefär samma veva, när jag gick i tvåan på gymnasiet 1986, lärde jag känna Jeppa och Johan och ja vad vill ni att jag ska säga, det var ett nytt liv. Med ett gemensamt kärleksförhållande till sextiotalsmusik, garagerock, new wave, och pop var vi som gjorde för varandra. Jag hade ju sett dem innan vi började umgås, försökt intala mig själv att Johan var lite löjlig för att han hade den parkas jag själv inte skulle ha vågat bära och så vidare. Hur som helst, vi gick på ungefär samma caféer, samma för-ett-Ungdomenshus-konserter och hade en del gemensamma vänner och en dag började jag och Jeppa att prata på bussen och sen gick allt ganska fort. I ett litet samhälle som Vilan/Nåntuna (5 km söder om Uppsala) är det nog ganska oundvikligt att de som är likasinnade finner varandra men inte desto mindre är det något jag är väldigt tacksam för.
Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Det är på något sätt alldeles för självklart. Det är som att alla andra redan borde veta allt, jag gör det ju. Första gången jag såg dem spela var i Tomtens källare. Jeppa på bas och sång, Johan på gitarr och Tomten på, ofrivilliga, baktaktstrummor. Jag förmodar att det var hemskt, Ändå var jag djupt imponerad av att några som jag kände kunde spela rock. De hette Dropping Bombs On The White House och när Johan undrade om jag inte skulle lära mig spela något instrument och bli medlem tackade jag nej. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig spela.
Tiden gick och Dropping Bombs blev Desert Snowmen med Tomten på orgel och den galne greken, Jugge, på trummor. Det var fritidsgårdsspelningar, skivköparresor till Stockholm, Café Linné och Café Genomfarten, Ungdomens Hus och Skivboden, krocket och schack hemma hos Jeppa och otroligt hög volym på stereon hemma hos Johans pappa. Festerna i Tomtens källare, ett gäng grabbar som hoppade upp och ner till My Generation och Going Underground, och det var allt färre resor till min tidigare tillflyktsort, Hamregården i Dalarna Det var en del av min uppväxt, min andra barndom. I nostalgins skimmer en otroligt lycklig sådan.
Efter att ha gått ut tvåan i gymnasiet åkte Jeppa till Amerika och Johan till England. Jeppa var borta ett helt år medan Johan kom hem någon gång på våren mumlandes om pennalism och vansinniga engelsmän. Hela den där våren jobbade jag och Johan på Akademiska sjukhusets städblock 3. Sista dagen gick vi direkt från sjukhuset till slottsbacken där vi lyssnade på Martha & the Vandellas och drack öl i duggregnet. Jag minns det med ett tårfyllt leende.
Konsert
Fanscene går på scenen på Sten Sture i Uppsala och är helt lysande. De har nästan inte gett en konsert på ett år men de är helt lysande. Jag är faktiskt lätt chockad över den energi och kraft som de uppträder med. De kör ett kort men intensivt set och det är faktiskt makalöst att inte det här bandet har ett skivkontrakt, för att inte tala om att stället inte är utsålt. För det är som liveattraktion Fanscene är som allra bäst. I nuläget kommer jag bara på en enda svensk grupp som är bättre i den här kategorin, och det är Blue. Stevepops, Wagon, Brainpool och alla andra popband får ursäkta men de står faktiskt i vägen för något som måste fram. Att det är mina vänner gör onekligen att det känns lite löjligt att behöva vara den som talar om det.
Samtidigt är det otroligt skönt att inte behöva ljuga när man talar om för några man tycker om att de är smått fantastiska. En liten parantes, på soundchecket spräcker trummisen Martin Sörbom skinnet på baskaggen. Ja, baskaggen. Han är det närmaste en Keith Moon det här landet kommer att komma, någonsin. Gå och se.
Tillbaka vid datorn
Vi är nu framme vid hösten 1989. Jeppa och Johan ska gå ut trean och hamnar i samma klass som Herr Bergström och en kamratkrets knyts lite tätare samman under förfesterna hemma hos artikelförfattaren.
