Del 12: Tio goda skäl att gilla The (Young) Rascals

Rena rama väckelsemötet med The Rascals

Trots att jag var barskrapad, gick jag ändå nästan dagligen i skivbörsarna i Uppsala och bläddrade bland plattorna. Det var ett tvångsmässigt beteende och i min ekonomiska situation nästan som masochism. Jag hade hösten dessförinnan hoppat av studierna i etnologi och istället börjat jobba inom den kommunala omsorgen som personlig assistent på timbasis. Länge ångrade jag att jag lät bli att köpa den fulländade samlingen Anthology 1965-1972 på dubbel-CD med The (Young) Rascals för 140 kronor, vilket var ungefär vad jag just då hade i samlade tillgångar till nästa löneutbetalning 10 dagar senare. Men ändå! Senare sonade jag denna felprioritering genom att införskaffa alla album som gruppen gjorde. En frisk människa frågar sig nog varför?



Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är så bra. The (Young) Rascals var redan från början ett tight litet band som utan åthävor kunde piska upp ett sväng och en uppsluppen stämning omkring sig. De lyckades, som få andra, på några år göra en lång rad snärtiga och minnesvärda låtar. Sångaren Felix Cavalieri lät svart utan att anstränga sig med sin påträngande energiska och riviga röst. I slutet av 60-talet gjorde de mycket för att hålla modet uppe på den amerikanska publiken i en orolig tid kantad av tragedier.

Här är tio goda skäl att älska dem, ja, till och med elva:
The Young Rascals - I Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore*
(från The Young Rascals 1966)
The Young Rascals - (I've Been) Lonely Too Long* (från Collections 1967)
The Young Rascals - Come On Up* (från Collections 1967)
The Young Rascals - How Can I Be Sure* (från Groovin' 1967)
The Rascals - A Beautiful Morning* (från samlingen Time Peace 1968)
The Rascals - People Got Be Free* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - Heaven* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - I'd Like To Take You Home* (från See 1969)
The Rascals - Almost Home (från Search And Nearness 1971)
The Rascals - Bit Of Heaven (från Peaceful World 1971)
The Rascals - Echoes (från The Island Of Real 1972)
* = är med på Anthology 1965-1972

Jag har under ett drygt decennium utvecklat ett slags familjärt förhållande till The (Young) Rascals, som jag i perioder lyssnar mycket på. Jag är glad över att jag inte köpte Anthology 1965-1972 och nöjde mig med den. Här några av favoritlåtarna som jag inte skulle ha upptäckt då.


The Rascals - I'd Like To Take You Home


The Rascals - Almost Home


The Rascals - Bit Of Heaven

Var e brudarna?

Emellanåt får jag dåligt samvete. Jag känner ett sorts ansvar trots att jag bara är en simpel hobbybloggare. Nuförtiden är nästan hela min tillvaro genomsyrad av ett genusperspektiv, på jobbet och i hemmet. På Spengo skriver vi (inte minst jag) nästan bara om grabbar, män och gubbar som gör musik. Visst har det hänt att mina inlägg kretsat kring kvinnor, till exempel Merit Hemmingson, Judee Sill, Bonnie Tyler och kvinnor i popen med band som Blondie och The Pretenders. Men överlag får kvinnorna sällan ta plats på bloggen. Kan det bero på att vi som skriver på Spengo allihop är män och vi i musiken söker efter en manlig erfarenhet som vi kan spegla oss i? Hade vi kvinnliga läsare från början, så har vi troligen för längesen stött bort dem, inte bara på grund av vår könstypiska nördighet.

Länge var det på det viset att jag bara lyssnade på artister och band som själva skrev sin egen musik. Den som sjöng skulle helst också spela ett instrument. Det var på något sätt mycket mer gediget och trovärdigt än att bara vara en sångare eller en sångerska som sjöng andras låtar, blott en musikalisk marionettdocka även om rösten kanske var fin, inte mycket värt för mig som var präglad av en do-it-yourself-anda (genom punk, new wave och indie). Musikaliskt självförsörjande kvinnor har alltid varit relativt sett få. Det var först när jag börjat lyssna på soulmusik som mitt rigida sätt att värdera musik började luckras upp.

Jag vill passa på att lägga ut ett par låtar som mycket tack vare sångerskan har en slags innerlig värme, som män väldigt sällan kan förmedla.


The Rascals feat. Molly Holt - Echoes

Första gången jag lyssnade på The Rascals sista skiva, The Island Of Real från 1972, blev jag rejält överrumplad då jag hörde detta glittrande stycke latinfärgad soul. Den musikaliska motorn i bandet och sångaren, Felix Cavaliere, hade på Echoes lämnat platsen vid mikrofonen till en körtjej vid namn Molly Holt. Det låter inte så lite som en ung ömsint Dionne Warwick om Holt och låten skulle mycket väl kunna vara en komposition av Burt Bacharach/Hal David.

Det finns underbart angenäma överraskningar på alla The Rascals album, även om de i regel är ganska ojämna. Vid det laget då The Island Of Real kom ut (läs förresten Lester Bangs recension av plattan) hade den stora publiken, som framför allt fanns hemma i USA, slutat lyssna på dem för längesen, någon gång efter att den sista hiten People Got To Be Free drabbat nationen nästan fyra år tidigare.


Odessey - Native New Yorker

Detta är ett mästerverk i discogenren från 1977 som besitter en avspänd elegans. Liksom Echoes har Native New Yorker mjuka karibiska latin-vibbar. Det är lätt att svepas med. Lillian Lopez har en djup sångröst med en jordnära intimitet och en mognad som för tankarna till min favoritsoulsångerska Gladys Knight. Då jag hör och särskilt de gånger jag dansat till Native New Yorker känner jag att det är en fröjd att leva.