Om Desert Snowmen kan man väl inte precis säga det samma. Den orgelpartyrock, med viss Creepsanstrykning, som varit gruppens kännetecken börjar delas i två läger. Tomten och Jugge drar åt blues och hårdrock, Jeppa och Johan åt mera klassisk rock och pop och kvar i mitten står nye gitarristen Daniel Östman och vet inte riktigt vart han ska. Efter en klassisk sista konsert på Rackis, där Dannes gitarr (han har under dagen muckat från lumpen) först inte är inpluggad och sedan neddragen i mixern, är sagan om Desert Snowmen all.
In från söder kommer dock Henrik ”Flempa” Aspeborg. Jeppa och Flempa har träffats under studierna i USA och nu, våren 91, är det hög tid för honom att flytta till metropolen Uppsala. Ett kort tillbakahopp. Flempa hade redan tidigare varit uppe och hälsat på i Uppsala och jag minns att jag var ganska skeptisk. Svartsjuka förmodligen. Det blir lätt så när man upptäcker att någon utifrån är lika bra kompis med någon i gänget, som gänget självt. Flempa flyttade hur som helst in under Johans köksbord och medan Johan gjorde så att även skrivbordsmalajerna på flygstaben numera måste bära uniform betalade Flempa honom en liter fil om dan för att bo på golvet.
Under tiden tog Fanscenes föregångare Rawhides form, med Martin Sörbom på vansinnestrummor och Flempa på sång och gitarr bredvid Jeppas bas och sång och Johans gitarr. Och jag vet återigen inte vad jag skall skriva. Jag sitter och fånstirrar på skärmen men det kommer inga ord. Inga alls. För att få lite kraft lyssnar jag igenom de tre demokassetter (varav en med två olika omslag) som Rawhides lämnade till eftervärlden, de demos som förhoppningsvis kommer att ges ut på någon samlingsplatta av entusiaster på något litet bolag av Pebbles typ om något tiotal år. Här finns åtminstone en handfull låtar som borde kunna få komma med på framtidens Smorgasbord-samlingar, med charmtopppar i låtar som Have Fun Try The Rawhides och den, fortfarande, lysande Let Your Hair Down.
Bandet utvecklades hela tiden från något slags garagerock till att bli mer och mer pop, om än rejält hård sådan emellanåt. Något som gjorde att ett namnbyte kunde vara på sin plats och efter en del övertalningsarbete lyckades Jeppa tillslut få Flempa att gå med på vad Johan och Martin redan samtyckt till. The Rawhides blev Fanscene.
Och det bara fortsätter, bättre och bättre låtar, mängder med nationsspelningar och underbara minnen; ”i likhet med de förmodade vännerna i Rawhides” rescensionen i Nowhere, Ola Hermansson (i Sonic Surf City) bär Fanscene t-shirt på fotot från Emmabodafestivalen på DN:s framsida, ett nästan golvat mixerbord på Snerikes nation, känslan av att öppna en pinfärsk SA på Hultsfred 1994 och se att Jeppe Hammarströms fotbollsfoto av grabbarna är med i demochecken. Och så vidare, och så vidare. Minnen. Man kan ju naturligtvis tycka att det är löjligt att hetsa upp sig över sådana saker och det är det förmodligen också. Men det är vår verklighetsflykt, vår lycka och vill ni inte vara med så slipper ni. Vad ni förhoppningsvis inte kommer att slippa är musiken. Oavsett vad ni själva tror är ni nämligen värda att få höra det här bandet.
Konsert II
Det har gått en dryg vecka sedan Sten Sture-spelningen och Fanscene inleder andra dagen på ÖG nations popfestival. Klockan är åtta på torsdag kväll och det är, inte helt oväntat, nästan bara bakfulla närmast sörjande i publiken. Sångljudet är piss, knappt hörbart, men bandet är trots detta otroligt bra. Kanske har de aldrig tidigare varit en så skramlande, slamrande enhet. Det är popmusik i garagerockklädsel. Och klädseln sitter perfekt. Glöm kostymnissarna, glöm skateboardsen, glöm toppluvorna. Glöm allt det där som är yta och lyssna. Ni kommer inte att ångra er.
Datorn igen
Det är stora ord, jag vet det, och förmodligen kommer jag att få äta upp dem så fort de gör en skitspelning. Men det spelar inte så stor roll för det här är känslan just nu och allt annat är, även om det upptar en väldigt stor del av ens tankar, faktiskt lite mindre viktigt.
Vi är framme vid nutid. Verklig nutid. I morgon spelar Fanscene på Kalmar nation. Tre spelningar på lika många veckor. En ganska bra nystart för ett band som legat nere i nästan ett år. I maj förra året gjorde Fanscene sin sista spelning på just Kalmar innan Jeppa emigrerade till Linköping på ett drygt halvår fär att läkemedelskonsulenta sig. Nu är han tillbaka. Fanscene är tillbaka. De spelar in låtar till en EP. De ska vara med på en samling på Dorian records, de skriver nya, och ännu bättre, låtar och de bör få ett genombrott.
Det är nutid och Fanscene är tillbaka. Och det var egentligen här artikeln skulle ha börjat. Med en intervju hemma hos Flempa. En intervju som spårade ur redan efter några frågor. Man kan inte intervjua sin egen uppväxt. Det blir lite krystat. Vad vi gjorde istället? Drack, spelade luftgitarr hemma framför stereon, och gick på konsert förstås. Samma sak som alltid. Det tar aldrig slut, det är ingen brådska med att bli vuxen, man behöver inte växa upp, man behöver inte veta vad man skall skriva, man behöver nästan ingenting.
Allt man behöver är vänner och lysande musik. Ibland är det samma sak.
I redigerande stund och ett tag till går det faktiskt att buda på Fanscenes French Poetry EP här.
Jag vet inte vad det säger om mig men jag har alltid varit lite svag för en viss typ av engelska artister. De som tidigt i karriären verkade ha allt men som blev som allra bäst, eller åtmintone gick en andra artistvår tillmötes, när de av branschpressen förpassats till lätt passé 30-somethings. Jag tänker på namn som Stephen Duffy, Roddy Frame och i viss mån Lloyd Cole, Terry Hall och, den tack och lov allt bättre mående, Edwyn Collins. Flera av dem fick en viss upprättelse under brittpopvågen på 90-talet och för några av dem går det riktigt bra. Allra roligast tycker jag det är att Duffy får dra in rejält med stålar som låtskrivarpartner till Robbie Williams. En kille som jag alltid räknade till min grupp av 30-somethings har dock mer eller mindre försvunnit. Nick Heyward släppte några utmärkta plattor i mitten på 90-talet som ekade förmodade barn- och ungdomshjältar som Beatles och Jam och som på alla sätt övderglänste det han gjorde som sångare i tidiga Haircut 100 eller under första delen av sin solokarriär. Jag hade den här bloggens skapare Magnus hemma i köket en fredag för några veckor sedan. Tillsammans med en Jonas konsumerade vi ganska rejäla mängder vin och lyssnade på den lilla köksstereon. Det resulterade i en lite annan musikmix än vanligt och utöver bland andra Evert Taube spelade vi ganska mycket Nick Heyward. Eftersom jag hållit dålig koll på Nick de senaste åren googlade jag honom och som alla andra finns han på MySpace. Dels med en egen sida och dels med en om hans historia där det bara för några dagar sedan kom fram att han ska vara med på en återförening av Haircut 100. Han behöver väl pengar kan jag tänka. Själv skulle jag hellre se honom släppa en ny platta eller spela låtarna från 90-talet men vi får väl hoppas att det går bra för honom. I väntan på facit två inspelningar från YouTube. Dels den fantasiska Caravan från 1993 års platta From Monday to Sunday och dels en cover på The Jams Sounds from the street.
